onsdag 28 december 2016

The Tidal Zone - Sarah Moss

The Tidal Zone var en bok som i somras nämndes i varenda booktubevideo och jag hörde aldrig något dåligt om den. Dessutom behöver man knappt nämna ordet "universitet" innan jag skriver upp boken på min att läsa-lista. Det spelar ingen roll att detta inte är en universitetsroman; jag bara älskar karaktärer/storylines/miljöer som har med universitet eller skola att göra på något sätt. Jag hade planerat att köpa boken i London i somras och som tur var hittade jag den på min favorit-second hand The Oxfam Bookshop för en bråkdel av originalpriset bara några veckor efter att den publicerats. Sedan kom såklart en massa bibliotekslån emellan, men under hela november var boken min följeslagare och hade jag inte varit sjukskriven under november och tappat all fokus, så hade jag läst ut den i ett nafs.

The Tidal Zone är Sarah Moss sjätte (!) roman och det är med den som hon till slut verkar ha fått sitt genombrott i Storbritannien. The Tidal Zone är historien om Adam, en hemmapappa och deltidslektor på universitetet, som en dag får ett telefonsamtal om att hans äldsta dotter Miriam helt plötsligt fallit ihop och slutat andas. Hon är för några minuter död innan hon lyckas räddas av skolpersonal och snabbt ditkallad ambulans och sedan får hon vara på observation på sjukhuset under flera veckor medan läkarna försöker komma på varför en ung och frisk flickas kropp bara slutar fungera. Adam är gift med Emma, en läkare som är mer på jobbet än vad hon är hemma och de har förutom Miriam också den yngre dottern Rose. The Tidal Zone är historien om hur alla i familjen försöker hantera mysteriet med Miriam; Miriam själv som inte är särskilt nöjd över att vara instängd på sjukhus, lillasystern Rose som tidvis har svårt med all uppmärksamhet som ägnas hennes storasyster, Emma som ju faktiskt är läkare själv och ibland verkar veta mer än Adam om vad som faktiskt drabbat Miriam och Adam som är den som är närmast barnen och sköter deras vardag, men hur ska det någonsin bli vardag igen när Miriam kan sluta andas när som helst?

Boken berättas från Adams berättarperspektiv och det märks väl hur mycket han älskar sina barn. Han är noga med vad de äter (väldigt hälsosamt), kan deras vanor och verkar alltid vara steget före dem. Det är uppfriskande att se en sådan engagerad pappa, för let's face it, litteraturen kryllar inte direkt av hemmapappor som låter sina fruar göra karriär medan de själva tar hand om hem och barn och dessutom gör det med stolthet. Moss skildrar skickligt de fördomar som kan uppstå när man som man i ett patriarkalt samhälle gör sådana sysslor som alltid varit tillskrivna som kvinnliga. Hon ifrågasätter normerna skickligt genom Adam, som ju är en universitetsutbildad intellektuell, men också genom Miriam som är en ung feministisk åsiktsmaskin. Adam beskriver till exempel hur han är den enda pappan som följer med barnen till skolan och hur han lär känna de andra hemmaföräldrarna, som alla är mammor, och hur han finner stolthet i hur väl han känner sina barn. Vid en incident när han tar med Rose till ett födelsedagskalas i simhallen tillsammans med de andra barnens föräldrar, bara mammor, så blir han tillsagd av receptionisten att han inte kan stå och titta på barnen som simmar för andra har klagat och finner det obehagligt. Samhället finner det alltså fel att en pappa ska få ha uppsyn på sin egen dotter i simhallen, för det kan misstolkas. Genom denna händelse ifrågasätter Moss våra uppfattningar och visar på hur absurda de ter sig.

Förutom den närmaste familjen till Miriam, så får vi dessutom också Adams familjs historia genom pappan som kommer på besök. Adams pappa är barn till två flyktingar som flydde till USA under andra världskriget och ville sedan att deras judiske son skulle följa livet de byggt upp i New York, men Adams pappa gav sig istället ut på en resa tvärs över hela kontinenten, för att slutligen hamna i England med Adams mamma. Moss undersöker skickligt hur vår historia påverkar de val vi gör idag, och hur händelser i nuet kanske förorsakas av eller kan besvaras med hjälp av vår familjs historia. Förutom Adams familjs historia får läsaren också ta del av biografin om Coventry Cathedral som han arbetar med, och det är så otroligt snyggt hur dessa kapitel om återuppbyggnaden av en trasig katedral motsvarar återuppbyggnaden av familjen. Inte bara hur familjen återuppbyggs efter Miriams anfall, utan också hur Adams familj återuppbyggs i USA efter andra världskriget.

It is not all right, but there is beauty. We have ways of saying that it is not all right, that there is death and suffering and evil, and they are the same ways we have had for hundreds of years. Buildings. Glass. Weaving.

Words.

Efter The Tidal Zone har jag verkligen fått mersmak och kommer definitivt att läsa mer av Sarah Moss, eftersom jag både gillar hennes språk och tematik. Nyss fick jag hem Night Waking som är den första delen i en trilogi, så nästa år kanske blir Sarah Moss-året. Jag hoppas.

I dagsläget verkar det inte finnas några planer på att ge ut The Tidal Zone på svenska, men jag hoppas att även förlagssverige får upp ögonen för Sarah Moss.

The Tidal Zone
Sarah Moss
Granta
2016
336 s.

lördag 24 december 2016

Jullovsläsning 2016

God jul! Hoppas att ni får en bra dag, vad ni än firar och hur ni än firar. Givetsvis hoppas jag att ni i alla fall får en stund till kvällen att slappna av med en bok och bara njuta av ledighet. Det är i alla fall vad jag planerar att göra.

I onsdags gick jag på julledighet och fram tills dess hade jag egentligen ingen aning om vad jag skulle läsa nu till julen. Denna ledighet är vi hemma i stan; vi åker inte till släktingar utanför stan och firar dessutom nyår hemma, så jag planerar att kunna slutspurta året med läsning. Igår fick jag hem den sista boken jag planerar att läsa under ledigheten och därför önskar jag er en god jul med denna bokhög.

Just nu läser jag The Vegetarian av Han Kang, snackisen som jag sedan i somras varit intresserad av att läsa. Nu är det äntligen dags och som bonus köpte jag även biljetter till hennes samtal med Yukiko Duke på Kulturhuset i januari. Nu när jag börjat läsa ser jag ännu mer fram emot detta samtal, förhoppningsvis kanske jag har börjat läsa på Human Acts (Levande och döda, som nyligen publicerades på svenska) också.

Utöver Han Kang planerar jag att läsa Morgon i Jenin av Susan Abdulhawa eftersom det är den första boken i min kompis Karins nya bokcirkel, som jag snällt blivit tillfrågad att vara med i och jag är ju inte den som bangar samtal om böcker. Sedan hoppas jag att jag får tid att läsa Zadie Smiths Swing Time som trillade ner i brevlådan när den släpptes eftersom den har varit förbeställd sedan urminnes tider. Jag började läsa på Hungry Heart av Jennifer Weiner, men jag hade ingen lust för non fiction just nu, så jag hoppas att den lusten återkommer innan den ska lämnas tillbaka till biblioteket.

Nu är jag nyfiken, vad läser du under jul?

söndag 11 december 2016

November 2016

I november blev jag sjukskriven och läste nästan inga böcker alls. Istället har jag tagit det lugnt och gjort det som fallit mig in. Jag har velat läsa böcker, men det har liksom inte funnits fokus för det och då får det vara så. Även om jag varje månad tycker om att se tillbaka på min läsning, så tänker jag inte stressa fram något för att ha något att prestera. Som det ser ut i skrivande stund har jag hittills läst 44 böcker i år och det är jag ändå nöjd med. Mitt mål är alltid 50, men det är sällan jag når det och det är som sagt inget jag förebrår mig för heller om det inte blir av. Förra året läste jag till exempel 43 böcker, så i år har jag redan läst fler (eller kanske bara fler kortare böcker?) än förra året. I november läste jag följande böcker:

Allt som blir kvar av Sandra Beijer
Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Tidigare såg jag fel i min läsdagbok och trodde att jag läste Allt som blir kvar i oktober, men det gjorde jag inte alls. Jag började och läste faktiskt klart boken under novembers inledande dagar, därför har jag redigerat förra månads-summeringen och klistrar in vad jag då skrev om den (med några få redigeringar inom hakparenteser):

Den [första boken] jag läste ut i [november] var Sandra Beijers Allt som blir kvar, vilket är uppföljaren till debuten Det handlar om dig. Om Det handlar om dig handlar om den inledande kärleken så handlar Allt som blir kvar om när kärleken dör ut. Om hur man lagar sig efter att ett förhållande har tagit slut. Jag tyckte att debuten var okej, men önskade mer från den och därför såg jag ändå fram emot Allt som blir kvar, men jag insåg med den boken att Beijers författarskap inte intresserar mig. Jag gillar bloggen och vad hon gör med den och läser böckerna mest för att hänga med i vad hon skriver om i bloggen, men jag tror inte att jag kommer att läsa någon mer bok av henne.

Efter att jag läste ut Sandra Beijers bok började jag läsa The Tidal Zone av Sarah Moss och redan i slutet av förra månadssummeringen skrev jag att den har potential att bli årets bok för mig och det tror jag minsann håller. Det ska bli spännande när jag ser över året för den hamnar lätt i min topp tio.

