söndag 14 april 2019

Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund

Rebecka Åhlunds Jag som var så rolig att dricka vin med handlar om hennes första år som nykter alkoholist och hon berättar i Lundströms bokradio i P1 att hon läste många alkoholistmemoarer, men att många fokuserade på att romantisera bilden av alkoholen. Jag hade redan fått upp intresset och tyckte den verkade intressant, men det var inte förrän de började prata om att hon också upptäckt sin andlighet längs vägen som jag hajade till. Det här måste jag läsa. Och det nu. När den väl dök upp som e-bok på biblioteket några veckor senare var jag inte sen att ladda ner den till min platta.

Nu kan man tycka att anledningen till att läsa boken är för att hon nämner sin andlighet är ganska liten och obetydlig. Boken handlar ju trots allt om alkoholism och alkoholkulturen. Men det är så jag fungerar, jag hakar ofta upp mig på detaljer i en bok, speciellt om det handlar om något som jag själv brottas med just nu - och jag håller på att brottas med min egen andlighet. När det då kommer en kvinna, som är mamma, som också brottas med sin andlighet, då vill jag läsa. Och tur var väl det, för boken handlade ju naturligtvis inte om hennes andlighet, utan om hennes alkoholism, men jag lärde mig otroligt mycket på vägen.

Det verkar som att Rebecka har allt. Hon har en förstående man, två döttrar, ett (vad det verkar) stabilt frilansliv och bor i London. Alla som varit en sekund i Storbritannien vet dock att alkoholkulturen där har ett starkt fäste. Man går till puben oftare än man går hem. Det är inte ovanligt att ta ett glas vin eller en pint till luchen. När man handlar mat slinker det ner en vinflaska i kundkorgen. Har man ingen alkohol hemma går man till närmaste off license och köper sig några droppar alkohol, oavsett tid på dygnet. Första gången Rebecka börjar dricka på dagen tycker hon att det är lite busigt; hon har ju precis lämnat barnen på skolan. Efter det glaset minns hon bara den pirriga, busiga känslan och det får henne att dricka mitt på dagen igen. Och igen. Snart gömmer hon flaskor i garderoben och dricker i hemlighet innan hon ska möta folk ute för att dricka, så att de inte ska se hur mycket hon dricker. Men det tar stopp. Hon inser att hennes drickande är för mycket och hon ber om hjälp och den kommer i form av en person som hjälper henne till hennes första AA-möte. Eller Fight Club, som hon kallar det.

De flesta mötena är i en kyrka och sedan kommer steget i tolvstegsprogrammet där hon måste hitta en högre makt som hon tror på och hon kommer underfund med att hon nog tror på Gud trots allt och berättar det för sin man. Han blir inte förvånad, utan säger snarare att det har hon väl alltid gjort och så är det inget mer med det. Det var all andlighet. Men andlighet är så mycket mer också. Det är att vara här och nu. Att vara trogen mot sig själv. Att hjälpa andra och det är det som Rebecka brottas med under året som nykter.

Trots att jag drogs in i boken för jag ville läsa om en vanlig människa som också brottas med sin plats i livet, med sin andlighet, så lärde jag mig så mycket mer. När Rebecka beskriver hur våren kommer och alla sitter där med sina glas rosé så tänker jag att alkoholkulturen verkligen är så ingrodd i vårt samhälle, för jag reflekterar inte ens att vi firar solen med att dricka. Vi firar sorgen med att dricka. Alkoholen är konstant närvarande och det är ingen som ifrågasätter den. Inte förrän man slutar dricka och folk plötsligt tror att man är med barn eller helt plötsligt blivit "tråkig" och "bättre" än alla andra. Rebecka förlorar många vänner under tillnyktrandet, men det känns som att jag har fått en ny vän i henne. Det känns som att jag skulle kunna läsa om vad som helst som Rebecka skriver om för hon gör det så underfundigt, rättframt och som om hon berättar något för en vän i förtroende över ett glas vin på en bar. Ett alkoholfritt glas vin.

Jag som var så rolig att dricka vin med
Rebecka Åhlund
Natur & Kultur
2019

söndag 7 april 2019

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Jag älskar när Jonas Hassen Khemiri skriver om föräldraskap. Om papporna. En av mina favoritböcker är Montecore som ju handlar om en frånvarande pappa och i den senaste romanen återvänder Khemiri till pappaskapet. Speciellt tycker jag om att Khemiri återvänder till föräldraskapsfrågorna under min egen föräldraledighet, som att han tänkte på mig (I wish).

I Pappaklausulen får vi följa en pappa på föräldraledighet och hur han försöker navigera vardagen med en fyraåring och en ettåring. Han har en förstående sambo som suckar menande varenda gång han tycker det är jobbigt att vara hemma och menar att exakt så var det för henne också. Samtidigt som han försöker hitta sin egen roll kommer hans egen pappa tillbaka till landet och pappan som också är en son funderar på om han eventuellt måste bryta mot pappaklausulen. Den klausul i deras familjekontrakt som säger att sonen tar hand om pappans post, sköter hans affärer och låter pappan bo på hans kontor den enda veckan om året som pappan är i landet. Men inte ens när pappan är i landet tycker sonen att han är närvarande och han börjar fundera på pappaklausulens vara eller icke vara. Vilken pappa har han haft under sin uppväxt? Hur har han ställt upp för sin pappa och vice versa? Vilken pappa vill han i sin tur vara för sina egna barn, den frånvarande eller närvarande?

Visst kan man tycka att det inte är särskilt synd om papporna och deras känslor av instängdhet i sitt föräldraskap om man ser till historien, men jag upplevde i alla fall en stor igenkänning i egenskap av förälder och det är klart att jag gärna hade sett en roman om en mamma som tycker det är jobbigt med relationen till sin egen mamma och till sitt barn, men jag tycker inte att Khemiri ska fällas bara för att han skriver om ännu en pappa som tycker det är svårt att vara förälder. Litteraturen, konsten, livet är fullt av pappor som lämnar. De frånvarande papporna och Khemiri ger dem en röst. Han riktar sin strålkastare mot dem och låter dem inte försvinna varken i tystnad eller med självklarhet. Han ifrågasätter varför det är papporna som lämnar. Varför det är papporna som tycker det är jobbigt att vara föräldrar. Men samtidigt som han gör det önskar jag att det även hade varit tydligt att kvinnor också tycker att föräldrarollen är svår. Det hade varit ännu mer tabu om det var en mamma som hade lämnat sitt föräldraskap utan ett ord. Det hade varit ännu mer tabu om det var en mamma som tyckte det var jobbigt att vara mamma - de skildringarna behövs också. Möjligen ännu mer än ytterligare en frånvarande pappa, men kanske att man inte kan förvänta sig att det är just Jonas Hassen Khemiri som måste skriva den skildringen.

Jag kände i alla fall igen mig mycket i instängdheten man kan känna som förälder. Känslan av att man måste rymma för att bli fri. Dock kanske vi borde försöka hitta friheten där vi är istället för att alltid söka den någon annanstans eller hos någon annan?

Pappaklausulen
Jonas Hassen Khemiri
Albert Bonniers förlag
2018
InfoBokusAdlibris