onsdag 30 mars 2016

The Wise Man's Fear - Patrick Rothfuss

En av mina favoritböcker från förra året var The Name of the Wind av Patrick Rothfuss som jag blev helt lyrisk över, vilket går att läsa om här. Denna gång valde jag att spara uppföljaren, tegelstenen The Wise Man's Fear, till mina lov för att på så sätt få oavbruten lästid. Detta var ett smart drag och läsningen tog hela sportlovet och en del av påsklovet i anspråk.

I The Wise Man's Fear fortsätter ramberättelsen med Kvothe som berättar sin historia för Chronicler, men nu är vi inne på andra dagen i ramberättelsen. Kvothe tar vid där han slutade i den första boken, och vi får följa hans äventyr på universitetet i Imre. Han bestämmer sig dessutom för att ta ett sabbatsår för att hjälpa Maer Alveron på andra sidan världen och Rothfuss bygger på så sätt vidare på sitt detaljrika världsbygge och flera platser på kartan som finns i både The Name of the Wind och The Wise Man's Fear blir kända för oss läsare. I Vintas, där Maer Alveron bor, lär han sig sedvänjorna hos adeln, men han gör även avstickare för att oskadliggöra banditer, träffar feer, lära sig konsten att strida och lyckas rädda några ungmör och komma tillbaka till universitetet igen.

Uppföljaren är nästan trehundra sidor längre än debuten och Kvothes äventyr på andra sidan världen får mycket utrymme. Jag kan tycka att boken känns något ojämn i sitt tempo. De trehundra första sidorna är i princip en upprepning på Kvothes universitetsliv i den första boken, och sedan tycker jag att uppdraget att oskadliggöra banditer i Vintas tar onödigt lång tid och på vägen hem så gör han många långa avstickare som jag har svårt att få ihop. Det känns som att Rothfuss vill få med så mycket att han klämt in åtminstone två eller tre romaner i en och samma bok.

Nog för att jag gillar fantasy som utspelar sig genom att ha ett uppdrag och upptäcka och lära känna nya seder och folk (dock inte hundra sidor av Kvothes sexuella bravader i fevärlden), något som t. ex. Tolkien var en mästare på, såklart. Men i The Wise Man's Fear tycker jag det faller platt. Jag förstår att alla pusselbitar han får på sina äventyr, att han t.ex. får stöd från Maer Alveron, lär sig sederna hos adeln och lär sig slåss, är bra och viktiga komponenter för ramberättelsen eftersom att han i ramberättelsen är en legend och vi får veta upprinnelsen till detta, men jag tycker att läsaren tas med på en massa krångliga omvägar och dolda stigar som gör att historien inte känns lika sammanhängande och stringent.

Självklart inser jag att min läsning nog beror på mina otroligt höga förväntningar, men eftersom jag vet att Rothfuss var bra i debuten, vet jag också att det spretiga historieberättandet inte passar honom. Däremot vill jag reservera mig för att ge ett slutgiltigt utlåtande om boken förrän jag har läst den, ännu opublicerade, avslutande delen eftersom att många av de mer oklara detaljerna i denna bok kanske får sin upplösning där.

Trots mina problem med berättandet och tempot gillar jag ändå Rothfuss starkt, framför allt hans världbyggande är helt otroligt och detaljrikt. Många av hans karaktärer är också otroligt välskrivna (men i denna bok introduceras vi tyvärr till några karaktärer som jag tyckte var alltför schablonmässiga och stereotypa) och jag är ändå glad att jag fick komma tillbaka till Kvothes värld igen.

På svenska heter den En vis mans fruktan och är indelad i två delar som båda gavs ut på Massolit 2011 och som nu finns tillgängliga i pocket från Ponto pocket.

The Wise Man's Fear
Patrick Rothfuss
DAW Books
2011
993 s.

PS. Rothfuss råkar dessutom vara med på John och Hank Greens reading lists så där slog jag två flugor i en smäll (därav bilden med deras reading lists).

lördag 26 mars 2016

Glad påsk!

Glad påsk!

Äntligen är det påsklov och förutom rättningshögen som är större än Mount Everest och trots att vi flyttar om en vecka, så tänkte jag ändå hinna med lite läsning.