Mitt i den pausade läsningen av The Tidal Zone, eller ja, pausen av all läsning, så lyckades jag ändå klämma Therése Lindgrens Ibland mår jag inte så bra under en dag. Jag vet att Lindgren är en superpopulär Youtuber eftersom många av mina elever älskar henne, men jag själv har aldrig följt henne. Däremot var jag intresserad av att läsa hennes bok eftersom det handlar om hennes utmattningssyndrom och mentala hälsa, och jag är alltid ute efter böcker som skildrar detta eftersom vi måste prata mer om psykisk ohälsa. Lindgrens bok var inget att hänga i granen (pluspoäng för passande juluttryck) och jag tycker definitivt att hon borde ha låtit någon annan skriva boken åt henne, däremot tänker jag att denna bok kan vara viktig för hennes målgrupp (som jag antar är preteens/teens) eftersom vi behöver fler förebilder i vårt samhälle när det gäller mental ohälsa. På sin höjd kanske jag rekommenderar denna till mina elever om de vill veta mer eftersom hon har lättillgänglig fakta och att hon redan är en person som unga idag lyssnar på, men för mig var den inte intressant.

Den senaste veckan har i alla fall läsorken börjat komma tillbaka och nu läser jag The Mothers av Brit Bennett som jag måste lämna tillbaka på biblioteket snart. Den är riktigt lovande hittills, men har de senaste böckerna jag läst hittills lärt mig något så är det att inte få höga förhoppningar under de inledande sidorna (eller hajpen som omger denna bok).

Vad läser ni just nu? 

onsdag 23 november 2016

Allt som blir kvar - Sandra Beijer

Jag har följt Sandra Beijers blogg Niotillfem i flera år nu (sedan 2005 kanske? Är det ens möjligt?) och läste hennes debutroman Det handlar om dig när den kom ut. Jag var inte begeistrad då, tyckte att den var helt okej, men tänkte att det finns bra grogrund för att bli en riktigt bra författare där (det visste jag ju i och för sig då jag tycker att hon skriver mycket bra krönikor och på sin blogg). När Allt som blir kvar kom ut var jag alltså mycket pepp och kanske gick jag in med för höga förhoppningar, som jag alltid verkar göra.

Nu känns det som att hela bloggosfären har läst Allt som blir kvar, men jag ger en snabb sammanfattning. Allt som blir kvar handlar om Matilda som i bokens inledande kapitel precis får reda på att hennes kille vill göra slut. Hon får ett samtal från honom över telefon - han vill inte ens berätta detta för henne personligen (att göra slut med post it-lappp à la Sex and the City, anyone?). Där och då ramlar Matilda ihop, mitt i gatan där hon tagit samtalet, men efteråt går hon ändå på fest tillsammans med kompisen Miron som börjar formulera en plan. Han klargör att Matilda får 30 dagar på sig att sörja förhållandet som gick i bitar, att sörja allt som blev kvar, sedan måste hon gå vidare och han ska hjälpa henne.

Inledningsvis märker jag direkt att Beijers språk har utvecklats avsevärt sedan debuten. Det är stramare, hon får fram vad hon vill med färre ord och det känns inte lika pratigt. Hon har mer koll på sitt register och vad hon behöver för att förmedla känslor. Jag kan tänka mig att om jag skulle ha läst detta i tonåren när mina känslor var all over the place, för att citera prins Daniel, så skulle hennes ord verkligen ha gått in under huden.

Jag gillar också ämnesvalet. Att det handlar om kärlek som tar slut. Det handlar om vad som händer när någon bestämmer sig för att hen inte gillar sin partner längre, och vad som händer med partnern som blir kvar. Hur handskas man med det? Det är ofta ett tema i vuxenlitteraturen, men jag har inte läst många ungdomsböcker som handlar om förhållanden som tar slut, som har det som sitt grundläggande tema för boken. Visst att jag har läst om uppbrott innan, men nästan alla ungdomsböcker jag har läst fokuserar ändå alltid på nya förhållanden som skapas, nya parrelationer som till slut uppstår. Nu vill jag inte spoila boken för de som har den framför sig, men jag gillar att Beijer inte faller i facket att ge oss ett klart slut som följer konventionen.

Däremot tycker jag att Matildas känslor kring detta uppbrott är lite väl melodramatiska. Nu kanske jag aldrig har upplevt sådan himlastormande kärlek som Matilda (fast, jag tycker ändå att jag har gjort det) för annars lägger man väl sig inte mitt på trottoaren och gråter och har svårt att andas? Eller? Är jag en för cynisk vuxen nu? För mig var det i alla fall lite väl melodramatiskt, lite för mycket emo. Jag relaterar absolut till att uppbrott kan kännas så svårt och ta så hårt, men Matilda är Så Mycket Feels. Ligger på trottoarer, golv, trösklar, i väggrenen och gråter gråter gråter och har panik och spyr. Jag försöker inte förminska känslor överhuvudtaget, alla får sörja på sitt vis, men jag kan inte relatera till det. Det är synd, för jag gillar Beijers språk och tematik, men kanske är hennes författarskap inte något för mig.

PS. Det är synd att jag glömde att fota boken innan jag lämnade tillbaka den, så ni får nöja er med den enda bilden jag hade på den. Dock är omslaget supersnyggt designat, så ta er en kik på det när ni kan.

Sandra Beijer
Natur och Kultur
2016
206 s.

måndag 21 november 2016

Oktober 2016

November är nästan slut, så varför inte kika på vad jag läste under oktober månad (eftersom jag inte har orkat att skriva om det förrän nu)? I september skrev jag att jag önskade att min lässvacka vore slut, och det verkar som att läsflytet åter kom på besök i oktober eftersom jag lyckades läsa ut fem böcker, vilket är riktigt bra för att vara jag. I september läste jag

Bluets av Maggie Nelson
The Sunlight Pilgrims av Jenni Fagan
Stanna av Flora Wiström
Det är natten Karolina Ramqvist
Hot Milk av Deborah Levy

Som jag skrev i september blev jag tvungen att beställa ett exemplar av Bluets av Maggie Nelson eftersom bibliotekets exemplar var trasigt, något som jag upptäckte mitt i läsningen. Nu hade jag ju kunnat vänta på att biblioteket ersatte boken, men jag visste redan mitt i läsningen att denna bok vill jag äga, stryka under passager i och komma tillbaka till igen.

Efter det läste jag The Sunlight Pilgrims av Jenni Fagan, som jag trodde skulle vara någon slags litterär dystopi à la Station Eleven*, men jag gjorde fel i att ha så höga förhoppningar på den. Det är en bra bok, men inte det bästa jag har läst. Samma kände jag för Stanna av Flora Wiström; det är hennes debutroman och den är helt okej, men inte i min stil alls. Däremot tror jag att den fyller ett tomrum för romaner om tonåringar efter gymnasiet som är på väg in i vuxenvärlden med allt vad det innebär.

Därefter läste jag Det är natten av Karolina Ramqvist eftersom att den skulle tillbaka till biblioteket och även om jag inte tycker att det är jobbigt att lämna tillbaka låneböcker olästa, så ville jag ändå hinna ta mig igenom den. Jag är verkligen glad att jag läste den, men ser fram emot att läsa den igen då jag har mer tid för eftertanke. Visst att boken gör sig väl i en snabb genomläsning, men jag vill också läsa och stryka under och stanna vid de tankar hon utvecklar kring skrivandet och författaren som alter ego. Jag har önskat mig den i julklapp, så jag hoppas att jag får den (annars ger jag mig själv den i julklapp, säkert). Efter det läste jag ut Hot Milk av Deborah Levy som verkligen började stort. Jag tyckte att hela det första kapitlet var magiskt - språket och stämningen var där, och Levy gav verkligen mersmak och det hade alla ingredienser för att kunna bli en slukarfest för Frida, men mot slutet tyckte jag att den tappade lite och det blev aldrig den där fullpotten som jag var ute efter. Däremot tycker jag fortfarande att det är en bra och läsvärd roman.

I oktober fick jag besked om lönehöjning och på vilket sätt firas det bättre än med att köpa böcker? Därför gick jag all in på böcker som har att göra med skrivande på något sätt (essäer om skrivande och/eller konst, memoarer, föreläsningar etc.) eftersom jag kommit igång med mitt eget skrivande igen efter att min terapeut inspirerat mig till det. Följande böcker beställde jag hem:

A Room of One's Own av Virginia Woolf
Why I Write av George Orwell
On Writing av Jorge Luis Borges (det är ju ändå hans bok Fiktioner som gett upphov till mitt internetalias)
The Dyer's Hand av W.H. Auden (som rekommenderas i Bodil Malmstens Så gör jag)
Reborn: Journals and Notebooks, 1947–1963 av Susan Sontag
A Moveable Feast av Ernest Hemingway
Known and Strange Things av Teju Cole
Loggböckerna 2005–2013 av Bodil Malmsten

Förutom dessa böcker som berör skrivande på olika sätt, så har jag i oktober dessutom börjat läsa Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Jag gillar den verkligen hittills och läser några kapitel då och då när jag känner för det. Utöver den började jag också läsa The Tidal Zone av Sarah Moss och jag tror faktiskt att det kan bli årets bok för mig. Jag återkommer när jag läst ut och hoppas att den håller hela vägen.

