lördag 27 juni 2015

Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe - Benjamin Alire Sáenz

På mitt exemplar (eller mitt och mitt, Stockholms stadsbiblioteks) av Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe av Benjamin Alire Sáenz sitter tre stora klistermärken som alla informerar mig om denna boks förträfflighet. Den är en Printz Honor book (pris för ungdomsböcker), den har fått Stonewall Book Award (pris för böcker som behandlar LGBT) samt Pura Belpré Award (pris till författare/illustratörer som är Latinos/Latinas). Dessutom har den cirkulerat runt bland bokläsare i sociala medier ett bra tag så jag har varit nyfiken, men det var inte förrän Johanna sa att detta måste bli årets sommarläsning som jag faktiskt gjorde slag i saken.

Året är 1987 och gymnasieungdomarna Aristotle och Dante lär känna varandra en sommar i kvarterets pool. Ari kan inte simma, vilket Dante registrerar direkt och erbjuder sig att lära honom. Under den sommaren lär Ari sig inte bara att simma, han lär även känna Dante som blir hans första riktiga vän. Ari är nämligen en ensamräv som inte gör några ansatser till att umgås med de andra i skolan, utan han gillar att vara ensam. Ensam och klura ut vad livet egentligen går ut på. Vem han är. Hur det kommer sig att hans bror hamnade i fängelse och varför hans familj inte pratar om brodern längre. Vad hans pappa håller inom sig från Vietnamkriget. Vad det egentligen innebär att vara mexikansk. Hur det känns att kyssa någon.

Jag gillar boken. Det gör jag. Men jag gillar den inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra. För det första tycker jag att den är för lång. Sáenz skriver så himla långa dialoger att jag inte tycker det finns rum för så mycket annat. Jag hade gärna sett många av dialogerna kortas ner till förmån för mer beskrivande och gestaltande. Dessutom finns det nästan ingen anföring, vilket gjorde att jag rycktes ur läsningen för att försöka klura ut vem det är som säger vad. Jag gillar normalt böcker med dialoger och tycker att en riktigt välskriven dialog kan tillföra mer i gestaltande än flera paragrafers beskrivande. Men i mitt tycke drar Sáenz ut på dialogerna för mycket och dessutom tycker jag inte alltid att de är trovärdiga. Ibland skiner Sáenz igenom med sina tillrättalagda dialoger om hur han tror att ungdomar pratar, men det är väldigt svårt att som vuxen fånga autentiska ungdomsdialoger utan att det blir för konstruerat.

I början av boken tycker jag att alla karaktärerna var endimensionella. De beskrivs som att bara ha ett karaktärsdrag: Dante är stolt och Ari är orädd. Det kändes som att hela deras väsen kokas ner till dessa karaktärsdrag. En bidragande faktor till att karaktärerna känns endimensionella kan förstås vara att det är Ari som vi får följa och som karaktär är han inte särskilt nyanserad i början.

Men! Nu låter det som jag är på väg att göra en sågning och det är jag inte. Jag står fast vid att det är en för lång startsträcka innan boken sätter igång, det är för många oväsentliga dialoger som tidvis inte känns trovärdiga och endimensionella karaktärer. Men boken tar sig. Ungefär halva boken in upplever jag att boken lyfter. Det händer vissa dramatiska saker som gör att allting står på sin spets och jag upplever att karaktärerna växer och inte blir platta längre. Jag börjar gilla att boken handlar om det ständiga sökandet som ofta upptar tonåren. Vem är jag? Varför agerar jag såhär? Vad är meningen med livet? Jag gillar att boken beskriver mexikansk kultur i USA eftersom det inte är någonting jag läser om ofta. Det är tur att slutet plockar upp boken och jag tycker verkligen om den mot slutet och vill inte lämna Ari eller Dante, men jag hade önskat att boken var lite kortare och koncentrerad än vad den är.

På svenska heter boken Livets outgrundliga mysterier och gavs ut på Gilla Böcker 2015.

Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe
Benjamin Alire Sáenz
Simon & Schuster
2012
359 s.

tisdag 23 juni 2015

The Folded Clock - Heidi Julavits

Sedan ett år tillbaka skriver jag dagbok (igen), vilket gör att jag ständigt letar efter andras upplevelser av dagboksskrivande. När jag så läste om The Folded Clock av Heidi Julavits i New York Times Review of Books la jag genast ett inköpsförslag till biblioteket för att jag blev nyfiken.

