söndag 12 mars 2017

The Power - Naomi Alderman

Passande nog läste jag Naomi Aldermans The Power under internationella kvinnodagen och det är en roman som dök upp på en del bloggares årsbästalistor förra året, därför bad jag biblioteket att köpa in den.

The Power tar avstamp 5000 år i framtiden, författaren Neil skickar sitt bokmanus till Naomi och undrar om hon kan läsa igenom det eftersom det är ganska vågat. 5000 år i framtiden är det kvinnorna som har makten i samhället och männen är de underställda. Män har inte tid eller råd (eller egna rum) att skriva böcker, men Neil har fått stöd från The Men Writers Association för att kunna skriva sin bok. Hans ämne är tämligen kontroversiellt; han föreslår nämligen att för 5000 år sedan (vår nutid) var det  männen som hade makt och kvinnor de underställda i samhället. Neil är historiker och menar att det finns bevis för att det var männen som hade makten (och var poliser, militärer och hade "killgäng" etc.), men eftersom han inte vill skriva "another dry history book", så har han valt att skriva en roman istället.

I Neils roman har kvinnorna precis börjat upptäcka att de har en kraft, the power. De kan alstra elektricitet och i varierande styrka kan först flickorna, och sedan alla kvinnor i samhället, skicka elstötar från sina händer. Vi får följa några karaktärer som detta drabbar och genom dem får vi olika perspektiv på hur kraften väcks och sedermera hur kvinnorna får alltmer makt i samhället. Roxy är en ung tjej i England som är dotter till en far som leder ett kriminellt gäng, Margot är borgmästare i en stad i USA vars dotter Jocelyn upptäcker kraften och väcker den hos sin mor, Allie befinner sig också i USA och är ett föräldralöst barn som skickas från familj till familj och Tunde, som är den enda mannen, kommer från Nigeria där han börjar upptäcka tjejer som har kraften och av en slump blir journalist och ser det som sitt uppdrag att skildra kraftens spridning och påverkan av samhället.

Främst gillar jag titeln och ordleken som blir med begreppet "the power" i boken. På svenska kommer det aldrig att kunna bli samma djup eftersom det handlar om både makt och kraft, medan det i boken bara handlar om the power. Först och främst att kvinnorna har en fysisk kraft, med vilken de kan kasta omkull världen som de känner till den. I vårt samhälle är det männen som ofta anses vara starkare och kraftfullare, och i många fall är det fysiskt, men i detta samhälle är det kvinnorna som blir starka fysiskt. Männen är rädda för att gå ut på gatorna när mörkret har lagt sig; de är rädda för att bli överfallna av kvinnorna. Med hjälp av den fysiska kraften börjar kvinnorna också få mer makt i samhället. De börjar med att ta över kyrkor och militären. De gör det både legitimt genom de kvinnor som redan var folkvalda, men det finns också de kvinnor som inte kan kontrollera sin kraft och som bildar rebellgrupper som gör övergrepp mot resten av folket för att ta till sig makt.

Att Alderman inte faller i facket att göra kvinnorna enbart goda gillar jag. Hon skildrar skickligt vad som händer när man helt plötsligt får makten - vissa använder den vist, medan andra missbrukar den och begår övergrepp och överfall, inte bara mot personer utan även mot hela statsskick. Det är farligt med makt, och kraft för den delen, och det är få som vet hur man kan hantera den skickligt. Många blir berusade av kraften och tycker sig finna rättvisa att begå övergrepp för att man själv varit utsatt innan. Alderman problematiserar skickligt vad som händer oavsett vem som har makt och det är tacksamt att hon inte faller i facket att göra kvinnorna enbart goda, utan snarare skildrar maktmissbruk oavsett vem som råkar ha makten.

Däremot tycker jag att boken blir lite lång till och från. De fyra perspektiven som tillsammans bildar Neils berättelse är inte lika intressanta. Som vanligt när man har flera narrativ är det några som man tycker är intressantare än de övriga. Några som är svagare än de övriga, och det gör att när man väl är uppslukad av en persons berättelse, måste man avbryta för att läsa någon annan berättelse som man inte är intresserad av. Åtminstone ett av narrativen hade för min del kunnat tagits bort. Boken hade varit mer uppstramad och fokuserad om vi till exempel bara hade följt Allie, Roxy och Tunde som båda bidrog med tillräckligt olika, men ändå kompletterande berättelser för att ge historien tyngd.

