söndag 25 februari 2018

Att föra ett samtal med texten


Att läsa kan vara så himla ensamt, det är nog därför vi är många som vill samtala om litteratur, både i verkligheten och online (varför kallas det "verkligheten", är det vi gör online inte lika verkligt?). Men även om det känns som en väldigt ensam syssla, så kommunicerar vi faktiskt med det vi läser. Vi faller i dialog med texten, även om vi inte pratar med författaren. Alla tankar vi har, alla textkopplingar vi gör, är ett samtal med texten i fråga. Eftersom jag är svensklärare på högstadiet ägnar jag mycket tid åt att lära ut läsförståelse. Många elever tror att så fort man har läst en text så har man också förstått den, men så är det verkligen inte alls. Flera gånger har vi läst en text tillsammans och jag upptäcker att eleverna inte har tänkt någonting egentligen; de har suttit och tänkt på annat eller sett läsningen i klassrummet som ett tillfälle för avkoppling. Mitt främsta jobb är att se till att de förstår att läsförståelse uppkommer först när de läser texten och tänker om det lästa.* När mina elever säger att de måste tänka så mycket när de läser, så vet jag att vi är på rätt väg.

Hur tänker jag då när jag läser? Genom att anteckna. För några veckor sedan såg jag Jen Campbells video "How I Annotate Books". Hon brukade tycka att det var fel att anteckna i böcker, men nuförtiden när hon är publicerad själv älskar hon när hon får signera böcker som läsaren har antecknat i. Att anteckna i böcker förstör dem inte, tvärt om menar hon att det är att aktivt interagera med verket i fråga. Hon beskriver sedan lite mer exakt hur hon gör och vad hon tittar efter. Bland annat tittar hon ofta på bildspråket, finns det bilder som är återkommande i boken? Hon går också tillbaka i texten och svarar på sina anteckningar eller frågor hon ställt i marginalen, på så sätt läser hon inte kronologiskt. Hon har alltså konversationer med sig själv och verket i marginalen.

I kommentarerna till videon är det många som skriver att de blev tvingade att anteckna i skolan eller på universitetet, men att de inte gör det så ofta i sin egen nöjesläsning. Även mina elever brukar kommentera att de tycker att anteckna i böcker (eller när jag kopierat utdrag från böcker som de får anteckna i) är mer "skoljobb" än något annat. Jag var också av den åsikten förut. Det var inte förrän jag gick på universitetet som jag aktivt började anteckna i böcker och ju mer jag gjorde det, desto bättre blev jag på det. Nu går det inte en dag utan att jag har en penna i närheten så att jag kan anteckna i marginalen. Precis som många andra tyckte jag förut att det var fel att anteckna i böcker. De är ju heliga och man ska behandla dem med respekt. Idag tycker jag å andra sidan att en skamfilad bok med anteckningar och fläckar också berättar en historia.

Till skillnad från Jen har jag inte direkt en utstuderad anteckningsteknik. Jag stryker under och skriver det som faller mig in. Efter ett tag kanske jag börjar notera mönster, men oftast brukar jag stryka under sådant som jag kopplar till andra verk eller passager jag tycker är riktigt vackra. Jag vill däremot börja anteckna mer i min läsning och framför allt mer systematiskt. Att göra som Jen och gå tillbaka till det jag antecknat innan och fylla på. Då växer inte bara bokens historia fram utan också historien om var jag var i livet när jag läste boken.

Hur tänker ni kring att anteckna i böcker? Är det någonting ni gör för jobb och skola eller gör ni också det i er privata läsning? Eller tycker ni kanske det är helgerån att förstöra en bok på det viset?



*En liten svensklektion: Man brukar tala om textkopplingarna text-till-själv, text-till-text och text-till-världen, alltså de kopplingar man gör av det lästa till egna upplevelser eller tankar, kopplingar till andra texter man läst och/eller filmer/serier man sett etc. och också om man kopplar texten till något annat man upplevt.

söndag 18 februari 2018

Om inledningar



Vilken inledning! Jag vet inte vad den gör med mig, men något gör den och jag tycker att den är så snygg. Kanske har det att göra med att jag gillar att röra mig i gränslandet mellan fakta och fiktion, mellan olika människors uppfattningar. Finns det en objektiv sanning? Finns vi på riktigt eller är vi upptäckta av någon/något annat? Vad är fakta och vad är verklighet?