Premissen för Julavits The Folded Clock är att hon går tillbaka till sin barndoms dagböcker och antar att hon där ska hitta fröet som gjorde att hon senare valde att bli författare, men det hon finner är mediokra inlägg som alla börjar med formeln "Today I..." Hon bestämmer sig där och då för att börja skriva dagbok igen nu när hon är publicerad författare och professor i creative writing i New York. The Folded Clock är resultatet av två års dagboksskrivande och trots att hon kritiserade sin barndoms inlägg börjar hon ändå varje inlägg med "Today I..." i ett försök att återföda sig själv, att förfina sin barndoms uttryckssätt.

Jag vet ärligt talat inte vad jag förväntade mig. Att läsa folks dagböcker är ju rätt tråkigt, egentligen? I alla fall om det inte är någon person som levt igenom extraordinära situationer. Jag tänker på Anne Frank såklart. Eller för den delen Virginia Woolf, som visserligen inte levde igenom ett krig, men väl stred ett inre krig. Julavits är i 40-årsåldern. Under terminerna bor och jobbar hon på Manhattan och under somrarna bor hon i Maine. Ibland reser hon bort på olika skrivsemestrar eller konferenser. Hon träffar sina vänner. Hon simmar i hamnen i Maine. Hon skriver ofta om hur hon träffade sin man. Hur hon skiljde sig från sin ex-man. Hon ser väldigt mycket på The Bachelor.

Trots att jag under läsningen av The Folded Clock flera gånger tänkte att det ändå är rätt tråkigt att läsa om en helt vanlig människas liv och tankar, så kan jag ändå inte avfärda boken som dålig. Det är ändå någonting i den helt vanliga Svenssons liv som också måste få skildras. Ska litteraturen bara tillhöra de människor som uppfyller särskilda kriterier? Jag uppskattar böcker som till exempel Att föda ett barn eller Stoner just för att de skildrar helt vanliga människors liv. Men till skillnad från Att föda ett barn och Stoner har Julavits ingen egentlig handling eller röd tråd och dessutom är hennes dagbok såklart inte en roman. Dagboksinläggen är inte ens i kronologisk ordning utan de kastas om huller om buller och det kanske är det som gör att jag bitvis kommer på mig själv med att gäspa under läsningen. Jag får ingen röd tråd som håller mig i handen och ledsagar mig. Jag upplever ingen utveckling av historien. Men det kanske är det som är charmen? Att få läsa om helt normala människor som man kan identifiera sig med? Som också tittar på skräp-tv och försöker balansera liv med barn, jobb och semesterledighet.

Men helt Svensson är inte Julavits. Jag tycker att hon skriver fantastiskt, vilket gör att jag nog kommer att försöka läsa en roman av henne.

The Folded Clock: A Diary
Heidi Julavits
Doubleday
2015
304 s.

fredag 19 juni 2015

Någon slags sommarläsning

Glad midsommar! Vad passar bättre denna (så kallade) sommardag än att prata om sommarläsning? Att det regnar bidrar bara till läsningsstämning.

Normalt brukar jag ha en lista över potentiella sommarläsningsböcker redan i maj, men denna år har sommarläsningspeppen uteblivit. Jag tror det beror på att jag har haft så mycket annat att fokusera på, till exempel att bli klar med examensarbetet och faktiskt ta examen och avsluta mina studier. Det känns fortfarande inte som att jag har något sommarlov trots att jag tog examen förra söndagen, men det kan bero på att vår examinator vill att vi ska redigera uppsatsen innan publicering och det arbetet pågår fortfarande trots att terminen är slut. Dessutom jobbar jag samtidigt (min sista sommar som bokhandlare!), vilket gör att det inte riktigt blir någon ledighet ändå.