Idag kommer jag med stor sannolikhet att läsa ut The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss, vilken jag slitit med ett tag och jag tycker nog dessvärre inte den är lika bra som den första boken. Efter det så velar jag mellan att läsa Illuminae av Amie Kaufman och Jay Kristoff som Frida på A deo a libertate recenserade här. Den har jag lånat från biblioteket, så det kanske är bäst med den. Dock är jag så sjukt sugen på att läsa My Brilliant Friend av Elena Ferrante som jag köpte för några veckor sedan för att jag inte stod ut med tanken på att vänta på en svensk översättning en sekund längre (trots att jag väntat i över ett år för våra bokförlag verkar vara sist på bollen). Som vanligt när jag köper något som jag vill läsa nu, så har det inte blivit så och nu har den dessutom hunnit publicerats på svenska, men jag tänker att när jag väl läser den kommer jag vilja sluka resterande böcker i serien och då är det lika bra att läsa på engelska för på svenska lär inte hela serien finnas förrän om åratal.

Nåväl, det är ett problem för framtida Frida. Vad läser ni i påsk? Går ni all in på påskekrim?

söndag 20 mars 2016

Tips på skrivarböcker sökes

I veckan fick jag det glada beskedet att jag tilldelats stipendium för att gå på skrivarkurs i sommar. Direkt när jag läste mejlet fick jag känslan av skrivkramp. Ska jag kunna skriva? Alla idéer som jag skrev i ansökan har försvunnit (nej, jag har dem nedskrivna såklart, men det känns som att jag inte har lika mycket tankar om dem nu som då) och jag känner mig tom. Som jag alltid gör när jag behöver hjälp vill jag nu vända mig till böckernas värld. Alltså söker jag nu efter era bästa böcker som har med skrivande att göra.

Jag har tidigare läst Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz, som jag gillade. Hemma har jag dessutom Att skriva av Marguerite Duras och jag har Så gör jag av Bodil Malmsten, Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du av Kristian Lundberg och On Writing av Stephen King på min lista.

Vilka är dina bästa böcker om skrivande? Det behöver inte vara en guide, utan kan lika gärna vara en memoar eller biografi om författare och deras skrivande liv. Eller varför inte en författares samlade brev, där breven handlar mycket om skrivande. Eller intervjuer med författare om skrivande. Ni fattar, vad som helst som kan få mig att trigga igång något slags skrivande till i sommar.

PS. Nu har jag verkligen en legitim ursäkt att köpa fina skrivblock...

söndag 13 mars 2016

Gudarna - Elin Cullhed

Ett av de mest spännande släppen denna vår har varit Gudarna av Elin Cullhed. Som vurmare för ungdomslitteratur känner jag att jag borde läsa mer svensk sådan och Cullheds roman har fått mycket bra kritik, varvid mitt intresse för boken väcktes.

Gudarna handlar om de tre sextonåriga tjejerna Jane, Bita och Lilly som bor i Tierp och redan tidigt i romanen berättar berättarjaget Jane att den här romanen inte kommer att handla om att någons mamma dör, om ungdomar som har cancer eller om några som är kära. Det här är romanen om dem, gudarna. De förkastar ordet tjej, det är liksom inte starkt eller bra nog för att beskriva vilka de är, så de bestämmer sig för att de är gudar, en blandning av ordet guzz och brudar. Trots att Jane säger att romanen ska handla om dem så blir det oundvikligen så att den kommer att handla om andra också och den kommer att ha lite kärlek med på ett hörn. För att inte vara en roman om "another kille" så handlar romanen förvånansvärt mycket om Daniel Abdollah, killen som Lilly har ett förhållande med och som hela Tierp avgudar.