Synd att jag senare tyckte att boken inte var lika bra som inledningen ledde mig till att tro och hoppas på. När allt kom till kritan tyckte jag att Turtles All the Way Down var ännu en upprepning av Greens standardrecept: en jakt, eller ett letande efter ett mysterium som måste lösas. Men det kan inte ta ifrån mig åsikten att jag tycker att inledningen är riktigt bra. Man ska aldrig underskatta en riktigt bra inledande mening.

-----

Turtles All the Way Down är den amerikanske författaren John Greens femte roman. Den handlar om sextonårige Aza som av en slump övertalas av sin kompis Daisy att undersöka billionären Russell Picketts plötsliga försvinnande. Boken behandlar också Azas tvångstankar och hur de sakta men säkert leder henne ner i en ond spiral. På svenska heter boken Sköldpaddor hela vägen ner, översattes till svenska av Carina Jansson och gavs ut på Bonnier Carlsen 2017.

Turtles All the Way Down
John Green
Dutton
2017
Information | Book Depository | Adlibris | Bokus

Sköldpaddor hela vägen ner
John Green
Översättning: Carina Jansson
Bonnier Carlsen
2017
Information | Adlibris | Bokus

söndag 11 februari 2018

En form av mindfulness







I början skriver Yiyun Li om före- och efterbilder och hur hon var fascinerad av dem. Hur de liksom suddar ut nuet och hur de visar en början och ett slut. Det tilltalar oss att vi alltid längtar till slutet, till målsnöret (tänk till exempel på alla viktminskningsinstagrams, klickartiklar om hur man får den nya kroppen och hur de ofta visar före- och efterbilder). Men då missar vi ju själva nuet; det som Li beskriver som "the muddled in-between". Karin Boye skrev dikten "I rörelse" 1927:


Och det är ju själva "in-betweenet" som är det viktiga. När man väl når målet, ett "efter" så är man ju inte mätt ändå. Mot slutet verkar Li ändå komma fram till att det är ingentinget i mitten som vi måste använda oss av. Nuet må se ut som ingenting, men det är allt som vi i slutändan har. Sedan är det klart att vi genom att föra anteckningar och dagböcker kan tala till ett framtida jag - det är genom att vi skriver i nuet som vi också kan skriva till våra framtida jag genom att våra anteckningar sparas och det måste ju ändå räknas som någon form av magi? Att leva i nuet och fokusera på det gör också att vi uppskattar det istället för att leva eller längta till en hypotetisk framtid. Vi kan endast kommunicera med framtiden genom det vi gör i nuet som sedan lämnas kvar. Varför leva för en framtid, ett "efter", när vi ändå inte vet vad det innebär? Det enda vi har att använda oss av är nuet. Varför slösa bort det genom att fokusera på annat? Det är trots allt nuet, resan, törsten som är det största.

-----

Dear Friend, from My Life I Write to You in Your Life är en memoar av den amerikanska författaren Yiyun Li. Boken består av små essäer om kreativitet och skrivande under de år som hon också var sjukskriven för depression. Jag kan inte hitta någon information om att den kommer att släppas på svenska.

Dear Friend, from My Life I Write to You in Your Life
Yiyun Li
Random House
2017
Information | Book Depository | Adlibris | Bokus

söndag 4 februari 2018

Om kreativitet och sorg


George Saunders har öppnat ögonen för mig om vad fiktionen kan göra. Om hur en roman kan se ut. Han spräcker ramar och experimenterar. Visar att en roman, en historia, har inga gränser för hur den kan berättas. Så länge historien går fram och berör kan formatet se ut hur som helst.

När jag läste ovan passage hade jag många tankar. Om hur vackert det var. Och är. Att vi alla i livet har sorg. Om vi inte har upplevt det så kommer vi att göra det. Det är så livet är uppbyggt. Trots våra olikheter har vi sorgen, livet och döden gemensamt oavsett var vi är födda, socioekonomisk status, sexuell läggning, könstillhörighet och vilken religion vi väljer att tro på. Alla dessa tankar cirkulerade i mitt huvud och jag tänkte att detta måste jag skriva om, men "det gör jag imorgon". Jag borde ha lärt mig; tankar, precis som drömmar, försvinner fort och efter dem lämnas en känsla av tomhet. En känsla av att man har glömt något viktigt. Och ja - en sorg.