Har ni några bra bokrekommendationer för en skrivande person? Vad läser ni just nu?


*Det här är your friendly neighbourhood Station Eleven watch: Det verkar ännu inte finnas planer på att ge ut denna pärla till bok på svenska.

onsdag 2 november 2016

Hot Milk - Deborah Levy

Ni vet när man läser första sidan i en bok och tänker att det här kommer bli bra, riktigt bra? Ni pratar med allt och alla om hur bra den boken ni har börjat läsa just nu är. Ni kanske twittrar entusiastiskt om "magin" som uppstår. Sedan sitter man där med sina skyhöga förhoppningar och resten av läsningen känns som en uppförsbacke därifrån. Vad hände? Ungefär så kände jag när jag läste Hot Milk av Deborah Levy som var nominerad till årets Man Booker-pris.

Hot Milk handlar om 25-åriga Sofia och hennes mamma Rose som åker till en klinik i Spanien för att försöka bota Roses sjukdom. Rose kan inte gå längre, men inga läkare har riktigt förstått varför. Sofia slits mellan sina avbrutna atropologistudier, hennes mamma och hennes grekiska pappa som hon inte har träffat sedan hon var barn. Hon har lämnat sitt baristajobb i London, och det råkade också vara så att hon sov i ett förrådsrum där, till förmån för att vara hennes mammas skötare. I Spanien träffar de doktor Goméz, en något okonventionell doktor som är lika enigmatisk som Roses åkommor. På stranden träffar Sofia dessutom tyskan Ingrid Bauer och vi får även följa relationen som uppstår mellan dem.

Det är ingen tvekan om att Levy kan skriva. Hon skriver underbart vackert och jag tycker verkligen om hennes prosa. Inledningen var som sagt bland det bättre jag har läst och det gav mig verkligen mersmak. Däremot räcker tyvärr inte ett fantastiskt språk för att få mig att fångas. Även om jag tyckte att boken var bra, så blev den aldrig så bra som jag i de inledande kapitlen trodde att den skulle bli.

I recensionen av The Sunlight Pilgrims skrev jag att jag inte är ett fan av magisk realism längre och det får jag väl lov att säga även gäller vid läsningen av Hot Milk. Nu är varken The Sunlight Pilgrims eller Hot Milk böcker som kan sägas tillhöra genren, men båda har inslag av magisk realism. I Hot Milk är det främst läkaren Goméz och Ingrid Bauer som kan sägas stå för de inslagen och jag tycker inte riktigt om det. Dialogerna och interaktionerna med både doktor Goméz och Ingrid känns inte trovärdiga och faktiskt ganska konstiga. Nu är jag absolut inte ute efter att de böcker jag läser ska spegla någon absolut verklighet, men även i konstruerade verkligheter föredrar jag också om karaktärer och skeenden skildras trovärdigt inom ramen för romanen. I Levys roman ska visserligen allt vara lite suggestivt; vi vet ju faktiskt inte om Rose är sjuk eller om det är hypokondri och samtidigt vet vi egentligen inte vem som utnyttjar vem. Är det Rose som utnyttjar sin dotter Sofia genom att fejka sina åkommor för att få ha henne nära eller är det Sofia som utnyttjar Rose som en sköld mot livet som hon gömmer sig bakom? Men även i den värld som Levy målar upp för oss tycker jag att vissa konversationer eller händelser bara känns rent av konstiga. Det är liksom inte så konversationer går till alla gånger. Det är en bra roman, men jag önskade att den hade varit lite mindre konstig och lite mer trovärdig inom ramen för vad Levy bygger upp.

Av vad jag kan se finns det inga planer på att ge ut Hot Milk på svenska ännu.

Hot Milk
Deborah Levy
Hamish Hamilton
2016
224 s.

måndag 31 oktober 2016

Läslov

Idag börjar läslovet. Eller höstlovet.

Eller läslovet. Vad man nu vill kalla novemberlovsveckan.

Hur som helst. Jag har i alla fall alltid ägnat mina novemberlov åt läsning, så det blir ingen skillnad i år för mig, förutom att jag måste jobba måndagen. Då får jag ju ändå sex dagar fyllda av läsning och inget gör mig gladare. Såhär ser min tänkta läsning ut:


Just nu håller jag på med Hot Milk av Deborah Levy och den ska lämnas in senast i morgon, så jag håller tummarna för att jag hinner läsa ut den, för gör jag inte det måste jag ställa om mig i kön på den. Om jag läser ut den betyder också den extra motivationen av att slippa en böter att jag har nästan hela veckan till att läsa nya böcker. Dessa blir då Allt som blir kvar av Sandra Beijer, som också måste lämnas tillbaka till biblioteket snart (inget ökar lästakten som återlämningsdatumet på biblioteket) och sedan vill jag verkligen läsa The Tidal Zone av Sarah Moss som jag köpte i London i augusti. Den har fått hamna i skymundan till förmån för alla reservationer på biblioteket som har trillat in på sistone, men nu vill jag verkligen hinna läsa den. Biblioteket i all ära, men ibland stör det mig att alla mina reservationer trillar in samtidigt så att de böcker jag köpt själv får samla damm i flera månader (ja, detta är ett lyxproblem som jag endast kan skylla på mig själv).

Vad är era planer för novemberlovet? Är ni lediga och vilka böcker läser ni då i sådana fall?

onsdag 26 oktober 2016

Stanna - Flora Wiström

Till och från läser jag Flora Wiströms blogg, inte regelbundet eller så, men då och då när jag behöver ett tidsfördriv. Jag tycker för det mesta om hennes blogg och tycker att hon har sunda värderingar och intressanta tankar, så därför tänkte jag att jag ändå var lite intresserad av att läsa hennes debutroman Stanna när den väl släpptes.

Stanna handlar om Ester som ägnar dagarna åt att jobba i antikvariat och drömma sig bort till London, men en dag kliver en blond kille i antikvariatet och hon blir helt förstummad. När han har gått inser hon att hon borde ha gett honom sitt nummer på kvittot till Frida Kahlo-boken han köpte. Trots detta första misslyckade möte, så korsas deras vägar igen och Eli och Ester inleder ett förhållande som kantas av både toppar och dalar.

Nu handlar inte den här boken endast om Esters och Elis relation. Den handlar också om Esters relation till sin familj och till Elis familj, främst hans mamma, men allra mest handlar den också om relationen till Hanin. Hennes medsyster och bästa vän. Jag gillar relationen mellan Ester och Hanin; den är sådär galet frigjord som många relationer kan vara i början av tjugoårsåldern (kanske mest i populärkulturen, men ändå) och jag känner en längtan till mina egna inledande år på mitt andra decennium i livet. Dock kan jag tycka att Hanin är lite väl schablonartad - det är hon som är crazy utan spärrar och drar ut Ester på äventyr och tänjer hennes gränser. Sådana bästa kompisar finns överallt i litteraturen; det är nästan aldrig några huvudpersoner i ungdomslitteraturen som är så, men de har nästan alltid en bästis som man älskar just för att de är så gränslösa ibland (jag läste i en intervju någonstans att Sarah Dessen baserade huvudpersonen Remy i This Lullaby, Blunda och hoppa på svenska, på alla dessa "bästa vänner" som fyller litteraturen). Vid ett tillfälle säger Hanin dock ifrån och visar lite mer karaktärsdjup när hon skäller ut Ester för att vara för självcentrerad och inte ens fråga hur Hanin har det eller vad som händer i hennes liv. Då tycker jag att hon blir lite mindre schablonartad och lite mer fulländad karaktär, för det är ju ändå som Ester behandlat henne (som comic relief och ett stöd som man alltid kan räkna med) som ungdomslitteraturen alltid behandlar de knasiga bästa vännerna.

Även huvudpersonen Ester tycker jag är platt. Jag engagerar mig inte i hennes historia hur mycket jag än vill, och hur mycket Wiström målar upp än det ena sorgliga scenariot efter det andra. I början tycker jag att jag förstår hennes motivation till hur hon handlar, men mot slutet spårar det. Ja, jag tycker att det nyanseras bra när Wiström inte faller för den vanliga dramaturgiska kurvan i ungdomsromaner, utan vågar ta in motiv som t.ex. otrohet och att låta sin karaktär ta operfekta och dåliga beslut, vilket bidrar till ett karaktärsdjup. Men jag tycker ändå inte alltid att hon är en genomgående karaktär och slutet tycker jag inte alls hänger ihop. Visst att det finns hintar om vad som kommer att ske, men det är lite för löst sammanhängande med resten av historien för att fungera för mig.

Språket var inte heller min kopp te, om man säger så. Många passager var fina, men alltför mycket av bildspråket tyckte jag var löst sammankopplat med tematiken av boken och många liknelser tyckte jag var konstiga som gav ett bildspråk som inte alls stämde överens med den sinnesstämning eller tema som Wiström försökte skapa. Därmed inte sagt att allt inte föll mig i smaken - det fanns också fina liknelser och gestaltningar som gjorde att jag trots allt höll ut med läsningen till slutet.

