tisdag 29 december 2015

Allt jag inte minns - Jonas Hassen Khemiri

Hurra, idag fyller jag år! Vilket bättre sätt att fira finns det än att skriva en recension av min favoritförfattares senaste bok?

I min recension av The Buried Giant av Kazuo Ishiguro skrev jag:

Det säger sig självt att när man har karaktärer som förlorat minnet är det väldigt svårt att få till något slags djup, för vilka är vi egentligen utan våra minnen? Jag gillar tanken på att trots detta har Ishiguro velat skriva en roman om just minnet, eller snarare avsaknaden av det, och vilka vi är utan våra minnen. Jag känner med Axl och Beatrice när de får små minnesbilder som de tillsammans försöker pussla ihop och tycker att de stundtals blir komplexa karaktärer, men det räcker inte att det gnistrar till ibland.

Där Ishiguro inte lyckas helt och hållet tycker jag att Jonas Hassen Khemiri i Allt jag inte minns lyckas mycket bra. Allt jag inte minns är nämligen en roman om just minnet. Däremot använder sig Khemiri av karaktärer som minns mycket väl, men på olika sätt. I centrum har vi författaren som försöker ta reda på vem Samuel var och varför han dog och för att ta reda på det så intervjuar han Samuels vänner Vandad och Pantern, hans ex Laide och några tappra försök att intervjua Samuels mormor och mamma.

Alla har olika syn på Samuel och hans liv. Det är flera röster som trängs i romanen; det är Vandad som själv utnämner sig till Samuels bästa vän, men som nu sitter inspärrad. Det är Laide som var Samuels stora kärlek, men hon har nu lämnat landet. Det är Pantern, ännu en av Samuels bästa vänner och hans första kärlek, som även hon lämnat landet. Det är Samuels mormor som tappat minnet och Samuels mamma som helst inte vill minnas alls. Mitt i alla dessa minnen finns minnet av Samuel, men inte hans röst. Eller finns den där, bland alla pusselbitar?

Trots att Samuel själv inte kommer till tals (nåja) så målas ändå en bild av hans liv upp. Hur han blev vän med Vandad (eller kanske bara mer än vän?) och de delade lägenhet tillsammans. Hur han träffar Laide på sitt jobb på Migrationsverket och blir blixtförälskad. Hur han har varit kompis med Pantern sedan barnsben och kanske även förälskad i henne? Hur han tar hand om sin mormor när hon tappar minnet. Det sägs att man ofta kan definiera saker genom att säga vad de inte är och lite så fungerar Khemiris roman. Eftersom Samuel är död kan inte författaren intervjua honom, men han kan intervjua alla runt omkring Samuel och på så sätt måla upp konturerna för hålet som är Samuel. Genom att måla upp konturerna kan man ändå gissa sig till vem han var. Eller kan man egentligen det? Vandad säger att han har fotografiskt minne och kommer ihåg allt, men är hans sanning den rätta? Finns det en rätt sanning?

Det intressanta med Khemiri är att han inte bara leker med språket på ett fantastiskt sätt, han leker även med jaget. Vem är berättarjaget i historien och vem är Samuel? Enligt vissa gjorde han si och enligt andra så. Det är väldigt intressant att få läsa motsatta tolkningar i Samuels sätt att vara, ofta iscensatta av Vandad och Laides minnen, som ofta skiljer sig åt och det får en också att tänka. Hur kommer jag själv att bli ihågkommen när jag dör?

Allt jag inte minns
Jonas Hassen Khemiri
Albert Bonniers Förlag
2015
331 s.

tisdag 22 december 2015

Jullovsläsning!

Den lilla bokhögen...
Idag har jag överlevt min första termin som lärare och får njuta av ett helt jullov som tack insatsen. Tidigare år har jag varit väldigt säker på vad jag ska läsa kring jul, men detta år har jag inte haft tid att fundera och nu när jag har haft det så är jag ändå inte säker. Till exempel vill jag både läsa och inte läsa The Wise Man's Fear (fortsättningen på The Name of the Wind). Jag vill läsa den därför att trilogin är min nya drog, men jag vill också inte ägna hela jullovet åt en och samma bok. Jag vill läsa flera böcker och verkligen läsa ikapp min stora TBR-hög. Vi får se hur jag gör, för samtidigt tyckte jag ju att The Name of the Wind är en sådan bok som man ska läsa på lov på grund av oavbruten lästid och det är ändå inte som att jag kommer att vänta tills sportlovet för att läsa fortsättningen...