Jag kan ännu inte finna någon information om att The Power kommer att ges ut på svenska.

The Power
Naomi Alderman
Viking
2016
352 s.

onsdag 8 mars 2017

The Princess Diarist - Carrie Fisher

Eftersom jag älskar att läsa personers dagböcker, bland annat för att jag vill utveckla mitt eget dagboksskrivande, blev jag genast sugen på att läsa Carrie Fishers dagbok som hon skrev under inspelningen av Star Wars IV: A New Hope 1976. Inte för att läsa om de snaskiga detaljerna i hennes affär med Harrison Ford, vilket marknadsföringen verkar tycka är den främsta anledningen till varför man vill läsa boken, utan för att dagböcker är så utelämnade och råa (och själva motsättningen som finns i att göra dagböcker officiella kan man ju diskutera i ett helt eget inlägg).

The Princess Diarist börjar med en lista vad som hände i världen 1976, för det var också det året som Fisher började spela in Star Wars i London, och ingen visste vilken succé den skulle bli i framtiden. Alla skådespelarna var relativt okända och Fishers största claim to fame var att hennes mamma var Debbie Reynolds. När Fisher nyligen gick igenom lådor med skrivet material hittade hon de anteckningsböcker som hon skrev i under inspelningen av filmen och hon kände att tiden var mogen för att gå ut med vad som egentligen hände mellan henne och Harrison Ford. Dels för att det var över 40 år sedan och affären inte skulle göra någon skada idag och dels för att hon ville vara den som gick ut med detaljerna, så att någon annan inte skulle hinna före och dessutom berätta historien felaktigt. Nu kan man ju visserligen diskutera hur mycket hon egentligen tänkt "hinna före", då det inte verkar som att Carrie Fishers och Harrison Fords affär har varit på tapeten under det senaste decenniet.

Själva utdragen från dagböckerna utgör cirka 60 sidor i den slutgiltiga boken. De övriga sidorna börjar med Fishers audition för filmen och slutar strax efter att filmen hade premiär och de började upptäcka just vilken kultklassiker den skulle komma att bli. Ibland beskriver Fisher nutiden, till exempel när hon beskriver hur det kändes när imperiet (haha) skulle tas upp igen med den nya filmen Star Wars: The Force Awakens som hade premiär 2015. Sammanlagt är boken cirka 250 sidor text och förutom de 60 sidorna utdragen från dagboken, känns de andra 190 sidorna som utfyllnad.

Den stora behållningen i The Princess Diarist är just Fishers dagboksanteckningar. De är charmigt tonårstypiska med dikter om olycklig kärlek och längre texter som beskriver vad dagen har gått ut på, men många av texterna behandlar också den förvirring som hon känner och hur hon alltid fokuserar på det negativa trots att så mycket positivt händer henne. Många av texterna beskriver hennes behov av att skriva. Skrivandet som flykt. Skrivandet som ett sätt för henne att inte känna så mycket hela tiden. Jag tror att alla som är och har varit tonåringar kan känna igen sig i dessa känslor oavsett om man är filmstjärna eller inte. Just att texterna (Troligen? Förhoppningsvis?) är minimalt redigerade gör de ännu starkare, ännu råare. Detta är inte redigerat material i syfte att sälja eller att berätta skvaller, som de resterande sidorna ibland kan kännas som, utan detta är Fishers känslor. Opolerade, rakt från hjärtat. Det är därför kontrasten mellan dessa utdrag och den övriga texten i boken gör mig sorgsen. Visst, hon skriver roligt och har många skarpa observationer, men kontrasten mellan anteckningsböckernas sidor och den övriga texten gör att de delar som skrivits i nutid känns som att de har syftet att tjäna pengar, för att mjölka ett nyuppväckt filmimperium. Det gör att The Princess Diarist inte känns representativ för Fishers skrivande; jag ser ju att hon kan skriva bättre. Eller kunde när hon var 19 år, i alla fall.

I mitten av boken, innan Fisher presenterar sidorna från sina anteckningsböcker skriver hon: "I was going through the many boxes that were stored romantically beneath the floorboards and came across three written notebooks that I had kept during that epic time – and then promptly forgot I'd kept. Or that they kept me, in some ways, sane. When I read them, I was struck by how unusual they were, which is when I first considered publishing them. (I still might. What do you think?)"

