onsdag 31 augusti 2016

84, Charing Cross Road - Helene Hanff

Jag har länge velat läsa 84, Charing Cross Road eftersom det är en kultbok om böcker, läsande och London. Dessutom är den epistolär. What's not to love? Jag köpte till slut boken på London Review Bookshop och läste den direkt när jag kom hem.

84, Charing Cross Road börjar med ett brev som New York-bon Helene Hanff skickar 1949 till antikvariatet Marks & Co. på just Charing Cross Road i London. Hon har sett en annons om att de säljer ovanliga och antika böcker och hon tycker dels att amerikanska böcker är för dyra, dels att de inte alls är lika fint gjorda som engelska. Så börjar en över tjugo år lång korrespondens mellan den anställde Frank och Helene, där hennes lättsamma och sociala amerikanska attityd står i kontrast mot Franks mer tillbakadragna och lågmälda brittiska.

Hanffs kärlek till litteratur går inte att ta miste på när man läser boken. Hon är exakt en sådan läsare jag vill vara. Som noggrant väljer ut sina böcker och som även läser allt som refereras till i en bok. Hennes förkärlek till litteratur började med boken The Oxford Book of English Verse av Arthur Quiller-Couch (eller "Q" som hon kärleksfullt kallar honom) och i den skriver han om Miltons Paradise Lost och då läser hon Milton. Men när hon väl läser Milton refererar han till den kristna Bibeln och Hanff som är judinna ber genast Frank att skicka en kristen Bibel så att hon kan förstå vad Milton refererar till, och så vidare. Eftersom hon inte gick på college så kallar hon detta sin utbildning i livet.

Hanff är otroligt personlig i sina brev och vi får veta om hennes liv, arbete och tankar kring litteraturen hon läser. Hon sväller ut och skickar flera brev på raken, medan Frank är den totala motsatsen. Det tar flera år innan han ens kallar henne "Helene" i sina brev, i många år skriver han bara "Miss Hanff" till henne. Han är sparsam med detaljer och beskriver mest hur de har eller inte har boken Hanff vill ha och det är inte förrän andra anställda på Marks & Co. börjar skriva till Hanff som en bild av både bokhandeln och Frank börjar träda fram. Frank har en fru och två döttrar och Hanff börjar genast brevväxla även med Franks fru.

Andra delen av min utgåva innehåller boken The Duchess of Bloomsbury Street från 1973 som är Hanffs dagbok från när hon väl besökte London. För en som precis lämnat London så kändes det som ett bakslag. Här trodde jag att jag hade fått min Londonfix för denna gång, men efter att ha läst 84, Charing Cross Road vill jag genast tillbaka och gå i Hanffs fotspår och se allt med samma fascination och förälskelse som hon gör. 84, Charing Cross Road är framför allt en hyllning till böcker och läsning, men det är också det bästa kärleksbrev till England och London som jag har läst. Som Hanff skrev i ett brev:

I told him I'd go looking for the England of English literature, and he said:
'Then it's there.'

På svenska heter boken 84, Charing Cross Road med Hertiginnan av Bloomsbury Street och gavs ut 1986 på Trevi förlag. Senaste gången den blev publicerad på svenska var 2009 på En bok för alla. Dessvärre finns den inte i tryck längre, men ditt lokala bibliotek borde ha en utgåva.

84, Charing Cross Road
Helene Hanff
Slightly Foxed Editions
2015 (ursprungligen 1970 och 1973 The Duchess of Bloomsbury Street)
240 s.

söndag 21 augusti 2016

Harry Potter and the Cursed Child - J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorpe

På höstlovet förra året satt jag i kö i över tre timmar för att få biljetter till Harry Potter and the Cursed Child som hade premiär på Palace Theatre den 31 juli i år. Den fjärde och femte augusti såg jag del ett och två tillsammans med min sambo och två kompisar och ingen i mitt sällskap blev besviken. Denna recension kommer för det mesta att basera sig på själva föreställningen då jag såg den utan att ha läst manuset. Det är pjäsen som är höjdpunkten och så det var tänkt att historien skulle upplevas. Den här recensionen kommer att innehålla några spoilers, eftersom det är omöjligt att recensera föreställningen annars, men jag ska försöka #keepthesecrets så gott det går.

Nitton år har gått sedan vi senast mötte Harry, Ron och Hermione. När teatern börjar är vi återigen på perrong nio och trekvart i epilogen i Harry Potter and the Deathly Hallows. Harry och Ginnys andra son, Albus, ska börja på Hogwarts och är lika delar rädd som förväntansfull. Med sig på perrongen har han inte bara sin storebror James och lillasyster Lily; hans morbror Ron och moster Hermione med deras dotter Rose, som också ska börja på Hogwarts, är med. Väl på tåget påpekar Rose att allt hänger på den här tågresan, det var trots allt på den första tågresan till Hogwarts som deras föräldrar träffades. Albus blir något osäker men bestämmer sig för att slå sig ned i en relativt tom vagn sånär som på en ensam, vitblond pojke som sitter och läser. Det visar sig ganska snart att det är Draco Malfoys son, Scorpius, och Rose är inte glad över att Albus väljer att stanna med honom. Ännu värre blir det när Albus sorteras in i Slytherin, men som tur är hamnar även Scorpius i Slytherin.