Från och med nu måste jag försöka skriva ner mina tankar direkt när jag har dem, oavsett hur jobbigt det känns att plocka fram anteckningsblock och penna. Det är faktiskt inte en så stor grej att göra. Ett anteckningsblock och en penna har jag alltid med mig (och de är inte beroende av laddare och el som alla andra prylar nuförtiden).

Från och med nu ska jag sträva efter att skriva mer. Inga "regler", bara skriva ner mina tankar så att de inte går förlorade och jag lämnas med känslan av att ha glömt något viktigt, känslan av tomhet och känslan av sorg över det som gått förlorat.

-----

Lincoln in the Bardo är den amerikanska författaren George Saunders första roman. Tidigare har han skrivit många uppmärksammade novellsamlingar. Boken handlar om tiden då Abraham Lincolns son Willie dog och hur både Lincoln och Willie hanterar sorgen, Lincoln som lämnas kvar och Willie som hamnar i bardo - det som man inom buddismen kallar övergången mellan liv och död. Lincoln in the Bardo släpps på Albert Bonniers förlag i maj med namnet Lincoln i bardo i översättning av Niclas Nilsson. Lincoln in the Bardo var även 2017 års vinnare av Bookerpriset. Den råkar dessutom ha seglat upp som en av mina favoritböcker någonsin, så gör dig själv en tjänst och läs detta mästerverk.

Lincoln in the Bardo
George Saunders
Random House
2017

Lincoln i bardo
George Saunders
Översättning: Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag
2018

Tankar och anteckningar

Jag ska erkänna en sak. Jag hatar recensioner.

Okej. Hatar är ett starkt ord. Och jag HATAR väl egentligen inte recensioner. Jag tycker till exempel det är väldigt intressant att läsa recensioner i t.ex. dagstidningarna och på så sätt få ta del av någon annans tankar om verket jag är intresserad av.

Det är väl mer att jag hatar att skriva recensioner. Jag har haft den här bloggen ett tag nu och förutom att jag var väldigt trött och utmattad under större delen av 2017 p.g.a. graviditet, så tyckte jag också att bloggen blev ännu ett stort måste. Även om jag inte tar emot många recensionsexemplar eller känner mig tvingad att på något sätt läsa en bok, så kände jag ändå att jag var tvungen att skriva om dem. Jag har alltid många tankar när jag läser och delar mer än gärna dem; det är därför jag är aktiv i sociala medier och pratar om böcker. Men att göra det i en recensionsform är inte min grej. Så fort jag läst en bok blir högen av obloggade böcker högre och högre.

Det som en gång började som en önskan att skriva om böcker med fler än 140 tecken (alltså att skriva lite längre om böcker än vad Twitter tillåter) blev snarare ett nytt måste med regler därtill. Reglerna jag hade för mig själv var att jag var tvungen att skriva om varje bok jag läste, att jag skulle läsa i sådant tempo att jag skulle kunna uppdatera en blogg någorlunda regelbundet och att skriva om böckerna så att en oinsatt skulle kunna läsa. Alltså blev mina recensioner först en sammanfattning och sedan något jag tagit till fasta på som jag gillat och/eller ogillat.

Jag tyckte det var svintråkigt att skriva så. Jag är betydligt mer fragmentarisk i mina tankar. Jag tänker djupt om en liten detalj. Jag tänker oftast inte brett om hela verket i sig och framför allt älskar jag hur verken jag läser ibland är portar till något annat. Till andra tankar om olika teman eller verk jag har läst. Litteraturen hjälper mig att synliggöra och fördjupa mina egna tankar. Litteraturen är de glasögon genom vilken jag förstår och konstruerar min omvärld.

När jag inte uppdaterade min blogg började jag istället föra anteckningar kring mitt läsande i en anteckningsbok. Det fungerade mycket bättre och blev betydligt mer lustfyllt - det var ju ett läsande utan krav på en färdig produkt, en recension. Det var endast mina tankar om vad som än föll mig i tankarna under läsningen, oavsett hur stark kopplingen till verket var.