Den enda behållningen från boken för mig var egentligen det faktum att jag gillar hur Wiström behandlar det sorgearbete som Ester går igenom och hur det kan te sig. Allt var inte guld och gröna skogar, och Wiström faller inte i fällan med att göra en perfekt historia med ett lyckligt slut med en karaktär som är ofelbar. Jag tycker det är viktigt att sådana skildringar finns i ungdomslitteraturen också, så vi inte fastnar i de amerikanska ungdomsböckernas perfekta slut.

Stanna
Flora Wiström
Bonnier Carlsen
2016
375 s.

söndag 23 oktober 2016

The Sunlight Pilgrims - Jenni Fagan

Så fort jag hörde talas om The Sunlight Pilgrims av Jenni Fagan så fick jag Station Eleven-vibbar. Jag vet, det är inte bra att jämföra en bok med en annan, speciellt inte när man jämför med en så bra bok som Station Eleven för det blir orättvist mot det andra verket som ju är ett helt eget verk i sig. Nåväl, jag har aldrig påstått att jag är logisk, så därför började jag läsa The Sunlight Pilgrims i förhoppning om att det skulle vara en ny Station Eleven.

Året är 2020. Det är november och redan -6 grader i London och Dylan McRae har fått reda på att biografen som han bor i och som han har vuxit upp i måste stängas. Hans mamma och mormor, de som var hans familj, har dött kort efter varandra innan bokens början och Dylan blir nu också ifråntagen familjeprojektet. På en post it-lapp i en antik sylåda som tillhörde hans mamma står detaljerna för en husvagn i Clachan Fells i Skottland och att den redan är betalad och klar. Dylan bestämmer sig för att bege sig till Clachan Fells; det finns ändå inget kvar för honom i London och det verkar som att en ny istid har börjat. Themsen har frusit och till och med i södra Europa är det vinter. De flesta i Storbritannien flyr landet eller dör av kyla, men Dylan är en av få som söker sig ännu längre norrut.

I Clachan Fells bor elvaåriga Stella och hennes mamma Constance i husvagnen bredvid Dylans. Constance livnär sig på att hitta gamla möbler och restaurera dem i en shabby chic-stil som hon sedan säljer dyrt till de som har råd. Både Constance och Stella tyr sig till Dylan när han kommer dit och vi får följa dem under den kallaste vintern i mannaminne.

Tyvärr är inte detta en ny Station Eleven och jag borde inte ha varit så orättvis att jag gjorde den kopplingen, men nu var det med de tankarna som jag gick in i läsningen. De enda beröringspunkterna som finns är faktiskt att båda är välskrivna dystopiska framtidsromaner. Dock tycker jag inte om Fagans språk särskilt mycket. Ibland känns det som att hon tar ut svängarna för mycket i sitt behov att vara Litterär och det funkar inte för mig.

Däremot gillar jag alla karaktärerna vi får möta, speciellt Stella är en frisk fläkt; hon är kavat och vågar ta för sig. Hon föddes som kille, men lever nu som tjej och trakasseras för det av traktens ungdomar, men hon bryr sig inte nämnvärt eftersom hon är trygg i vem hon är och i sin egen kropp. Jag gillar hur Stella och hennes könskorrigering bara är en storyline av alla som utforskas. Ibland känns det som att marginaliserade karaktärer läggs till i periferin av romaner för att de ska vara någon slags garant för att man som författare är Inkluderande, men Stella känns fullkomligt naturlig i sin egen rätt och det känns aldrig som att hon skrevs in bara för att hon är transsexuell.

Jag kan dock inte påstå att jag tycker om alla storylines, utan själva upplösningen tycker jag känns för intrikat och onödigt krånglig. Utan att avslöja för mycket, så blev jag vid ett tillfälle tvungen att pausa läsningen för att måla upp ett diagram över hur allt hänger ihop och jag tycker att detta störde läsningen (i fantasy eller historiska romaner kan jag t. ex. tycka att sådant är kul). Dessutom finns det en del inslag av magisk realism och jag insåg när jag läste denna roman att jag tydligen inte är ett stort fan av magisk realism längre.

Det verkar ännu inte finnas några planer på att ge ut boken på svenska.

The Sunlight Pilgrims
Jenni Fagan
William Heinemann
2016
320 s.

tisdag 18 oktober 2016

Sorgen bär fjäderdräkt - Max Porter

Idag släpps äntligen den svenska översättningen av Max Porters Grief is the Thing with Feathers som jag läste i somras. På svenska heter boken Sorgen bär fjäderdräkt och ges ut på Etta förlag. Min recension av boken kan du läsa här.

Glöm inte att han den sjunde december kommer till Kulturhuset för ett samtal med Anneli Dufva. Jag har redan sett honom i ett samtal med Lasse Winkler på English Bookshop för snart ett år sedan och det var ett riktigt bra samtal, så jag rekommenderar verkligen att se honom på Kulturhuset, om du kan.

torsdag 13 oktober 2016

Harry Potter och Det fördömda barnet - J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne

Idag släpps Harry Potter och Det fördömda barnet, den svenska översättningen av Harry Potter and the Cursed Child. Jag såg föreställningen i augusti och läste manuset efteråt, vilket jag tyckte var helt perfekt, men jag förstår att alla inte har/hade den möjligheten.

I tisdags öppnade Rabén & Sjögren en popupbutik på Stockholms centralstation för den det svenska boksläppet. I butiken säljs alla Harry Potter-böcker på svenska och från och med idag säljs också Harry Potter och Det fördömda barnet. På lördag klockan 12.00 kommer man att kunna träffa översättarna Lena Fries-Gedin och Jessika Gedin i butiken där de samtalar med förläggaren Cecilia Knutsson, missa inte det!

Min recension av pjäsen och boken kan du läsa här.

onsdag 5 oktober 2016

September 2016

Vad jag läste i september, eller fortsättningen av den Stora Lässvackan. I september läste jag

Outline av Rachel Cusk
The Power of Now av Eckhart Tolle

Jag kan inte påstå att någon av dem var speciellt bidragande till att trigga igång min läslust igen. Som jag skrev förra månaden, så tyckte jag ändå att Outline var värd sin läsning i slutet och jag är faktiskt nyfiken på uppföljaren Transit, men jag tror att jag måste vänta till min läslust är tillbaka och har varit det ett tag innan jag vågar mig på den.

Nu kanske ni undrar, varför har jag läst Eckhart Tolle? Har jag gått och blivit spirituell? Har jag börjat följa Oprahs rekommendationer slaviskt?

Nej, jag har börjat gå till en terapeut och ett av mina problem är att jag verkligen inte lever i nuet, så hon tyckte jag skulle läsa The Power of Now. I och med den här läsningen kändes det verkligen som att jag blev två olika Frida. Den som tycker att boken är fullkomligt töntig och gör narr av den med sin sambo och den som tycker att det finns poänger. Min terapeut säger att hon är eklektisk, att hon plockar information och kunskap från lite här och var och bildar sin egen uppfattning och så vill jag ändå ställa mig till läsningen av den här boken. Ibland är den fullkomligt töntig och out there, men det finns vissa poänger som jag behöver ta till mig. Som att jag bara skadar mig själv om jag inte uppskattar nuet utan alltid lever i framtiden. Det behöver jag höra. Och läsa. Och höra flera gånger om, för jag har tydligen inte fattat det ännu. Trots att jag inte riktigt tycker om framtoningen av Tolles budskap eller hans ton till läsaren, så måste jag erkänna att det fanns poänger i boken jag behövde läsa och därför måste jag ändå tycka att den var en bra läsning för mig just nu. Men den bidrog verkligen inte till att ge mig läslust eller den eskapism jag tror att jag behöver just nu.

Hade det inte varit så att bibliotekets exemplar av Bluets av Maggie Nelson var trasigt så hade jag nog läst ut den boken den här månaden också, men som det är nu beställde jag ett eget exemplar för att läsa klart och den blev inte utläst förrän i oktober. Jag ska försöka skriva en recension om den, men jag tycker det är otroligt svårt att recensera poesi och essäer. Speciellt om de är en hybrid av båda, som ju Bluets är.

I oktober vill jag verkligen få igång min läslust igen, så hur mycket jag än vill läsa mer poesi så kommer inte det att ske denna månaden. Nu måste jag hitta böcker som fokuserar mer på handling än språk så att jag kan få min dos eskapism och få tillbaka min läslust. Just nu läser jag The Sunlight Pilgrim av Jenni Fagan och jag tror att den börjar hjälpa mig att läka.

Fingers crossed.

Vad läser du just nu?

söndag 18 september 2016

Outline - Rachel Cusk

Ända sedan Curtis Sittenfeld tipsade om Outline på sin Twitter har jag varit sugen på att läsa den. Dock så var jag lite tveksam eftersom jag tidigare läst Make Your Home Among Strangers som hon också hyllade och den tyckte jag inte var så bra som jag hade förväntat mig, men jag tänkte att jag ger hennes boktipsande en chans till med Outline. Inte minst med tanke på att uppföljaren Transit kommer ut snart.

Outline handlar om en kvinna som är skrivarlärare på en kurs i Athen. Den handlar om hennes möten med olika människor där man för det mesta får lära känna de människor hon pratar med, men även hennes tankar kring vad de säger. Först börjar hon prata med sin stolsgranne på flyget ner till Athen och de träffas även senare i boken när han låter henne följa med på hans båt ut till en ö i den grekiska övärlden (skärgården? Säger man det om Grekland?). Hon träffar också en annan skrivarlärare på skolan över en fika, en gammal vän från London som är grek och hans författarkompis, hennes kursdeltagare och slutligen kvinnan som ska bo i lägenheten som hon är inackorderad i efter henne.