Hur som helst, har jag nu slängt ihop en hög med böcker som ackumulerats under året och som jag åtminstone vill försöka läsa i sommar. Överst i högen ligger tre pedagogiska böcker som jag vill försöka hinna med innan jag börjar jobba i augusti. Trots att jag nu är klar med min utbildning vill jag aldrig sluta att förkovra mig eller följa med i forskning som berör mitt yrke. Den dagen jag anser att jag är färdig lärare är den dagen jag hoppas att jag slutar arbeta som det. Nåväl, böckerna är Den meningsfulla högläsningen av Anne-Marie Körling eftersom jag vill arbeta mycket med högläsning, Mindset av Carol Dweck därför att jag tror att den kommer berika mitt sätt att se på mina elever och kollegor och slutligen Utmanande undervisning i klassrummet av James Nottingham därför att jag deltar i en pedagogisk läsecirkel online, #pedaläslyft, och då ska vi läsa och diskutera den samt Malin Rasmussons avhandling Det digitala läsandet.

Förutom de pedagogiska böckerna vill jag även försöka läsa mer deckare eftersom jag normalt sett inte alls läser deckare. Denise Mina har jag varit nyfiken på ett tag och när jag såg henne på Babel befästes min nyfikenhet ännu mer. Tidigare har jag hört att hennes böcker om Paddy Meehan ska vara bra, därför börjar jag med den första boken med henne, The Field of Blood. Sedan vill jag läsa i kapp Robert Galbraith/J.K. Rowlings böcker innan släppet av den tredje nu till hösten. Trots att jag är ett stort fan av Rowling (jag växte ju trots allt upp med Harry Potter) så har jag inte känt mig sugen på hennes deckare, men å andra sidan är ju egentligen Harry Potter-böckerna upplagda som deckare med sina whodunit-mysterier, så varför inte ge sig på dessa? Eftersom jag tagit examen och ändå är inne på nåt slags "läsa allt av Rowling som jag har missat"-spår så åkte Very Good Lives med i högen också.

Sommaren för mig är aldrig komplett utan några ungdomsböcker och detta år vill jag gärna läsa Paper Towns av John Green, vilken är den enda förutom Will Grayson, Will Grayson som jag inte läst av honom. Dessutom vill jag hinna läsa den innan filmatiseringen kommer ut. Rachel Cohn och David Levithans Dash & Lily's Book of Dares hajpade min chef i våras och jag läste ju och gillade deras Nick & Norah's Infinite Playlist när det begav sig, så då kan jag gott sätta tänderna i denna också. Jandy Nelsons I'll Give You the Sun är ett givet val i sommar då jag läste och älskade hennes The Sky is Everywhere i vintras. Jag skäms att jag inte läst hennes senaste tidigare än så, men den som väntar på något gott...

Slutligen har Kate Atkinsons Life After Life och Kazuo Ishiguros The Buried Giant kommit med i högen eftersom de var väldigt omtalade när jag var i London senast och jag blev nyfiken på dessa. Atkinson vill jag läsa därför att jag är väldigt nyfiken på uppföljaren A God in Ruins och Ishiguro vill jag läsa för att... well, han är Ishiguro. Och för att han verkar gett sig in på fantasyspåret.

Efter denna smärre uppsats undrar jag nu: har jag missat någon bok som jag absolut måste läsa i sommar? Har ni läst dessa böcker och vad tyckte ni om dem? Vad läser ni i sommar?

lördag 13 juni 2015

Maj 2015

Nu har jag bloggat i några månader och känner att den här bloggen behöver mer än bara recensioner, därför tänker jag nu också införa någon slags månadssummering. Jag vill inte att min blogg bara ska vara en uppräkning av böcker jag läst och vad jag tyckte om dessa (även om det naturligtvis är bra för mitt minne till exempel), utan jag vill ha lite mer texter om min relation till läsning och inlägg om allt som har med böcker att göra överhuvudtaget. Därför tänker jag nu försöka göra månadssummeringar, inte som en regelrätt lista med statistik (jag läser inte tillräckligt mycket för att det skulle bli intressanta siffror), utan jag vill snarare ha en krönikeliknande form om böcker jag läst, lånat, köpt, fått och tankar kring litteratur och läsning som jag haft under månadens gång. Det är nämligen sådana bloggar som jag själv gillar att läsa allra helst. So without further ado, så här såg min maj 2015 ut:

Maj månad var en riktigt bra läsmånad för mig. Jag läste ut fem böcker, vilket måste vara något slags rekord, för jag är normalt inte en snabb läsare. En av dem, The Paying Guests, hade jag dock hållit på med sedan mars, så den kanske inte räknas fullt ut. Hur som helst är de böcker som blev lästa i maj följande:

Sarah Waters: The Paying Guests
Elizabeth Hand: Illyria
Emily St John Mandel: Station Eleven
E. Lockhart: The Disreputable History of Frankie Landau-Banks
Terry Pratchett: The Colour of Magic

Jag tror att mitt läsflyt kan ha att göra med att jag under denna månad skrev på mitt examensarbete. Normalt läser jag inte alls i den inledande perioden av en uppsatskurs eftersom jag då slukar sekundärlitteratur i form av avhandlingar och andra forskningsrapporter och inte känner mig särskilt redo för att läsa ännu mer vid dagens slut. Men när jag kommit över inläsningsfasen och endast har skrivandet och analysen kvar brukar jag fullkomligt sluka böcker, antagligen på grund av det akuta behovet av verklighetsflykt. Läsflytet försvann tyvärr i slutet av månaden när jag läste The Colour of Magic, inte för att det är en dålig bok, men den läsningen var nog inte den jag behövde just då eftersom den kräver sin läsare på grund av avsaknad av egentlig handling.

Mitt bokhyllerensande fortsätter och jag har gjort mig av med säkert fler än femtio böcker denna månad som jag lämnat till second hand. Dock har jag kommit hem med böcker som jag råkade köpa när jag donerade mina. Eftersom min bokhyllerensning mest går ut på att rensa ut gamla lästa pocketböcker som jag inte vill behålla på grund av att jag föredrar inbundna böcker (mer om detta i ett framtida inlägg känner jag) som håller bättre i hyllan och för omläsningar så kom jag hem med riktigt fina inbundna kap, till exempel Tove Janssons Sommarboken, Lena Anderssons Utan personligt ansvar (jag tror inte ens att boken är läst) och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. I bokhandeln där jag jobbar har hela personalen fått dille på Maggie O'Farrell och när jag hittade The Hand That First Held Mine för 20 kronor på Stadsmissionen kunde jag inte låta bli den heller. Dessutom fick Babel mig att köpa Denise Minas första deckare om Paddy Meehan, The Field of Blood, men eftersom det inte är ett så digert utbud av inbundna engelska böcker på second hand i Sverige beställde jag den från AbeBooks.

Jag hoppas att juni innehåller mer läsglädje och bokslukeri och att jag kanske kan börja konstruera min sommarläsning för i dagsläget har jag verkligen ingen aning om vad jag kommer läsa i sommar och jag brukar normalt ha en färdig hög redan i maj.

PS. Har verkligen inget svenskt förlag plockat upp Station Eleven? Det är verkligen årets bok för mig hittills.

torsdag 11 juni 2015

The Colour of Magic - Terry Pratchett

När jag i min tonår upptäckte fantasy och med häpnad såg att Terry Pratchett upptog flera rader på fantasyhyllan i biblioteket var jag tvungen att läsa något av honom. Jag minns att jag började med Magins färg, men att jag aldrig kom in i den och sedan tipsade en kompis mig om att jag istället skulle läsa om karaktären DÖDEN eftersom han är rolig. Och det var han. Jag läste allt med DÖDEN och tycker nu i efterhand synd om mina föräldrar som fick svaret "Jag älskar DÖDEN!" på frågan "Vad läser du?"

Min relation till Terry Pratchett blev kortvarig och jag glömde snabbt bort att han fanns och började istället läsa "riktig skönlitteratur" när jag under min senare tonår kom in i en svår prettofas (skall dock tilläggas att många av mina favoritböcker lästes under denna period). Sedan har han funnits där i periferin, men jag har aldrig bemödat mig med att läsa honom. Förrän nu. En kombination av upprymdhet inför en ny utmaning (att läsa alla Pratchetts Discworldböcker?), en saknad av fantasy och sorg över att jag aldrig lärde känna Discworld tillräckligt bra innan Pratchett tog DÖDENS hand och lämnade denna värld (för övrigt den enda tweet till dags dato som fått mig att gråta). När jag i mars hade praktik i London och fick upp ögonen för dessa billiga, nyproducerade inbundna utgåvor av de 21 första böckerna i serien såddes fröet till att läsa dem igen, så jag beställde raskt de fyra första när jag kom hem (med ursäkten att jag fått jobb efter examen och behövde fira det).