Om jag inte ägnar hela jullovet åt att läsa The Wise Man's Fear, kommer jag antagligen att läsa följande böcker (dvs. en högst osäker lista på Fridas julläsning):
  • Max Porter: Grief is the Thing With Feathers (läsa klart eftersom jag inte läste hela inne på Foyles under höstlovet)
  • James Bowen: Gatukatten Bob (därför att de läser den i svenska på mitt nya jobb)
  • Ali Smith: Public Library
  • Patti Smith: M Train
  • Jeanette Winterson: The Gap of Time
  • Kanske någon av Aleksievitj
  • Rachel B. Glaser: Paulina & Fran som släpps på Granta nu i januari och som de snällt nog har skickat till mig
Okej, jag har ju trots allt bara femton dagars jullov, så jag kommer nog att behöva sålla även i denna lista, men nu har jag något slags riktmärke.

Hur ser eran julläsning ut?

söndag 20 december 2015

The Name of the Wind - Patrick Rothfuss

Jag har en ny kärlek i mitt liv. Hen heter The Name of the Wind och vi har träffats i nästan exakt en månad nu.

The Name of the Wind är första delen i en trilogi där vi får följa den mystiske och mytomspunne Kvothe medan han berättar om sitt händelserika liv. Boken är upplagd som en ramberättelse där Kvothe i nutiden har dragit sig undan från sitt hektiska liv för ett mer lugnare liv som pubägare, men han blir uppsökt av Chronicler, vars uppgift det är att skriva ner folks berättelser, och han övertalar Kvothe till att berätta sanningen om sitt liv, som i folkmun nu mest består av vandringssägner med olika grad av sanningshalt.

Det finns flera saker som jag tycker är fantastiskt med denna bok, t.ex. att Kvothe växer upp i ett kringresande teatersällskap och är son till en av de största skådespelarna, att den är full av magi, att den utspelar sig på ett magiskt universitet, att den innehåller så mycket konst och kultur och att den påminner om min barndoms intensiva Harry Potter-läsning...

The Name of the Wind har beskrivits som en Harry Potter för vuxna, därför tänkte jag bjuda på en högst ovetenskaplig sammanställning av mina iakttagelser under läsningen.

En liten lista över likheter mellan Harry Potter och The Name of the Wind
  • Utspelar sig delvis på magiskt universitet.
  • Föräldralösa pojkar som huvudkaraktärer.
  • Både Harry och Kvothe är våghalsiga. Agerar gärna först och tänker sedan. Båda får ofta höra av de äldre och visare att de måste visa större tålamod.
  • Magi. Såklart.
  • Både Harry och Kvothe är legender i sina respektive världar.
  • Både Harry och Kvothe har ett utseende som skiljer sig från mängden (Harry med gröna ögon och ärret, Kvothe med sitt eldröda hår).
Som ni ser finns det en del beröringspunkter, varav några rör handlingen i stort, men den största likheten tycker jag finns i huvudkaraktärernas likhet. Många gånger under läsningen upplevde jag Kvothe som våghalsig och skrytig, men jag kunde inte låta bli att gilla honom. Precis som jag inte kunde låta bli att läsa Harry Potter trots att han också stundtals kunde vara väldigt arrogant och självgod.

Nåväl, det var egentligen inte meningen att denna recension skulle ägna så stort utrymme åt att jämföra två verk med varandra, för trots sina beröringspunkter är de väldigt olika och jag uppskattar dem båda som egna, individuella verk.

The Name of the Wind är en episk fantasy som för den skull inte känns som så överdrivet magisk och plojig. Precis som den bästa fantasyn där ute känns det magiska sekundärt och får står tillbaka för spänningen, relationerna och, i detta fall, vad kulturen gör med oss människor.

Detta kan vara den mest spretiga recension jag skrivit, men det beror också på att det var länge sedan jag var så lyrisk (och som bekant är det svårt att vara saklig och resonerande kring saker man älskar), så jag vill bara säga: LÄS DEN NU.

På svenska heter den Vindens namn och är indelad i två delar som båda gavs ut på Massolit 2009 och som nu finns tillgängliga i pocket från Ponto pocket.

The Name of the Wind
Patrick Rothfuss
DAW Books
2007
672 s.

söndag 13 december 2015

November 2015

Nästan hälften av december har gått och det är inte förrän nu jag finner tiden att redovisa min läsning i november. Förlåt för min inaktivitet kära bloggläsare, anledningen till den är tudelad: jag måste sätta 100 betyg innan måndag och jag läser en 600+ sidor lång fantasybok.

Nåväl, i november hann jag att läsa tre böcker. Den ena får väl anses vara lite fusk då det är Jenny Offills Dept. of Speculation som jag läste ut den första november... Däremot ägnades nästa hela månaden åt att läsa Make Your Home Among Strangers av Jennine Capó Crucet som jag först läste om på Curtis Sittenfelds twitter och som jag hade superhöga förväntningar på. Förväntningarna infriades till viss del, främst de delar som berörde Lizets collegekarriär, men jag tycker med fördel att boken hade kunnat stramats upp lite och slopat en parallellhandling som mycket väl hade kunnat få bli en egen roman istället.

