söndag 31 mars 2019

E-boksspionen gör entré

En av de saker jag älskar att göra mest i kollektivtrafiken är att spionera på vad folk läser. Jag följer till och med bloggar och Instagramkonton som ägnar sig åt att snoka på vilken lektyr folk har med sig. När jag sätter mig på tunnelbanan blir jag alltid så lycklig om någon annan läser en bok; det känns som att vi har en liten pakt mitt bland alla scrollsurfare och Metroläsare. Lite fördomsfullt har jag hittills oreflekterat föreställt mig att alla som stirrar ner i sina telefoner bara scrollar igenom Instagramflöden eller slösurfar (kanske för att jag själv mest sysslar med det på telefonen, om vi ska vara ärliga), men sedan jag började undersöka e-bokens värld har jag insett att det nuförtiden är lika vanligt att folk faktiskt läser böcker på telefoner. Jag har tidigare omfamnat min inre trångsynta tant som förskräckt skrockat att allt färre läser böcker och spelar mer på sina skärmar, och också faktiskt känt mig lite bättre när jag drar fram en pappersbok och läser, men nu är den tiden förbi. Jag drar fram min läsplatta och märker att jag får en del blickar. Några stirrar intensivt och försöker läsa vad det är för bok jag håller på med, men jag har tagit bort visningen av titeln på min platta så det ska till väldigt mycket stirrande och förkunskaper för att någon ska gissa sig till vad det är jag läser (just nu: Harry Potter and the Order of the Phoenix som det tagit mig år att läsa om för det ju är en hel tegelsten att släpa annars).

Det jag saknar när jag inte läser pappersböcker är den hemliga gemenskapen. Att vi läsare förenas i det tysta bland alla andra resenärer. Jag vet också att många av de bloggar om ägnar sig åt att snoka på vad folk läser i kollektivtrafiken inte gillar e-böcker eftersom man ju faktiskt inte kan veta vad folk läser och därför hamnar inga sådana bilder på bloggarna heller. Härmed kommer mitt bidrag i boksnokarvärlden: e-boksspionen! Jag såg faktiskt för första gången i veckan en annan som också läste på läsplatta på bussen och var tvungen att föreviga detta ögonblick.

En kvinna på fyrans buss i Stockholm läste i måndags morse på vad som verkar vara en Adlibris Letto, om jag inte missminner mig. Så spännande! Texten verkade väldigt liten och radavståndet likaså. Jag vet, det här säger ingenting om boken hon läser, men jag vill bara synliggöra läsplattorna i det kollektiva rummet och heja på alla som vågar gå emot pappersboks-strömmen och välja e-boken.

Heja dig! Du gjorde att jag inte kände mig ensam med min läsplatta där jag satt (nästan) bredvid dig.

onsdag 27 mars 2019

E-böcker vs. pappersböcker

Ända sedan jag började läsa e-böcker mer och mer har jag haft någon slags livskris. Sedan jag varit barn har jag drömt om ett hem fyllt med bokhyllor överallt och nu när jag äntligen har det, så börjar jag tycka att de tar upp mer och mer plats. Det ligger bokhögar överallt och jag har ackumulerat mer böcker än jag får plats med i bokhyllan. I en värld där vi måste tänka mer på vår konsumtion, så mår jag faktiskt lite illa. Alla böcker som jag köpt i förhoppning om en fantastisk läsupplevelse, men sedan bor boken orörd i en hög på golvet eller blir slentrianmässigt inklämt i min bokhylla.

Därför kändes det lite befriande med e-böcker. De tar ingen plats och jag behöver inte flytta på bokhögar till nya provisoriska ställen, men samtidigt känns det svårt att helt övergå till e-böcker för jag gillar ju upplevelsen av pappersböcker. Jag vill dessutom att min dotter ska se läsande förebilder och jag är inte säker på att det går att förmedla om jag läser på en skärm? Hur ska hon kunna se att jag läser böcker på en skärm när jag samtidigt försöker intala mig själv att vi inte ska stirra på skärmar dagarna i ända utan försöka uppfostra henne med tanken att skärmar är ett underhållningsverktyg bland alla andra tillgängliga.

Men så tänker jag på upplevelsen att gå in och botanisera bland böckerna på bokhandeln. Att känna dess tyngd i mina händer. Att stänga av allt vad skärmljus heter och bara hänge sig åt boken. Att kunna snegla på mina medpassagerare på tunnelbanan och se vad de läser. Att kunna ge bort en bok jag läst men inte behöver äga längre. Att låna ut en bok. Allt sånt försvinner med e-boken.

Dessutom kan jag inte låta bli att tänka på en framtid med elavbrott eller utan el (jag har konsumerat för många katastrofrapporter om vårt klimat på senare tid) och tänker att då kommer mina e-böcker aldrig överleva, men pappersböckerna kommer att göra det. Pappersböckerna kommer min dotter att kunna ärva. Pappersböckerna kommer att leva längre än jag.

Jag har dock svårt att förlika mig med att alla mina argument för pappersboken enbart är estetiska eller baserat på hur andra ska uppfatta mig. Ett hem fullt med böcker, folk ska kunna se att jag läser på tunnelbanan (att jag på något sätt då är "bättre" än alla som sitter med mobilen, eller vad har jag för undermedvetna elitistiska tankar egentligen? Det är ju faktiskt inte längre självklart att alla som sitter med sina mobiler slösurfar längre, med framfarten av e-böcker på biblioteken och tjänster som Storytel så läser ju folk böcker på mobilen nu för tiden), min dotter ska kunna se att jag är en läsande förebild. Allt det får jag med pappersböcker. Men sanningen att säga är att jag nog egentligen inte behöver pappersböckerna mer än för det. Jag läser sällan om böcker - så varför ska de ta upp plats i mitt hem? Egentligen borde de pappersböcker jag behöver vara de jag läser om för jobbet eller de som har ett sentimentalt värde och som jag vill lämna till min dotter (läs: Harry Potter).

Eller? Varför ser jag allt så svart och vitt? Varför kan jag inte bara förlika mig med att jag kan ha både pappersböcker och e-böcker?