Nu har jag ett anteckningsblock fullt med tankar, men ingen att dela tankarna med. Då är vi tillbaka på ruta ett och frågan varför jag skapade den här bloggen: jag saknar att dela mina tankar om läsning. Att höra era. Att samtala om läsning.

Därför kommer jag nu försöka skriva den här bloggen på mitt sätt. Mer som i mina anteckningar. Det blir tankar om litteraturen jag läser. Det blir kanske inga regelrätta recensioner som hjälper er att avgöra om boken i fråga är något för er, men då finns det en uppsjö av andra kompetenta litteraturskribenter att vända sig till. Jag har alltid gillat de mer personliga texterna om läsning. De texter som i sina utläggningar av ett verk snarare blottlägger läsaren av texten och hur denne konstruerar sin läsning. Det är där jag tycker samtalet om litteratur börjar och därför kommer det bli mer av den varan i min blogg istället. Nu ska jag helt enkelt följa världens vanligaste författarråd: skriv om det du gillar.

söndag 10 september 2017

Vem är jag om jag inte läser?

Hela året har jag slitit med min läslust. Den har riktigt aldrig tilltagit som den brukar efter ett en lässvacka. Jag trodde att jag till sommaren skulle få många lästa böcker i och med min långa ledighet, men med facit i hand blev det inte mycket läst i somras heller.

Bloggen började kännas som ett ok på mina redan tyngda axlar. Vem läser mina ord? Varför tvingar jag mig själv att skriva ner mina tankar kring min läsning? Jag tänkte att några korta instagramformuleringar kanske skulle fungera bättre för mig och ta bort tvångsstämpeln, men inte heller det kickade igång någon slags läslust eller tankar kring det lästa.

I somras läste jag fyra böcker*.

Vem är jag om jag inte läser?

Vem är jag om jag inte tänker kring det lästa?

Hela min identitet känns uppbyggd kring mitt läsande och mitt tänkande om det lästa. Min terapeut är övertygad om att jag borde skriva och publiceras för att få ut all min uppdämda kreativa energi. Varenda session säger hon att att jag verkligen borde skriva något, för min förmåga att leva mig in i andras situationer, att måla upp bilder för andra, är tydligen något jag bör dela med mig.

När folk tänker på mig tror jag de tänker på böcker. "Frida? Det är hon som läser mycket." Sanningen att säga så läser jag inte ens så mycket. Jag har till och med svårt att komma upp i 50 böcker per år, som alltid är mitt magiska mål. Jag köper väldigt mycket mer böcker än jag läser. Jag läser om böcker betydligt oftare än jag de facto läser böckerna i fråga. Hela sommaren har känts som en dvala. Jag har inte tänkt särskilt mycket. Jag har varken läst eller sett på serier. Jag har bara stängt av. Detoxat allt (förutom möjligtvis mitt slösurfande, som jag verkligen borde detoxa).

Men nu, när höstvindarna börjar leta sig in under min tunna bomullströja och jag känner hur jag helst av allt bara vill sitta inne med en bok kommer alla känslorna tillbaka. Sakta men säkert läser jag fler sidor än jag orkat tidigare. Sakta men säkert återvänder min läslust och jag öppnar faktiskt bokpärmarna oftare än innan. Tankarna sätts igång i maskineriet och jag känner att det kliar i mina fingrar. Orden börjar virvla upp till storm i mitt huvud och jag vill skriva, skriva, skriva.

Jag vill framför allt skriva längre, mer än ett instagraminlägg eller en tweet. Nu kanske jag kan blogga lite längre igen. Jag har saknat det.


*För den som är nyfiken på min sommarläsning så blev det denna lilla nätta hög:

The Hatred of Poetry av Ben Lerner
The Slow Regard of Silent Things av Patrick Rothfuss
Hunger av Roxane Gay
The Idiot av Elif Batuman

söndag 23 april 2017

Det finns råttor överallt utom på Antarktis - Sara Beischer

Ni vet när man börjar bli en van läsare och nästan alltid prickar rätt på läsupplevelser som man kommer att gilla? Man har liksom mejslat ut sin egen smak och läser sällan utanför sin egen bubbla (lite som filterbubblan). Eller är det bara jag? Att vara med i en bokcirkel gör hur som helst att jag får lite annan input av litteratur än vad jag normalt brukar läsa. Förra månaden läste vi i min bokcirkel Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer och det är ingen bok jag hade valt själv, eller ens plockat upp, så det kändes skönt att få läsa utanför min comfort zone.