Jag tycker att det är en ypperlig idé.

Det verkar inte finnas några planer på att ge ut boken på svenska ännu, men jag antar att det bara är en tidsfråga.

The Princess Diarist
Carrie Fisher
Bantam Press
2017
272 s.

söndag 5 mars 2017

Februari 2017

Mitt läsflyt fortsätter att vara ganska bra och jag snittar ungefär 3-4 lästa böcker per månad, vilket jag är riktigt nöjd med. Min drömtakt vore att jag läste en bok i veckan, men det är lite svårt att hålla i. I februari läste jag följande böcker:

Om hösten av Karl Ove Knausgård
Jag är en tjuv av Jonas Karlsson (omläsning)
En av oss sover av Josefine Klougart
The Princess Diarist av Carrie Fisher

Om hösten var min första Knausgård, men absolut inte min sista. Jag känner på mig att hans författarskap kommer att bli ett av mina favoriter och jag är glad att jag hoppat på Knausgårdtåget, trots att det är långt efter alla andra. Jag hoppas bara att jag kan läsa fortsättningen Om vintern ganska snart, men jag tror att jag har en del andra böcker jag måste läsa innan jag kan återvända till honom.

Jag är en tjuv är en omläsning för jobbet. Första gången jag läste den var för ett år sedan och då tyckte jag att Karlsson gör sig bättre i novellformatet och det håller jag fortfarande med om. Däremot ska jag nu jobba med den tillsammans med mina elever och jag tror att det kommer att bli riktigt bra.

Februaris bok i min bokcirkel var En av oss sover och som jag skrev i mitt inlägg kunde jag tyvärr inte gå på själva träffen på grund av jobb. Det är verkligen något jag är ledsen över då jag gärna hade velat bena ut denna bok tillsammans med andra eftersom jag inte förstod ens hälften av vad som pågick. Förhoppningsvis kan jag få vädra mina åsikter lite grand under träffen denna månad då vi ska ha läst Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer.

Den sista boken jag hann läsa ut i februari var The Princess Diarist av Carrie Fisher och jag ville verkligen gilla den. Jag har hört så mycket gott om Fishers skrivande, men jag tror inte denna bok är representativ för hennes författarskap. Den bygger på cirka 60 sidor från hennes dagbok som hon skrev under inspelningen av Star Wars och det blir lite urvattnat när man ska göra en 250 sidor lång bok av det.

Just nu håller jag på att läsa The Power av Naomi Alderman och det är en intressant roman som handlar om att kvinnor är fysiskt starkare än män genom att de har en faktisk kraft (de kan alstra elektricitet). Tematiken blir intressantare på engelska eftersom power både kan betyda den strukturella maktordningen, men även en riktig, fysisk kraft och Aldermans subversiva roman handlar om hur det vore om vårt samhälle helt plötsligt gick från att vara patriarkalt till matriarkalt. Dessutom har jag nu fått hem The Underground Railroad av Colson Whitehead som jag aldrig hann läsa klart på grund av att den skulle tillbaka till biblioteket, så jag ska förhoppningsvis börja läsa den snart.

Hur såg februari ut för er?

onsdag 1 mars 2017

En av oss sover - Josefine Klougart

Jag är brukar alltid säga att jag inte har något problem att läsa böcker utan handling, så länge språket är bra. Ibland till och med föredrar jag att läsa böcker med fantastisk språk utan egentlig handling. Så är inte fallet med En av oss sover av Josefine Klougart.

Enligt baksidestexten handlar En av oss sover om en ung tjej som flyttar hem till sina föräldrar på landsbygden i Danmark, till sitt barndomshem efter uppbrottet från sin senaste kille, men det finns också ett tidigare uppbrott som hon fortfarande ältar. Det från mannen som hon säger är död.