Bokens titel, Outline, tycker jag verkligen knyter ihop hela romanens anspråk. Vi får aldrig veta kvinnans namn och vi får också veta hennes tankar och analyser utifrån de konversationer hon har, men vi får knappt reda på något mer om hennes liv. Vi vet att hon har bott i Athen tidigare, vi vet att hon har två söner och vi vet att hon är skild och bor i London. Om hennes konversationspartners får vi veta ganska ingående detaljer och även deras namn. Det vi får veta om hennes kursdeltagare är också deras namn och sedan en eller två reflektioner från dem, men inte mer. Här får vi som läsare alltså en eklektisk samling fakta om olika personer, men inget kronologiskt narrativ från karaktärerna själva som gör att vi förstår dem. Alla karaktärer, inklusive huvudpersonen själv vars ögon vi får se allt ifrån, är som outlines. Som ett pussel där man hittat alla kantbitarna, men sedan inte lyckats pussla ihop innehållet helt.

Normalt tycker jag om att till och från läsa böcker utan riktig handling om språket är bra. Cusks språk är bra, men jag vet inte om det är min grej. Trots att boken ändå är runt 250 sidor, så händer inte särskilt mycket mer utan ibland känns det bara som att hon vill ha utrymme att visa vilka vackra meningar hon kan bygga rent stilistiskt utan att de tillför värst mycket till romanen i sig. Jag ska inte sticka under stol med att jag var riktigt nära att lägga ner den här boken på grund av det. Ibland kändes det som att jag bara tuggade sida efter sida utan att egentligen få någon riktigt bra analys eller reflektion; det var bara en uppvisning av Cusks förmåga att bygga ihop meningar snyggt. Däremot är jag ändå glad att jag höll i läsningen, för till och från fick man ett riktigt bra stycke att bita i.

Vad jag kan se har inte boken utgivits på svenska någon gång, men i slutet av september publiceras uppföljaren Transit. Av blurben framgår att den ska handla om en kvinna med två söner som flyttar till London efter ett kollapsat giftermål, men jag vet ärligt inte om det är samma kvinna eller om den bara tematiskt är en uppföljare, som förlaget skriver i sin blurb.

Outline
Rachel Cusk
Faber & Faber
2014
256 s.

söndag 11 september 2016

Augusti 2016

Med terminsstarten kom både läs- och bloggsvackan. Det har varit en intensiv månad att dra igång hela maskineriet efter sju veckors semester. Normalt när jag har det stressigt på jobbet brukar jag läsa ännu mer eftersom läsning är som en slags verklighetsflykt för mig då. Jag får chans att släppa mitt liv ett tag och allt som stressar där och istället ge mig iväg någon annanstans. Jag tror dock att Outline av Rachel Cusk som jag började läsa i slutet av månaden bidrog rätt rejält till min lässvacka och det var flera gånger under läsningen som jag var nära att lägga ner den helt. Dock har jag svårt att sluta läsa böcker – jag vet, livet är kort och det finns många böcker, men någonstans inom mig är jag ändå övertygad att en dålig bok, eller en bok som inte faller mig i smaken, också är värd att läsa för att den ger mig något. Jag avslutade Outline i början av september och jag är ändå glad att jag höll ut. Det finns bitar i den som är riktigt bra, även om den kanske inte var ett mästerverk i mina ögon.

Innan lässvackan inträffade hade jag faktiskt en riktigt bra läsmånad. Augustis första dag åkte jag och min sambo till London, bland annat för att se Harry Potter and the Cursed Child på Palace Theatre, så jag tog bara med mig en liten Penguin Black Classics eftersom jag visste att det skulle bli mycket bokshopping. Det blev The Yellow Wall-Paper av Charlotte Perkins Gilman som fick följa med och den var verkligen en liten pärla. Hoppas att jag har tid att läsa den igen, för jag tror den ger mer och mer ju fler gånger man läser den.

När jag kom hem till Stockholm igen började jag direkt läsa Harry Potter and the Cursed Child för att få se hur manuset var skrivet och jag blev i alla fall inte besviken, men så hade jag ju också sett föreställningen innan jag gav mig i kast med manuset. Därefter läste jag 84 Charing Cross Road av Helene Hanff som jag verkligen älskade. Timingen var kanske inte den bästa eftersom jag precis kommit hem från London och känt att jag fått min fix för denna gång, men 84 Charing Cross Road är det bästa kärleksbrevet till staden som jag har läst, så jag ville snabbt tillbaka dit när jag läste.

Sedan började jobbet igen och det sista jag hann läsa innan Outline var Night Sky With Exit Wounds av Ocean Vuong. Det är Vuongs debutsamling och tematiken berör identitet och hur det är att vara andra generationens invandrare till USA. Några av dikterna tyckte jag var sådär, medan några var riktiga höjdare, så det är också en bok jag måste läsa igen för att verkligen förstå. Nästa gång kommer jag att läsa med pennan i handen, något som jag faktiskt börjat göra nu och jag gillar det verkligen. Förut var jag pedant och ville inte förstöra mina böcker, utan klistrade in post-it-lappar, men de ramlar ur så lätt så nu har jag tagit steget och börjat skriva på riktigt i mina böcker. Kanske var det denna passage ur 84 Charing Cross Road som till slut övertygade mig:

I do love secondhand books that open to the page some previous owner read oftenest. The day Hazlitt came he opened to 'I have to read new books,' and I hollered 'Comrade!' to whoever owned it before me.

Antecknar ni i era böcker? Eller hur gör ni när ni hittar en riktigt bra passage som talar till er?

onsdag 31 augusti 2016

84, Charing Cross Road - Helene Hanff

Jag har länge velat läsa 84, Charing Cross Road eftersom det är en kultbok om böcker, läsande och London. Dessutom är den epistolär. What's not to love? Jag köpte till slut boken på London Review Bookshop och läste den direkt när jag kom hem.

84, Charing Cross Road börjar med ett brev som New York-bon Helene Hanff skickar 1949 till antikvariatet Marks & Co. på just Charing Cross Road i London. Hon har sett en annons om att de säljer ovanliga och antika böcker och hon tycker dels att amerikanska böcker är för dyra, dels att de inte alls är lika fint gjorda som engelska. Så börjar en över tjugo år lång korrespondens mellan den anställde Frank och Helene, där hennes lättsamma och sociala amerikanska attityd står i kontrast mot Franks mer tillbakadragna och lågmälda brittiska.

Hanffs kärlek till litteratur går inte att ta miste på när man läser boken. Hon är exakt en sådan läsare jag vill vara. Som noggrant väljer ut sina böcker och som även läser allt som refereras till i en bok. Hennes förkärlek till litteratur började med boken The Oxford Book of English Verse av Arthur Quiller-Couch (eller "Q" som hon kärleksfullt kallar honom) och i den skriver han om Miltons Paradise Lost och då läser hon Milton. Men när hon väl läser Milton refererar han till den kristna Bibeln och Hanff som är judinna ber genast Frank att skicka en kristen Bibel så att hon kan förstå vad Milton refererar till, och så vidare. Eftersom hon inte gick på college så kallar hon detta sin utbildning i livet.

Hanff är otroligt personlig i sina brev och vi får veta om hennes liv, arbete och tankar kring litteraturen hon läser. Hon sväller ut och skickar flera brev på raken, medan Frank är den totala motsatsen. Det tar flera år innan han ens kallar henne "Helene" i sina brev, i många år skriver han bara "Miss Hanff" till henne. Han är sparsam med detaljer och beskriver mest hur de har eller inte har boken Hanff vill ha och det är inte förrän andra anställda på Marks & Co. börjar skriva till Hanff som en bild av både bokhandeln och Frank börjar träda fram. Frank har en fru och två döttrar och Hanff börjar genast brevväxla även med Franks fru.

Andra delen av min utgåva innehåller boken The Duchess of Bloomsbury Street från 1973 som är Hanffs dagbok från när hon väl besökte London. För en som precis lämnat London så kändes det som ett bakslag. Här trodde jag att jag hade fått min Londonfix för denna gång, men efter att ha läst 84, Charing Cross Road vill jag genast tillbaka och gå i Hanffs fotspår och se allt med samma fascination och förälskelse som hon gör. 84, Charing Cross Road är framför allt en hyllning till böcker och läsning, men det är också det bästa kärleksbrev till England och London som jag har läst. Som Hanff skrev i ett brev:

I told him I'd go looking for the England of English literature, and he said:
'Then it's there.'

På svenska heter boken 84, Charing Cross Road med Hertiginnan av Bloomsbury Street och gavs ut 1986 på Trevi förlag. Senaste gången den blev publicerad på svenska var 2009 på En bok för alla. Dessvärre finns den inte i tryck längre, men ditt lokala bibliotek borde ha en utgåva.