Dessvärre är inte det här en bok för mig. Jag ville så gärna tycka att den var fantastisk. Jag ville så gärna gilla den på grund av dess feministiska anspråk, men det räcker inte med att gilla en bok bara på grund av dess anspråk. Kanske har det att göra med att jag inte känner någon identifikation med karaktärerna överhuvudtaget. Jane, Bita och Lilly låter sig inte spärras in i fack som säger hur de ska agera som tjejer. De är ju faktiskt inte tjejer; de är gudar och då får man göra som man vill. De super, ligger runt och svär som borstbindare, men de är också känsliga, lojala och bryr sig om varandra. Medan jag som sextonårig besökte biblioteket, var hemma och följde Veronica Mars och spelade TP med mina kompisar så går Jane, Bita och Lilly på fester och har lösa förbindelser med killar. Och det är inte det att jag tycker att det är det som är problemet för mig. Tvärt om, jag är för tjejer som vägrar normen, som vågar vara precis som de är i all sin fulla prakt och inte låter sig definieras av patriarkala strukturer. Det är bara det att jag helt enkelt inte kan identifiera mig med det och det påminner mig om Paulina and Fran av Rachel B. Glaser; det här är tjejer som är så långt ifrån mig, your average tönt, och jag kan inte känna igen mig även om jag kan heja på vid sidolinjen.

Dessutom har jag ibland problem med språket. Ibland tycker jag det är mitt i prick, men ibland faller det platt. Ibland känns det som att Cullhed försöker lite väl mycket att skapa ett eget, ungdomligt språk som tangerar gränsen för vad som är okej och inte. Många liknelser fick mig att fundera på vad de egentligen ville säga mig och varför de användes på detta sätt. "Att andas i luften var som att bita i en kall skumgummimadrass några ungar kissat lite för många gånger i" är ett exempel på en sådan liknelse jag inte alls förstår.

Att läsa Gudarna var för mig en upplevelse av att hänga med ett gäng människor som är min raka motsats. Jag förstod oftast inte varför de sa eller gjorde som de gjorde, men jag gillar att det finns tjejer som Jane, Bita och Lilly. Som visar att de är starka och vågar vara sig själva utan att kedjas fast i patriarkatets bojor. Kanske finns det andra som identifierar sig mer med gudarna.

Gudarna
Elin Cullhed
Natur & Kultur
2016
238 s.

onsdag 9 mars 2016

The Year of Magical Thinking - Joan Didion

Äntligen är jag ingen Didionoskuld längre.

The Year of Magical Thinking börjar med hur Joan Didions man, John Gregory Dunne, faller ihop vid middagsbordet och dör. Resten av boken handlar sedan om året efter den dagen. Hur Didon försöker förstå att hennes man är död. Att hennes dotter är svårt sjuk. Hur gör man egentligen?

Jag vill börja med att säga att jag älskar Didions språk. Det är vällavvägt samtidigt som det är avskalat. Hon är väldigt metodisk både när hon skriver och när hon beskriver sitt agerande.

Efter makens död tar hon reda på allt hon kan. Hon begär loggar och dokument från olika samhällsinstanser och begär till och med loggen som hennes portvakt förde dagen för dödsfallet. Det verkar som att hon inte litar på sitt minne; hon refererar hela tiden tillbaka till diverse tider. Tiden hon ringde efter ambulans. Tiden som portvakten loggade att ambulansen kom dit. Tiden som portvakten loggade när de lämnade. Var det verkligen så lång tid emellan? Hon begär en obduktion för att få veta exakt vad som hände. Hon beter sig exakt likadant när hennes dotter Quintana hamnar på sjukhus för andra gången under bokens gång. Hon lånar böcker och pratar med läkare för att förstå exakt vad som händer. För att hon ska kunna fråga och ifrågasätta. Hon upprepar sitt mantra hela tiden: "information is control".

Read, learn, work it up, go to the literature.
Information is control.

Hur ska man egentligen ha kontroll när någon dör? Det enda vi vet med säkerhet i livet är att vi ska dö. Men det kan vi heller inte kontrollera. Didion försöker dock och gör sitt bästa. Allt som hon kan kontrollera, kontrollerar hon. Hon lämnar inget åt slumpen.

Det är kanske denna besatthet av kontroll och information som gör det så intressant när hon beskriver hur hon tror att John ska komma tillbaka. Hur hon är rädd att packa ner vissa av hans saker för han kanske behöver dem när han kommer tillbaka. Hon själv ser problemet i detta. Hon vet att det inte är möjligt, men en del av hennes besatthet av att ta reda på all information om hans död är också ett led i att säkerställa om han verkligen kan komma tillbaka.