I Det finns råttor överallt utom på Antarktis får vi följa Clara som återvänder till Sandsgård där hon växte upp och när hon är på väg att åka hem igen efter besöket ser hon Christian Breken på perrongen, något som gör att hon börjar minnas högstadietiden när han först kom till Sandsgård och hur det vände upp och ner på hela hennes tillvaro.

Sara Beischer har skrivit en bok som jag tror alla som växte upp på 90-talet kan känna igen sig i. Hon beskriver perfekt kläderna, stilen, språket och stämningen och det gör att jag direkt transporteras till min egen ungdom. Minnesfragment som jag trodde var försvunna gör sig påminda igen, men inte på det roliga och nostalgiska sättet, utan på det lite mer obekväma sättet. För det är så Beischer skildrar Claras minnen. Det ligger inte något nostalgiskt, rosaskimrande töcken över Claras resa tillbaka till Sandsgård. Det är obekvämt för henne att resa tillbaka till hemmet där hon växte upp, och jag tror att alla som flyttat till en annan stad och skapat sig ett nytt liv där kan känna igen sig. Under min läsning konfronterades jag själv med de känslor jag har när jag åker tillbaka till min hemstad. Man är fast i känslan att ingenting har förändrats, tiden har stått stilla och man är tacksam över att man flydde fältet, men samtidigt har saker förändrats. Det är samma gator, torg och hus, men invånarna har åldrats eller är nya. Affärerna är också nya. Eller stängda. Det är som att man är på två plan samtidigt; ett i sina minnen och ett i det nya, främmande, men ändå så välbekanta. Beischer skildrar skickligt dessa känslor, men tack och lov känner jag aldrig riktigt samma obehag som Clara när jag åker hem till min egen hemstad.

Utöver skildringen av hemkomsten, återkomsten, fångar inte Beischer mig. Nu när jag en månad efter avslutad läsning ska skriva om boken (note to self: vänta inte en månad med att skriva om utlästa), så minns jag inte ens vad huvudpersonen hette. Eller Christian Breken, som ändå var den stora poängen med boken egentligen. Det enda som intresserar mig är början och slutet, inte de övriga delarna där högstadielivet och Christian Brekens ankomst i Sandsgård skildras. Det är visserligen nästan hela boken som skildrar detta, men det känns som att Beischer aldrig kommer till skott. Hon beskriver Claras känslor inför Christian och hur han tänjer alla gränser, inte bara i skolan utan även i hans beteende gentemot henne, men det händer egentligen aldrig något. Det är som att Beischer bygger upp en historia och stämning, men själva finalen uteblir. Den stora frågan är egentligen om början och slutet hade behövts? Vad är poängen med att försätta Clara i nutid och sedan berätta hela boken genom flashbacks? Till just denna historia tillför det inget. Däremot är det just de bitarna jag tycker är intressanta, men som självstående delar. Jag är mer intresserad av Beischers undersökande av de motsägelsefulla känslorna som uppkommer när man åker hem till sin hemstad ett decennium senare, än vad jag är av högstadieperioden med Christian Breken.

Även om jag inte gillade Det finns råttor överallt utom på Antarktis nämnvärt, så tycker jag ändå om att jag har läst den. Eftersom detta är ett val i min bokcirkel utmanas jag i min egen litteraturläsning och till exempel Pamela Paul skrev nyligen i The New York Times att man bör läsa böcker man hatar (lite starkt ord i detta sammanhang, jag hatade inte boken, utan jag tyckte att den var helt okej) för att det hjälper till att utmejsla sin egen smak ytterligare.

Det finns råttor överallt utom på Antarktis
Sara Beischer
Pocketförlaget (ursprungligen Ordfront)
2014 (ursprungligen 2013)
205 s.