84, Charing Cross Road
Helene Hanff
Slightly Foxed Editions
2015 (ursprungligen 1970 och 1973 The Duchess of Bloomsbury Street)
240 s.

söndag 21 augusti 2016

Harry Potter and the Cursed Child - J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorpe

På höstlovet förra året satt jag i kö i över tre timmar för att få biljetter till Harry Potter and the Cursed Child som hade premiär på Palace Theatre den 31 juli i år. Den fjärde och femte augusti såg jag del ett och två tillsammans med min sambo och två kompisar och ingen i mitt sällskap blev besviken. Denna recension kommer för det mesta att basera sig på själva föreställningen då jag såg den utan att ha läst manuset. Det är pjäsen som är höjdpunkten och så det var tänkt att historien skulle upplevas. Den här recensionen kommer att innehålla några spoilers, eftersom det är omöjligt att recensera föreställningen annars, men jag ska försöka #keepthesecrets så gott det går.

Nitton år har gått sedan vi senast mötte Harry, Ron och Hermione. När teatern börjar är vi återigen på perrong nio och trekvart i epilogen i Harry Potter and the Deathly Hallows. Harry och Ginnys andra son, Albus, ska börja på Hogwarts och är lika delar rädd som förväntansfull. Med sig på perrongen har han inte bara sin storebror James och lillasyster Lily; hans morbror Ron och moster Hermione med deras dotter Rose, som också ska börja på Hogwarts, är med. Väl på tåget påpekar Rose att allt hänger på den här tågresan, det var trots allt på den första tågresan till Hogwarts som deras föräldrar träffades. Albus blir något osäker men bestämmer sig för att slå sig ned i en relativt tom vagn sånär som på en ensam, vitblond pojke som sitter och läser. Det visar sig ganska snart att det är Draco Malfoys son, Scorpius, och Rose är inte glad över att Albus väljer att stanna med honom. Ännu värre blir det när Albus sorteras in i Slytherin, men som tur är hamnar även Scorpius i Slytherin.

Från de första inledande scenerna går det snabbt. På scenen utspelar sig snabba montage med glimtar från Albus skolgång. Hur han inte är så bra på magi, hur hans klasskamrater på Hogwarts inte verkar gilla honom och inte kan fatta hur han är Harry Potters son, hur han glider allt mer ifrån sin pappa och när Albus ska börja sitt fjärde år på Hogwarts bråkar Harry och Albus så mycket att det verkar som att skadan är oförsonlig. När han dessutom får reda på att Cedric Diggory dog enbart för att han var i vägen för Harry får Albus nog; han känner att han måste göra något och när han får reda på att Trolldomsministeriet beslagtagit en tidvändare som kan föra en tillbaka flera år i tiden blir planen tydlig: han ska rädda Cedric Diggory. Med sig på sitt ödesdigra företag får han med sig Scorpius och Cedric Diggorys kusin, Delphini Diggory.

Här vill jag inte avslöja mycket mer än så. Trots att den här recensionen innehåller en del spoilers så vill jag inte spoila allt. Helst vill jag ju att alla ska se föreställningen (om man har råd och möjlighet) och inte läsa ett referat från mig. Hade jag läst manuset innan jag sett föreställningen hade jag nog tänkt att handlingen var lite väl långsökt. Hur många tidsresor ska de behöva göra med tidvändaren? Hade Voldemort verkligen barn? Men på scen funkar det. På scen funkar det fantastiskt, faktiskt. Alla vändningar i dramaturgin framkallar både applåder, skratt och skarpa inandningar från publiken. Många sitter och gråter. Magin som utspelar sig på scenen är så välgjord att man tror att den är äkta. Förvandligsscenerna med Polyjuiceelixiret är fantastiska (det är en hel skrattfest när Albus ska låtsas vara Ron i en scen och interagerar med Hermione). Musiken av Imogen Heap är helt fantatisk och i början av del två när vi är i en parallell tidslinje där Voldemort har överlevt framhäver musiken såväl som dansarna på scenen exakt hur mörkt helvetet (för att använda Scorpius ord) är.

Om specialeffekterna, musiken och koreografin framhäver pjäsen, så är det ingenting mot vad skådespelarna gör. Jag läste några kommentarer på Twitter där de tyckte att karaktärerna kändes platta och inte sig lika när de läste manuset, men jag kan lova att på scenen är det rätt skådespelare på rätt plats. Det är trots allt skådespelarna som bidrar med karaktäriseringen och det är ingenting man till fullo kan förstå genom att läsa ett manus. Noma Dumezweni är som klippt och skuren för Hermione, Paul Thornleys Ron har exakt den komiska timingen som behövs och Jamie Parker som Harry tar fram en samtidigt självsäker som osäker vuxen Harry. Den som skiner starkast på himlen är dock Anthony Boyle som Scorpius Malfoy. I Boyles händer blir Scorpius en tafatt, snabbtänkt och charmig Scorpius. Boyle levererar Scorpius repliker på ett helt unikt sätt som inte framgår i manuset, ibland viskar han fram ord och ibland sjunger han ut dem, vilket ytterligare bidrar till Scorpius charm och tafatthet. Man fattar direkt att han är nörden i denna historia, men med det stora hjärtat.

Jag kan inte nog beskriva hur mäktigt det var att se Harry Potter and the Cursed Child, men när jag i efterhand läser manuset är det som att jag har en privat repris av allt som hände på scenen i huvudet och det betyder allt. Jag förstår att manuset publicerades för att alla inte har råd att åka till London och se pjäsen, men också för att Palace Theatre inte kan tillgodose alla som vill se den, men manuset är verkligen bara en poor man's version. Det är receptet utan den färdiga anrättningen. Anrättningen kommer till liv av ensemblen på Palace Theatre, förlåt, jag menar Hogwarts. Den här scenen är ett exempel:

LILY Have you got my trick?
RON Are you aware of the Weasleys' Wizard Wheezes certified nose-stealing breath?
ROSE Mum! Dad's doing that lame thing again.
HERMIONE You say lame, he says glorious, I say... somewhere in between.
RON Hang on. Let me just munch this... air. And now it's a simple matter of... excuse me if I smell slightly of garlic...
He breathes on her face. LILY giggles.
LILY You smell of porridge.
RON Bing. Bang. Boing. Young lady, get ready to not being able to smell at all...
He lifts her nose off.
LILY Where's my nose?
RON Tada!
His hand is empty. It's a lame trick. Everyone enjoys its lameness.

Den här scenen kanske inte verkar så rolig när man läser den i manuset, men jag lovar att alla i publiken skrattade gott när vi såg det.

Harry Potter and the Cursed Child på Palace Theatre är en av de bästa föreställningarna jag har sett och jag önskar att jag någon gång kommer att få se den igen, med samma ensemble, men jag inser också hur omöjligt det kan vara då föreställningen är slutsåld flera år framöver. Jag är dock otroligt glad att jag såg den innan jag läste manuset, för annars hade jag inte alls tyckt att historien var lika bra och det är ju trots allt på scenen den ska upplevas.

På svenska heter boken Harry Potter och det fördömda barnet och ges ut på Rabén & Sjögren i oktober 2016.



Harry Potter and the Cursed Child
J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorpe
Little, Brown
2016
352 s.

onsdag 17 augusti 2016

The Yellow Wall-Paper - Charlotte Perkins Gilman

Denna lilla bok är kanske den jag sett mest fram emot att läsa från Penguins Little Black Classics-serie och på flyget till London läste jag ut titelnovellen och på flyget tillbaka till Stockholm läste jag dessutom de två andra novellerna som finns med i denna utgåva. Penguins Little Black Classics är, precis som Novellix, ett perfekt format som lämpar sig väl för resa (speciellt när man planerat att köpa en mängd böcker på resemålet).

Jag visste inte mycket om titelnovellen The Yellow Wall-Paper när jag började läsa, bara att det är en känd feministisk favorit om psykisk ohälsa. Novellen berättas från ett första persons-perspektiv och vi får aldrig veta kvinnans namn, bara att hennes man, läkaren John, har hyrt ett hus på landet åt dem för att kvinnan ska få kunna kurera sig. Hon är nämligen psykiskt sjuk, men John som är en man av naturvetenskap och konkreta fakta tar henne inte på allvar utan säger bara att ett scenbyte och vila är bra för henne. Kvinnan börjar dock känna sig instängd i huset när hon varken får prata om hur hon mår och när hon inte ens får välja sovrum; de hamnar i ett sovrum med en hemsk gul tapet som hon blir allt mer fascinerad av och till slut inbillar hon sig att hon kan se instängda människor i tapeten.

Jag blev helt knockad av Gilmans språk och framför allt hur skickligt hon binder ihop symboliken med tapeten och kvinnans förfall. Först verkar det bara som att hon har en helt vanlig aversion mot tapeten; den är inte särdeles snygg. Men ju mer hon studerar den, desto mer upptäcker hon i den och upptäckterna hon gör står i direkt korrelation till hennes fallerande mentala hälsa. Till slut får läsaren känslan av att det är kvinnan som är instängd i tapeten och vill ut. Det är mycket skickligt och The Yellow Wall-Paper ger mig mersmak. Jag vill läsa mer av Gilman och veta mer om hennes person. Förutom denna novell så har jag inte hört talas om henne alls.

Som jag nämnde i början av inlägget så innehöll denna utgåva av novellen också två andra noveller, The Rocking Chair och Old Water. Naturligtvis är de inte lika bra som The Yellow Wall-Paper, men jag tycker fortfarande att de är mycket bra noveller. Gilman var verkligen bra på att konstruera noveller som har hög spänningsgrad och ett element av något oförutsägbart eller oförklarligt, genom vilken hon kan undersöka det mänskliga psyket och människans sätt att vara. Trots att dessa noveller inte alls lyser lika klart som titelnovellen så tänker jag leta reda på fler noveller hon skrivit.