Nåväl, efter denna långa inledning kommer vi så till den första boken om Discworld: The Colour of Magic. Det är mycket ovanligt att turister kommer till huvudstaden i Discworld, Ankh-Morpork, men den första boken i serien börjar med att den förvirrade men livsbejakande turisten Twoflower kommer till staden och slår följe med trollkarlen Rincewind som är den enda som kan tala med honom på ett språk som han förstår. Det finns egentligen inte mycket till genomgående handling, utan boken är snarare små noveller om Rincewinds och Twoflowers äventyr på Discworld.

Avsaknaden av en egentlig handling (något som Pratchett själv i efterhand också bekräftat) gör att boken tog lång tid för mig att läsa eftersom jag aldrig riktigt kände en längtan efter att läsa mer. När jag väl läste var det såklart roligt eftersom ingenting verkar omöjligt i Pratchetts värld, men det var svårt att motivera sig själv till att slå upp boken ibland. Jag visste dock att The Colour of Magic inte anses vara en bra väg in till Discworld, men jag ville verkligen läsa i kronologisk ordning så jag var ändå förberedd. Trots avsaknaden av handling tycker jag ändå att det finns tillräckligt mycket i boken för att anse den värd att läsa: välskrivna karaktärer som är sådär härligt udda och oväntade att man inte riktigt kan förvänta sig någonting, ett helt galet världsbygge som bidrar till den där hisnande fantasykänslan som i alla fall jag älskar och en antydan till att storheter kommer längre fram i serien.

Jag kommer definitivt fortsätta läsa Discworldböckerna trots denna något svaga inledning, men jag vet att det bästa kommer längre fram.

På svenska heter boken Magins färg och gavs ut på B. Wahlströms 1983. Tyvärr verkar den vara ur tryck, men biblioteket är din vän om du inte vill läsa på engelska.

The Colour of Magic (Discworld #1)
Terry Pratchett
Gollancz
2014 (ursprungligen 1983)
256 s.

torsdag 4 juni 2015

The Disreputable History of Frankie Landau-Banks - E. Lockhart

Jag önskar att jag hade varit lite mer som Frankie Landau-Banks när jag var i hennes ålder. Framför allt önskar jag att boken om Frankie hade funnits då.

Frankie är 17 år och ska börja sitt andra år på den anrika elitinternatskolan Alabaster. Under sitt första år var hon tämligen osynlig och levde i sin syster Zadas skugga, men framför allt ville hon bli sedd av Matthew Livingston. När hon återvänder till Alabaster efter sommaren har hon både växt och fått bröst, vilket gör att hon nu helt plötsligt blir sedd. Matthew blir tillsammans med henne och hon tror att allt är som hon önskat sig tills hon får reda på att det finns ett hemligt sällskap på skolan som endast ansluter pojkar. Av sin pappa, en alumn i föreningen, får hon reda på att det är här kontakterna som blir viktiga under yrkeslivet föds. För Frankie blir det en fråga om makt, varför har hon som tjej inte samma makt som killarna?

När jag var 17 var jag mestadels upptagen med att läsa böcker, lyssna på musik och försöka passa in i skolan. Jag hade inget av Frankies driv och hade inte heller fått något feministiskt uppvaknande och därför tror jag att om The Disreputable History of Frankie Landau-Banks hade funnits då hade det blivit en av de viktigaste böckerna för mig.

Lockhart skildrar maktaspekterna väl genom att till exempel beskriva hur Matthew och hans vänner använder osynliggörande av människor för att visa att de har makt. Både Matthew och Alpha låtsas som att de aldrig har träffat Frankie innan skolårets början, trots att hon suttit vid samma bord i matsalen som de vid flertalet gånger året innan. Killarnas makt visar sig också såklart i det hemliga sällskapet de är med i men som de vägrar nämna något om för andra. Frankie blir inte nedslagen över att ha varit osynlig eller att de inte nämner sällskapet för henne utan hon bestämmer sig för att infiltrera det för att få samma makt som killarna har. Trots detta får hon lära sig att det är skillnad på hur ageranden tolkas beroende på om det är en kille eller tjej som har utfört handlingarna.

På svenska heter boken Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och gavs på Lavender Lit 2015.

The Disreputable History of Frankie Landau-Banks
E. Lockhart
Hyperion Books
2008
345 s.