Hade jag inte läst baksidestexten hade jag faktiskt inte vetat att det handlade om två män som huvudpersonen brutit upp med. Jag behöver inte få reda på handlingen exakt i bokens inledande sidor, tvärtom, jag gillar gärna gåtan i att gissa vad som har hänt, men i En av oss sover, får jag gissa lite för mycket. Ett tag vet jag inte ens att det är nutid. Observationerna som huvudpersonen gör och det faktum att hennes föräldrars hus ligger ute på landet gör att det tar ett tag innan jag fattar att det är nutid - för mig hade det lika gärna kunna handla om 1800-talet. Läsaren lämnas lite för mycket på egen hand för min smak. Jag vet faktiskt ett tag inte vad det är jag läser, även om språket är väldigt vackert (dock förstod jag aldrig överanvändningen av kolon) och det får mig att tänka att jag vill lägga ner boken, för jag blir inte tillräckligt engagerad eller bryr mig ens nämnvärt om huvudpersonen för att fortsätta läsa. Den enda anledningen till att jag fortsatte var att det var valet i min bokcirkel och man vill ju inte komma dit utan att ha läst boken (nu visade det sig att jag var tvungen att jobba över dagen bokcirkeln inföll, men jag hoppas att jag kan få prata några minuter om den nästa gång vi ses).

Jag förstår att språket är en Big Deal för många. Det är det även stundtals för mig, men resten av gångerna är det som att jag som läsare är den av oss två som sover. Jag vaknar stundtals till när Klougart har fina formuleringar, främst de som handlar om skrivande och de berättelser vi människor väljer att berätta. Ett tag är jag sjukligt besatt av att ta reda på varför hon brukar pronomenbyte; ibland refereras huvudpersonen till som "jag" och ibland som "hon". Alltså, att hon gör ett perspektivskifte från första till tredje person. Jag funderar om det har att göra med att med i första person är hon i nutid och i tredje person är hon i dåtid. Så visar det sig inte vara. Sedan funderar jag på om hon skiljer på sina två förhållanden så; att den som är "jag" var med den första kärleken och den som är "hon" var med den andra kärleken. Inte heller så visar det sig vara. Som lingvist är jag klart intresserad av de ordval och vilket språk författare använder sig av för att förmedla en historia, men jag erkänner mig själv bortkollrad. Jag hittar inga mönster, ingen logik i varför hon väljer att byta perspektiv. Jag vet faktiskt inte vilket förhållande som hon beskriver när hon pratar om sina förhållanden och kanske är det poängen, att båda har flutit ihop för henne. Samtidigt finns det ändå ett som hon verkar älta mer, som hon har svårare att släppa; det med mannen som hon anser vara död.

Hade det inte varit så att jag hade varit tvungen att läsa boken till bokcirkeln, så hade jag faktiskt slutat läsa eftersom jag tycker att för mycket lämnas osagt. Det fanns en historia, en handling att förmedla, men jag lyckades inte hänga med i den och linjen är tunn mellan nyfikenheten som gör att jag vill veta mer och uppgivenheten när jag känner mig utelämnad från historien som författaren försöker förmedla.

En av oss sover (Én af os sover)
Josefine Klougart (övers. Johanne Lykke Holm)
Månpocket (ursprungligen Albert Bonniers förlag)
2014

söndag 26 februari 2017

Bokrea 2017

Som jag skrev tidigare, så valde jag i år att beställa de allra flesta av mina reaböcker från internetbokhandlarna i år. Sedan ville jag komplettera med några böcker från Akademibokhandeln, men i slutändan blev det ändå bara en av böckerna därifrån. Väl där kände jag inte något intresse för Montaignes essäer eller boken med Tranströmers alster. Kanske ändrar jag mig och köper dem ändå, speciellt om de kommer på rean på rean sedan.

Det här blev årets skörd från bokrean i alla fall:

Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren
Uppgång och fall av Liv Strömquist
De sista vittnena av Svetlana Aleksijevitj
Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Tiden Second Hand av Svetlana Aleksijevitj
Crème Fraîche av Suzanne Brøgger
Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
De polyglotta älskarna av Lina Wolff
Ut ur världen av Karl Ove Knausgård

Vad fick ni med er hem från rean? Hittade ni några fynd?

onsdag 22 februari 2017

Om hösten - Karl Ove Knausgård

Knausgård har länge varit på min att läsa-lista och en författare jag länge antagit och gissat att jag kommer att gilla, men jag har aldrig kommit till skott att läsa honom förrän nu, trots att jag kompletterade hela Min Kamp-serien på bokrean förra året. Nu med hans nya årstidsencyklopedi kändes det äntligen dags att läsa honom. Jag önskade mig Om hösten och Om vintern i julklapp och födelsedagspresent förra året och fick båda av min mormor och morfar.