På svenska heter novellen Den gula tapeten och har getts ut på många olika förlag under årens lopp. Just nu verkar det inte finnas någon version i tryck, men ditt lokala bibliotek har säkert ett exemplar.

The Yellow Wall-Paper
Charlotte Perkins Gilman
Penguin
2015 (ursprungligen 1892)
64 s.

söndag 14 augusti 2016

Bokslut från London

Förra veckan var jag i London och det var, som jag hoppats på, den perfekta avslutningen på sommaren. Det var ett tag jag inte trodde att jag skulle känna mig redo att gå tillbaka till jobbet, men nu är jag faktiskt riktigt pepp. London var precis det jag behövde: en vecka i min bästa stad och bara låta huvudet tänka på annat.

Okej, mest shopping (och Harry Potter and the Cursed Child, men det tar vi i ett annat inlägg).

En dag lyckades jag vika till bokshopping och min sambo följde snällt och tålmodigt med och satt på bänkar och snodde wifi medan jag botaniserade i bokhandlarna. Denna gång blev det tre bokhandlar, Foyles och Oxfam Bookshop som jag redan skrivit om och rekommenderat i detta inlägg, samt en annan av mina favoriter, London Review Bookshop på 14 Bury Place vid Russell Square. På London Review Bookshop, som är London Review of Books bokhandel, återfinns för det mesta skönlitteratur, poesi och faktaböcker. Den känns lite pretto, men det är också det som jag gillar med den butiken. Det känns alltid som att man kommer ut därifrån lite smartare och med lite smartare bokval. Dessutom är de väldigt trevliga och hjälpsamma - när de slarvade bort en bok jag beställt ville de genast kompensera genom att beställa en ny och skicka till Sverige och sedan ge mig en tygkasse gratis. Vem säger nej till det?

Nu till den fantastiska bokhögen som jag lyckades klämma ner i min packning och få med mig hem till Stockholm.

Från topp till botten är det följande böcker: 

The Gift of Reading av Robert Macfarlane. En essä som skrevs till förmån för Independent Bookshop Week detta år.

84, Charing Cross Road av Helene Hanff. Ännu en bok om böcker. En som jag dessutom velat läsa sedan länge.

The Hatred of Poetry av Ben Lerner. Såg den här på Stephanie Danlers Instagram och blev genast intresserad. Hon har många bra poesitips och verkar ha allmänt bra litteratursmak.

Milk and Honey av Rupi Kaur. Poesisamling som jag läst utdrag ifrån på Twitter. Den verkar ha hög igenkänningsfaktor.

Collected Poems Sylvia Plath. Because why not? Ska jag läsa mer poesi måste Plath in i bilden, så är det bara.

Birthday Letters av Ted Hughes. Jag gillade Crow och har hört mycket bra om denna samling, så jag ser verkligen fram emot att läsa den.

The Tidal Zone av Sarah Moss. Denna bok är överallt i bloggosfären och på Booktube och jag är inte sen att hoppa på hajpen. Dessutom hittade jag den på Oxfam Bookshop, helt oläst för £3.50. Det kallar jag en bargain för en bok som bara funnits i någon vecka.

Autobiography of Red av Anne Carson.  Jag har länge varit fascinerad av Carsons liv och hennes tematik i de utdrag av hennes dikter som jag har läst, så en hel samling av henne ser jag verkligen fram emot att läsa.

The Muse av Jessie Burton. Jag blev aldrig tilltalad av debuten The Miniaturist och hade inte tänkt att läsa den här heller förrän Anna på A Case for Books rekommenderade den och sa att den handlar mycket om konst och kreativitet, och är det något förutom böcker om böcker som intresserar mig så är det just böcker om kreativitet. Denna utgåva är dessutom signerad av författaren.

In Gratitude av Jenny Diski. Kanske den författare som jag mest ser fram emot att läsa något av.

Harry Potter and the Cursed Child av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Beskrivning överflödig.

Har ni köpt några böcker i sommar?

onsdag 10 augusti 2016

Sweetbitter - Stephanie Danler

Stephanie Danlers debutroman har förföljt mig överallt i sociala medier i sommar. Jag har sett tweets, artiklar, instagrambilder, bloggposter om den och till slut kunde jag inte hålla mig. Dessutom påminde Johanna L på Bokhora i ett blogginlägg om att det var Danler som var servitrisen som berättade om sin roman för en kund på bokförlag och resten är som en modern askungesaga.

Sweetbitter handlar om tjugotvååriga Tess som precis anlänt till New York för att skapa sig ett nytt liv. Vi får aldrig veta hur hon hade det hemma, men att hon i New York är en blank sida redo att fyllas. Hon får jobb på den anrika restaurangen Sweetbitter som ligger vid Union Square och snabbt kastas hon in i restaurangvärlden. Sweetbitter är fylld av personer som bara råkat hamna där i väntan på bättre tider; någon vill egentligen bli skådis och en annan vill bli filmskapare och de frågar alltid Tess vad det är som hon egentligen vill bli, som om servitris inte är ett riktigt yrke att eftersträva. På restaurangen finns också servitrisen Simone som tar Tess under sina vingar och lär henne allt om hur man smakar på dryck på riktigt, och sedan finns bartendern Jake som Tess omedelbart attraheras till.

Jag gillar hur Danler beskriver servitrisyrket. Innan jag läste boken hade jag nog också sett på servitris som ett yrke som man har i "väntan på något annat" som att man fastnat där på vägen, och jag vet egentligen inte varför. Kanske för att det var så vanligt när jag studerade att man hade servitris som extrajobb. Men varför skulle det inte kunna vara ett yrke att eftersträva? Tess får hela tiden försvara sig att hon redan gör det hon vill och de andra tittar oförstående på henne och undrar vad det är som hon egentligen gör.

Sidohistorien med bartendern Jake är däremot tröttsam och förutsägbar. Såklart att hon blir kär i en man som gillar att vara elak mot henne. Såklart att han gillar att vara hård mot henne och hon tänder på det. Det känns så gjort och jag önskar att det hade kunnat vara en annan historia. Det blir inte innovativt för att de delar ostron tillsammans och Danler verkligen ger sig hän åt att beskriva deras smak som en riktig finsmakare gör. Dessutom tar det över halva romanen innan något av intresse händer i deras relation, innan dess är det bara Tess tankar och hennes åtrå som vi får läsa om och är det någonting som jag tycker är jobbigt, så är när man läser en relativt tjock bok och ingen kommer till skott. Boken hade med fördel kunnat vara betydligt kortare, men det känns också som att Danler har velat visa på sin språkliga förmåga genom verkligen beskriva skeenden och smaker i detalj. Hon experimenterar både med form och stil och just i den här boken känns det något överdrivet, för konstruerat.

Danler är en flitig läsare och på sin Instagram postar hon ofta bilder på böcker och i dagsläget känner jag att jag är mer intresserad av henne som läsare än som författare. Det märks att hon påverkas av de poeter hon läser, att hon också i sin prosa vill visa på ett poetiskt språk och därför vill jag ändå följa hennes författarskap, för om hon får koncentrera sitt språk och skriva på färre sidor tror jag att hennes språk blir kraftfullare.

Jag har inte kunnat hitta några uppgifter om något svenskt förlag planerar på att ge ut boken.

Sweetbitter
Stephanie Danler
Alfred A. Knopf
2016
368 s.

söndag 7 augusti 2016

M Train - Patti Smith

Patti Smith är min husgudinna och jag påminns varje gång om hennes storhet när jag läser hennes böcker. Jag har tidigare bara läst Just Kids, men det är också en av mina favoritböcker, så det kanske inte är så "bara". Jag hade otroligt höga förväntningar på M Train, men läste den aldrig direkt när den publicerades. Jag beställde den och lät den sedan ligga. Jag kunde inte förstå att jag i min hand hade hennes nya ord. Hennes nya tankar. De första recensionerna verkade mixade. Några gillade, några andra gillade inte. Eftersom mina förhoppningar var så höga valde jag att vänta lite och försöka skruva ner dem. Det kan omöjligt vara en ny Just Kids. Och det är det inte heller.

M Train har inte samma kronologiska ordning som Just Kids. Just Kids har en röd tråd, med en tydlig början och ett tydligt slut. Kronologin följer Robert Mapplethorpes liv. I M Train får vi istället Smiths tankar och minnen. Kronologin är hackig och ibland tar det ett tag att veta var någonstans i hennes liv vi är. Oftast upprätthåller vi på minneståget oss vid de åren då hennes man levde. Hon berättar om backpackingresor med Fred och vi får även några glimtar av hennes barn, men det är tydligt att hon vill hålla dem anonyma. Vill inte outa dem eftersom de är hennes barn och fortfarande lever. Jag antar att när man skriver om döda personer finns det inte lika mycket att skydda och Smith har dessvärre fått uppleva mycket död i sin närhet.