Den tredje boken som jag läste ut i november var Holes av Louis Sachar som jag läser tillsammans med mina sjuor i engelska. Den var helt okej och snabbläst, men inte direkt min kopp te. Däremot verkar eleverna tycka att den är spännande.

Under november hann jag också börja läsa den enorma tegelstenen The Name of the Wind av Patrick Rothfuss tillsammans med min sambo. Jag har i dagsläget läst snart 400 sidor och jag känner mig helt tonårsbesatt och nästan som att jag är i slukaråldern igen. I veckorna jobbar jag så mycket nu att jag har svårt att få någon ro till läsning (eller julfrid), men på helgerna är det som att jag har en bokslukarfest med The Name of the Wind. Jag vågar till och med påstå att när jag läst ut de delar som hittills är publicerade så kommer denna trilogi att vara en av mina favoriter. Jag önskar dock att jag hade börjat läsa den under jullovet för det är en bok som jag bara vill sjunka in i och ha obegränsat med lästid till.

Planen för resten av december är att läsa ut The Name of the Wind och sedan får jag se vad jag kan tänkas läsa till mitt jullov som börjar den tjugoandra. Tills dess hoppas jag i alla fall att jag läst ut boken så att jag kan få konstruera en julläsningslista (kanske i ett inlägg på en blogg nära dig nästa vecka).

Hur ser era läsplaner för december ut?

PS. I skrivande stund pågår Project For Awesome 2015 och genom att donera pengar kan man till exempel få tillgång till John och Hank Greens läslista. Det har jag i alla fall gjort, så jag hoppas de har några bra tips.

torsdag 3 december 2015

Det är något som inte stämmer - Martina Haag

Jag hade inte tänkt att läsa Det är något som inte stämmer. Jag har läst Martina Haags böcker innan och de har aldrig varit min kopp te, om man får säga så. Sedan skrev Johanna L på Bokhora att hon inte heller är en Haagläsare och avslutar med "[d]et här är nog Martina Haag-boken för alla oss som inte brukar gilla Martina Haag-böcker". Sandra Beijer på Niotillfem postade en recension med utdrag som fick mig att tänka att alla känslorna bara kändes så utanpå. Precis så. Sedan var boken överallt och det kändes som ett tecken, som om någon ville att jag skulle läsa den (och med någon menar jag Piratförlagets marknadsavdelning, antagligen) och så bara råkade den åka ner i min kundkorg förra veckan när jag och Johanna var på Black Friday på Adlibris Marknad.

Behöver ni fortfarande en sammanfattning av handlingen? Vi tar den kort, nästan Twitterkort. Den handlar om en skilsmässa mellan författaren Petra (/Martina Haag) och hennes man, TV-profilen Anders (/Erik Haag) och hur Petra åker till Norrland för att bearbeta uppbrottet.

Det är en bra bok. Eller känslorna är bra. De är råa och sådana där svårt-att-andas-nu-är-det-på-riktigt-känslor. Det är i beskrivningen av hur det känns, hur livet krymper ihop och tränger sig på och det blir svårt att andas, som Haag gör det bra. Det är då jag tänker att hon vet, vet på riktigt hur det känns.

Däremot är allt det andra i boken inte så bra. Vad är grejen med de lite ockulta inslagen, kvinnan med tarotkort och slutet? Jag förstår inte vad de gör där. Jag förstår inte heller grejen med att hon är tvungen att vara stugvärd och att alla stuggästerna ska komma dit. De tillför liksom inget till historien. Hon lär sig inget på riktigt från dem och historien drivs inte framåt. Det är snarare som Haag inte kan släppa sitt komiska skrivande och måste ha en comic relief mitt i allt det svåra och hjärtskärande. Jag tycker också att humor mitt i det svåra kan vara viktigt, men just i denna historia ser jag inte hur det tillför något. Det hade passat bättre om den bara hade behållt allt det råa.

Sedan kanske jag måste bli lite grammatikpetig nu, men meningar utan subjekt gör inget för mig. Hela boken känns som den är uppbyggd på Twitter (där man ju som bekant gärna offrar ett subjekt för att få fler tecken tillgodo) och jag kan tycka att de korthuggna meningarna utan subjekt passar bäst när man behöver öka rytmen i språket, vilket fungerar extra bra när hon ska beskriva paniksituationer, men annars känns det som för mycket som bloggspråk för min del.

Det är något som inte stämmer
Martina Haag
Piratförlaget
2015
194 s.