Det som är jobbigast i läsningen av den här boken för mig är inte att hennes man har dött, även om det är otroligt sorgligt och jag trodde att det skulle vara svårare än vad det var att läsa om det, utan vetskapen om att hon några år senare blev tvungen att skriva Blue Nights. Boken om hennes dotters död. Den står på hyllan, men jag vet inte om jag är lika stark som Didion och kan hantera det så snart.

The Year of Magical Thinking
Joan Didion
Random House
2005
227 s.

söndag 6 mars 2016

Februari 2016

Trots att februari är en kort månad så lyckades jag ändå läsa ut tre böcker, vilket jag är nöjd med. I januari valde jag att fortsätta mitt långtgående projekt att läsa om alla Harry Potter-böckerna och tog mig an Harry Potter and the Goblet of Fire eftersom jag ville få igång min läslust igen. Det fungerade ypperligt och jag blev riktigt pepp på att läsa överhuvudtaget efter det. Dessvärre började jag läsa Harry Potter and the Order of the Phoenix, men jag hade glömt hur jobbig den boken är rent mentalt för Harry. Jag kände att jag inte behövde mer humörsvängningar i mitt liv och valde en annan approach.

Nästa bok som jag läste blev således The Year of Magical Thinking av Joan Didion eftersom mitt resonemang var att jag själv kanske skulle må bättre om jag läste om någon som har det sämre. Såhär i skrift känns det ju faktiskt helt hemskt att det var min tanke, men jag finner ofta tröst i att veta att andra också har motgångar och mår dåligt. Det värsta jag kan tänka mig är faktiskt att någon närstående dör och Didions bok handlar ju ändå om hur hennes man dog och hur hon hanterade det.

Emellan Harry och Didion hann jag också att läsa Om det var krig i Norden av Janne Teller, vilket är en väldigt liten bok som går snabbt att läsa, men innehållet stannar kvar desto längre.

Just nu har jag begett mig till Kvothes värld i The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss och jag är glad att jag sparade den boken till sportlovet. Det finns inget bättre än att ligga och läsa hela dagarna och veta att jag inte har något annat jag behöver göra.

fredag 4 mars 2016

Om det var krig i Norden - Janne Teller

Jag har länge tänkt att läsa Om det var krig i Norden och för var dag som går känns det som att den blir mer och mer aktuell.

Om det var krig i Norden är ett tankeexperiment. Vad skulle hända om det var krig i Norden istället och vi nordbor blev tvungna att fly? Att lämna våra vänner, hem, våra liv? Teller sätter läsaren i flyktingens skor och det är otroligt drabbande. Hon använder sig av retoriken som flyktingmotståndarna använder sig av och den pekar verkligen ut hur absurda vissa uttalanden om den pågående flyktingkatastrofen är. Inte nog med det, genom att vända på retoriken så att det istället är nordbor som kritiseras så sätter Teller fingret exakt på hur vi är som ett kollektiv och igenkänningsfaktorn blir hög.

Det finns inget land som vill ha fem flyktingar till. Flyktingar, som inte kan språket, som inte vet hur man beter sig i ett klassiskt kultursamhälle, hur man respekterar sin granne, sätter gästens välbefinnande framför sitt eget och värnar om en kvinnas dygd. Flyktingar som inte vet hur man lever i värmen. Nej, det finns inget land som vill ta emot de dekadenta människorna norrifrån. Gudsförnekare, som vara kommer att förstöra de rättrognas levnadsmönster.

Inte nog med Tellers drabbande text, den illustreras dessutom vackert av Helle Vibeke Jensen vars illustrationer är enkla och sobra. Det är illustrationer som fungerar som komplement till Tellers sparsmakade prosa, men det är också illustrationer som skulle fungera helt på egen hand. Det skulle vara intressant att göra en bildpromenad med den här boken.

Pricken över I är ändå att hela boken är formgiven som ett litet pass, det viktigaste dokument i vår värld. Detta dokument som bestämmer om vi får släppas in eller om vi får stå ute. Ett litet häfte som folk tror säger mer om oss än vad vi själva gör.