Jag gillar hur M Train läses som en anteckningsbok eller dagbok i någon slags stream-of-consciousness-anda. Varje kapitel är som en liten minneskaramell, samtidigt som vi följer en nutida kronologi som handlar om hennes vardag. Hur hon har sina rutiner att varje dag gå till Café 'Ino och dricka kaffe vid sitt bord (omslagsbilden fotades sista dagen hon satt på 'Ino innan det stängdes ner), hur hon senare köper ett ruckel ute på Rockaway Beach för att rusta upp, men som sedan blir förstört i orkanen Sandy. Framför allt får vi följa hennes tankar. Tankar om litteraturen hon läser (jag hade en idé att skriva upp alla titlar hon nämner och läsa dem, men jag gav upp och tänkte att någon på internet kanske redan gjort en sådan) och hur hon är en sådan engagerad läsare att hon reser till platser som författare har anknytningar till eller som de nämner i olika verk. Hur hon reser till Sydamerika med maken innan de skaffar barn för att hon är besatt av en författare. Hur hon tackar ja till en resa till Tokyo för att hon kanske kan komma närmare ett hus som nämns av en annan författare. Och det är då jag tänker att precis så vill jag vara. Jag vill konsumera litteratur som hon gör. Jag vill leva i den, andas den, reflektera över den och konsumera den som hon gör.

Varenda gång jag läser en bok av henne blir jag helt uppslukad. Jag tänker mig att jag blir som Smith när hon läser om sina favoriter. Jag googlar för att se var hennes hus i Rockaway Beach ligger egentligen, gör en mental notering av vägen hon beskriver från tunnelbanan för att kanske, nästa gång i New York, åka ut dit. Jag letar fram ett vykort på henne som jag har i någon av mina fyrtio flyttkartonger med böcker. Det är en kopia av ett porträtt som Anton Corbijn tagit. Jag ramar in det och ställer det på mitt skrivbord och varje dag tänker jag WWPD.

What Would Patti Do?

M Train gavs ut på svenska 2015 på Brombergs förlag.

M Train
Patti Smith
Alfred A. Knopf
2015
272 s.

onsdag 3 augusti 2016

Juli 2016

Har inte juli gått superfort?

Jag njuter som sagt av min första lärarsemester och sju veckor är riktigt långt. Därför hade jag min ambitiösa sommarläsningslista och som jag skrev i slutet av inlägget är det ett under om jag hinner läsa alla. Personligen gör jag mest att läsa-listor som ett potentiellt urval snarare än ett schema som jag strikt måste hålla mig till. Jag gillar att läsa-listor för att de visar vad som intresserar folk just nu och ibland tycker jag bokval är minst lika spännande som själva läsandet av boken. Nåväl, jag har ändå lyckats beta av några titlar från bokhögen som jag gjorde.

Juli inleddes med att jag läste Homegoing av Yaa Gyasi, en roman som verkligen växte för mig under läsningens gång och den har fortsatt att stanna kvar hos mig. Det har inte gått en dag utan att jag tänker på den. Det skulle inte förvåna mig om den hamnar på min årsbästalista. Sedan läste jag När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidsson, en bok som jag ska läsa med mina elever i höst. Även om jag tyckte om historien och verkligen blev imponerad av Ison och hur han lyckats ta sig fram i livet, så kände jag att boken inte engagerade mig så mycket och att språket var för enkelt, men jag tror att den kommer vara otroligt bra och viktig att arbeta med i klassrummet, så det ser jag fram emot.

Efter När jag inte hade något ville jag läsa något tyngre, något mer poetiskt och letade fram M Train av Patti Smith. Jag har medvetet väntat med den ett tag för att sänka mina förhoppningar, men nu kändes det som att tiden var inne. M Train var precis vad jag behövde, en långsam meditation om livet och litteraturen och jag gillade hur det inte kändes som att Smith begränsade sina tankebanor när hon skrev, utan att hon lät orden flöda fritt.

Månaden avslutades med att jag hetsläste ut Sweetbitter av Stephanie Danler eftersom den skulle lämnas tillbaka till biblioteket när jag är bortrest. Den var ett bra tidsfördriv och gav intressanta perspektiv på New Yorks restaurangvärld, men den hade kunnat lämna ute kärlekshistorien som bara kändes klyschig.

I skrivande stund sitter jag och funderar på vad jag ska ta med mig till London (när du läser detta är jag i London). Det får inte vara något alltför tjockt eftersom jag kommer att köpa mycket böcker i London, därför funderar jag på om jag helt enkelt bara ska plocka med mig Mindset av Carol S. Dweck som jag läser för jobbet och sedan komplettera med en diktsamling för att få med mig något litterärt också.

Vad har ni läst i juli?

söndag 31 juli 2016

Om kläders påverkan

Ett av mina mest lästa inlägg på bloggen är min recension av Säker stil av Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret. Det är också det jag får mest kommentarer och mejl om. Det här med en basgarderob verkar engagera många och av feedbacken att döma verkar folk gilla när Fiktioner blir modeblogg och det har inte jag heller något emot. Böcker och stil är något som verkligen ligger mig varmt om hjärtat eftersom båda för mig handlar om att skapa historier. Böcker ger mig chansen att ta del av andras och ger mig språket att skapa egna och mitt val av kläder ger mig chansen att uttrycka min egen stil, min egen historia. Det är nog därför jag tycker att kläder är så viktigt eftersom jag växte upp fattigt och ärvde kläder. Idag har jag kraft att skapa min egen historia.

Om detta handlar också ett avsnitt av podden Invisibilia som jag nyligen lyssnade på. The Secret Emotional Life of Clothes handlar om hur kläder har kraften att förvandla oss och hur kläder påverkar oss mer än vad vi kanske först tror. I början av avsnittet intervjuar de några barn i Halloweenkostymer om hur de känner sig. Franny är utklädd till Amelia Earhart och menar att när hon är Amelia är hon inte flygrädd, men när hon är bara Franny är hon flygrädd och måste hålla mamma i handen. De intervjuar också Cass, en man som bär solglasögon därför att de fick honom att sluta bli mobbad i skolan. Dessa historier är högst personliga och jag tror att vi alla känner igen oss i något tillfälle när vi bar ett plagg eller en accessoar och kände oss annorlunda, som att plagget i sig gav oss kraft. Det låter flummigt, men de intervjuar också en forskare på Columbia University som forskar i om kläder kan få oss att höja vår intelligens. I ett experiment gav han deltagarna en vit rock att ta på sig, till den ena halvan sa han att det var en läkarrock och till den andra att det var en konstnärs. Hans experiment visar att den grupp som tror att de har på sig en läkarrock är mer skärpta och gör bättre ifrån sig i tester än de som tror att de har en konstnärsrock på sig.

Jag tänker på hur kläder också påverkar hur vi uppfattar andra. Har någon en fläck på sig en dag kanske vi inte bryr oss, men om personen har det varje dag? Om personen bara går med smutsiga och trasiga kläder, vad tänker vi då? I början av juni blev ett experiment som UNICEF står bakom viralt. I det klär sig en fransk flicka i smutsiga kläder och liknar ett hemlöst barn och reaktionerna hon får från omgivningen är så hemska att hon börjar gråta. Tänk att utseendet och kläderna den här lilla tjejen hade på sig avgjorde om vuxna i omgivningen ville hjälpa den här klart ensamma och vilsna flickan.

Uppfattningar om kläder handlar det också om i ett annat reportage i poddavsnittet. Det handlar om hur svarta i USA får klä sig. I ett uttalande kring Treyvon Martins död sades det att om han inte haft på sig en hoodie, så hade han inte dött. Tänk efter ett slag på det uttalandet. De lägger alltså skulden på Martins klädval och inte på att någon annan hade ett vapen och kände sig nödgad att mörda någon.

När de går igenom en mans garderob i avsnittet och listar kläder som han har står hans mamma i bakgrunden och när de börjar plocka fram hoodies och ärmlösa tröjor säger hon att han absolut inte får gå ut klädd så. På grund av hur han kan uppfattas. För att han är svart. Hon menar istället att han måste använda skjortorna och kostymbyxorna han har.

"Can his clothes protect him?"
"Yes, I believe they can."

Tänk på debatten här i Sverige. Vad blir kvinnliga våldtäktsoffer ofta frågade?

"Vad hade du på dig?"

Kraften och betydelsen vi tillskriver kläder är ett tveeggat svärd. Samtidigt som vi med hjälp av kläderna har möjlighet att uttrycka vår egen identitet, stil och historia, så påverkas vi också av betydelsen som andra tillskriver ett klädesplagg. Listor som säger att kvinnor över 40 inte kan ha minikjol. Vi har kläder som är könade, män får till exempel inte ha på sig kjol. Det är därför jag blir så upprörd när andra berättar för mig vad jag kan och inte kan ha på mig. Jag gillar verkligen boken Säker stil och i podden har de tidigare haft en intressant diskussion om just de listor på plagg kvinnor inte får ha på sig när de når en viss ålder och de har verkligen tagit avstånd från ett sådant beteende. Det är därför jag blir så ledsen när jag lyssnar på ett avsnitt och detta händer:



Jag lyssnar alltså inte längre på podden därför att jag tycker att de tillskriver kläder och företeelser betydelse som de inte har något att göra med. Men jag rekommenderar fortfarande boken för att den är välskriven och har många bra idéer om stil.

Själv kommer jag att fortsätta med min basgarderob och försöka tänka på de kläder som framkallar de känslor jag själv vill ha och de uppfattningar jag vill att andra ska få när de ser mig. Nu vet jag att forskning visar att kläder påverkar hur vi presterar och mår.