Om hösten är en bok till ett ofött barn. Knausgård inleder varje månad med ett brev till det ofödda barnet och sedan följer kapitel med funderingar över allt mellan himmel och jord. Författaren har en fru som heter Linda och jag tror även att de äldre syskonen till det ofödda barnet har samma namn som Knausgårds barn, men jag undrar verkligen om vi rätt och slätt kan anta att detta handlar om Knausgård själv? Jag är faktiskt inte tillräckligt insatt i hans privatliv för att veta det och jag vill inte veta heller. Jag antar hellre att detta är autofiktion där alla personer har samma namn som de i Knausgårds familj. På baksidan av boken står det till exempel bara "Om hösten är första delen av fyra i en personlig och slumpmässig encyklopedi, skriven av en far till sitt ofödda barn". Ingenstans står det att detta är en memoar; det står endast att den är "personlig" och att den är skriven av "en far". Jag tycker mycket om böcker där författaren använder sitt eget namn och namn på de runt omkring författaren, men man kan inte anta att allt är självupplevt eller sant. Detta påminner mig om Montecore av Jonas Hassen Khemiri, där huvudpersonen också är en författare som heter Khemiri och alla andra namn är samma som de i Khemiris närhet, men det är ändå inte en memoar. Funderingar kring hur mycket av författaren som finns i verk, speciellt när de också med flit använder autentiska namn, intresserar mig mycket. Skärningspunkten mellan fakta och fiktion.

Tematiken i Om hösten är tiden och dess bestående och förgänglighet. Hela årstidsencyklopedin handlar om tid såsom vi uppfattar den: i årstider. Att vi delar in vår tid i årstider har vi gjort sedan urminnes tider; världen har alltid upplevt sommar, vår, höst och vinter på ett eller annat sätt. Det som är intressant är hur vi själva sedan valt att dela in vår tidsuppfattning i till exempel månader, som vi ju inte markerar på något annat sätt än genom kalendrar (obs, detta är en lekmans uppfattning, det kanske finns meterologiska mått av månader). Många av kapitlena i boken handlar just om det som vi människor har gjort i urminnes tider; det som består trots att tiden runt oss förändras. Om bakning och att knåda deg skriver Knausgård följande:

Handfastheten, och åldern: detta har människor gjort i tusentals år. Egentligen är den främmande för mig, hela den där verkligheten, men jag har alltid tyckt om den när jag har haft kontakt med den. Känslan av att vara i världen, och vara en del av den.

Det känns som att författaren vill berätta för sitt ofödda barn, dottern som väntar på att komma, om vår tids oförgänglighet. Att vissa saker har funnits sedan urminnes tider, t.ex. träd, men även handlingar har varit med länge. Handlingar som att baka, skriva, reflektera.

En encyklopedi samlar som bekant information. Information för oss att slå upp vid behov för att vi behöver lära oss något. I och med internets intåg har encyklopedier flyttats ut på nätet där de också kan hållas uppdaterade när ny information tillkommer och vi behöver inte lägga pengar på att köpa böcker som ganska snart kan anses vara gamla. Det finns något vackert i tanken att Knausgård återvänder till tryckta, nedskrivna encyklopedier för att ge sitt ofödda barn information om världen. Om världen så som han ser den, för han skriver också att "världen ändrar sig inte, bara våra föreställningar om den" och så är det ju. Världen är oföränderlig och även encyklopedier är ett utsnitt, en tolkning av den, för vid ett urval är det alltid någon information som väljs bort. Efter att ha läst Om hösten har jag verkligen blivit intresserad av Knausgårds föreställning om vår värld. Det känns som att jag skulle kunna läsa exakt vad som helst som han har skrivit och finna det intressant.

Om hösten (Om høsten)
Karl Ove Knausgård (övers. Staffan Söderblom)
Norstedts
2016
235 s.

söndag 19 februari 2017

Bokreabeställning 2017


Nästa vecka är bekant bokrea och när internetbokhandlarna lade upp sitt sortiment, så var jag rätt snabb på beställaknappen. Ovanför ser ni mina beställningar, vilka mest består av en komplettering av min Aleksijevitjsamling och andra böcker jag är intresserad att läsa och som jag har velat läsa ett tag.

Från Akademibokhandelns katalog har jag dessutom spanat in dessa böcker som jag hoppas kunna köpa i butik denna vecka:





Vad har ni tänkt att köpa på årets bokrea?