Om det var krig i Norden
Janne Teller
Lilla Piratförlaget
2012
59 s.

PS. I en intervju med Clémence Poésy kommer hon ut som en book pusher och säger: "When there’s something I really love I buy it for everyone for six months and then move on to the next one. I’m a bit of a book pusher." Det är precis så jag är, och kommer att vara med den här boken. Var en book pusher med Om det var krig i Norden. Köp den till alla du känner (och inte känner).

onsdag 2 mars 2016

Gatukatten Bob - James Bowen

På jullovet läste jag Gatukatten Bob av James Bowen därför att jag visste att den fanns i klassuppsättning på mitt nya jobb och jag gillar att ha koll på vad böckerna i depån handlar om. När jag jobbade i bokhandel var det många som köpte böckerna om Bob och hade något exalterat i ögonen när de gjorde det och därför tänkte jag, som jag brukar när det blir en hajp, att det inte var något för mig.

Jag hade fel. Jag älskar faktiskt gatukatten Bob. Boken Gatukatten Bob handlar om hur James träffar Bob vid sin lägenhet som han fått av socialen och hur Bob stannar kvar trots att James försöker att inte bli alltför fäst vid honom eller stjäla honom från hans potentiella ägare. Vi får följa hur James och Bob blir vänner och varför James hamnade på Londons gator som gatumusikant och sedemera säljare av tidningen The Big Issue (som Situation Stockholm). Jag vet inte tillräckligt mycket om James Bowen, men jag kan nog tänka mig att världsfenomenet Bob har gjort att han inte behöver sälja tidningar tillsammans med Bob på Londons gator längre.

Språket i boken är naturligtvis inget att hänga i granen, men det är heller inte så dåligt att jag vill sluta läsa. Det är helt enkelt lättläst och berättar enkelt historien om James och Bob. Men det är inte för språket som man läser en bok som denna. För mig var läsningen av Gatukatten Bob ren och skär feelgood blandat med nostalgi och Londonlängtan.

Precis vad jag behövde i stressen innan jul, helt enkelt.

Gatukatten Bob (A Street Cat Named Bob)
James Bowen (översättning: Lottie Eriksson)
NoNa
2013
252 s.

tisdag 1 mars 2016

Litsy!

I helgen fick jag höra tala om appen Litsy som är i betatestning. Litsy finns för närvarande endast som iOs-app, men det verkar som att de i framtiden även vill göra en androidversion. Några på Twitter beskrev Litsy som Goodreads möter Tumblr möter Instagram och det tycker jag är en bra beskrivning.

Litsy är helt enkelt ett nytt socialt medium som har med böcker och läsning att göra. Nu kanske du tycker att det räcker med de sociala medier som redan finns, men jag tycker att Litsy kan fylla ett visst tomrum. Ibland när jag instagrammar om böcker känner jag att det kan bli för mycket. Vill verkligen alla av mina följare bara se bilder på böcker hela tiden? Läsare av den här bloggen vill förmodligen det, men min instagram ägnas inte bara åt läsande, utan även åt mina andra intressen och därav har jag följare som kanske inte enbart är boknördar. När jag läser en bok gillar jag att instagramma citat, men när jag läser en citatvänlig bok så kan jag ibland hålla tillbaka. Alla mina följare kanske inte vill läsa 37 citat från samma bok.

På Litsy hänger bara boknördar och där skulle jag inte ha några problem att posta mycket om samma bok. Problemet med Litsy i dagsläget, förutom att det har en hel del buggar eftersom det är i betastadiet, är att det inte är så aktivt eftersom relativt få har hittat dit.

Alltså beger ni er nu till Litsy, addar mig (frida heter jag där) och sedan postar vi loss hejvilt om böcker.

Såhär ser ens profil ut och jag har postat ett citat.
Det finns tre olika poster att göra. Review och quote är självförklarande, men blurb är allt du vill dela med dig av i ditt flöde. Kanske har du fått en bokleverans, tänkt något bra eller bara har en bra lässtund just nu som du vill dela?
Såhär kan flödet se ut.