Från de första inledande scenerna går det snabbt. På scenen utspelar sig snabba montage med glimtar från Albus skolgång. Hur han inte är så bra på magi, hur hans klasskamrater på Hogwarts inte verkar gilla honom och inte kan fatta hur han är Harry Potters son, hur han glider allt mer ifrån sin pappa och när Albus ska börja sitt fjärde år på Hogwarts bråkar Harry och Albus så mycket att det verkar som att skadan är oförsonlig. När han dessutom får reda på att Cedric Diggory dog enbart för att han var i vägen för Harry får Albus nog; han känner att han måste göra något och när han får reda på att Trolldomsministeriet beslagtagit en tidvändare som kan föra en tillbaka flera år i tiden blir planen tydlig: han ska rädda Cedric Diggory. Med sig på sitt ödesdigra företag får han med sig Scorpius och Cedric Diggorys kusin, Delphini Diggory.

Här vill jag inte avslöja mycket mer än så. Trots att den här recensionen innehåller en del spoilers så vill jag inte spoila allt. Helst vill jag ju att alla ska se föreställningen (om man har råd och möjlighet) och inte läsa ett referat från mig. Hade jag läst manuset innan jag sett föreställningen hade jag nog tänkt att handlingen var lite väl långsökt. Hur många tidsresor ska de behöva göra med tidvändaren? Hade Voldemort verkligen barn? Men på scen funkar det. På scen funkar det fantastiskt, faktiskt. Alla vändningar i dramaturgin framkallar både applåder, skratt och skarpa inandningar från publiken. Många sitter och gråter. Magin som utspelar sig på scenen är så välgjord att man tror att den är äkta. Förvandligsscenerna med Polyjuiceelixiret är fantastiska (det är en hel skrattfest när Albus ska låtsas vara Ron i en scen och interagerar med Hermione). Musiken av Imogen Heap är helt fantatisk och i början av del två när vi är i en parallell tidslinje där Voldemort har överlevt framhäver musiken såväl som dansarna på scenen exakt hur mörkt helvetet (för att använda Scorpius ord) är.

Om specialeffekterna, musiken och koreografin framhäver pjäsen, så är det ingenting mot vad skådespelarna gör. Jag läste några kommentarer på Twitter där de tyckte att karaktärerna kändes platta och inte sig lika när de läste manuset, men jag kan lova att på scenen är det rätt skådespelare på rätt plats. Det är trots allt skådespelarna som bidrar med karaktäriseringen och det är ingenting man till fullo kan förstå genom att läsa ett manus. Noma Dumezweni är som klippt och skuren för Hermione, Paul Thornleys Ron har exakt den komiska timingen som behövs och Jamie Parker som Harry tar fram en samtidigt självsäker som osäker vuxen Harry. Den som skiner starkast på himlen är dock Anthony Boyle som Scorpius Malfoy. I Boyles händer blir Scorpius en tafatt, snabbtänkt och charmig Scorpius. Boyle levererar Scorpius repliker på ett helt unikt sätt som inte framgår i manuset, ibland viskar han fram ord och ibland sjunger han ut dem, vilket ytterligare bidrar till Scorpius charm och tafatthet. Man fattar direkt att han är nörden i denna historia, men med det stora hjärtat.

Jag kan inte nog beskriva hur mäktigt det var att se Harry Potter and the Cursed Child, men när jag i efterhand läser manuset är det som att jag har en privat repris av allt som hände på scenen i huvudet och det betyder allt. Jag förstår att manuset publicerades för att alla inte har råd att åka till London och se pjäsen, men också för att Palace Theatre inte kan tillgodose alla som vill se den, men manuset är verkligen bara en poor man's version. Det är receptet utan den färdiga anrättningen. Anrättningen kommer till liv av ensemblen på Palace Theatre, förlåt, jag menar Hogwarts. Den här scenen är ett exempel:

LILY Have you got my trick?
RON Are you aware of the Weasleys' Wizard Wheezes certified nose-stealing breath?
ROSE Mum! Dad's doing that lame thing again.
HERMIONE You say lame, he says glorious, I say... somewhere in between.
RON Hang on. Let me just munch this... air. And now it's a simple matter of... excuse me if I smell slightly of garlic...
He breathes on her face. LILY giggles.
LILY You smell of porridge.
RON Bing. Bang. Boing. Young lady, get ready to not being able to smell at all...
He lifts her nose off.
LILY Where's my nose?
RON Tada!
His hand is empty. It's a lame trick. Everyone enjoys its lameness.

Den här scenen kanske inte verkar så rolig när man läser den i manuset, men jag lovar att alla i publiken skrattade gott när vi såg det.

Harry Potter and the Cursed Child på Palace Theatre är en av de bästa föreställningarna jag har sett och jag önskar att jag någon gång kommer att få se den igen, med samma ensemble, men jag inser också hur omöjligt det kan vara då föreställningen är slutsåld flera år framöver. Jag är dock otroligt glad att jag såg den innan jag läste manuset, för annars hade jag inte alls tyckt att historien var lika bra och det är ju trots allt på scenen den ska upplevas.

På svenska heter boken Harry Potter och det fördömda barnet och ges ut på Rabén & Sjögren i oktober 2016.



Harry Potter and the Cursed Child
J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorpe
Little, Brown
2016
352 s.

onsdag 17 augusti 2016

The Yellow Wall-Paper - Charlotte Perkins Gilman

Denna lilla bok är kanske den jag sett mest fram emot att läsa från Penguins Little Black Classics-serie och på flyget till London läste jag ut titelnovellen och på flyget tillbaka till Stockholm läste jag dessutom de två andra novellerna som finns med i denna utgåva. Penguins Little Black Classics är, precis som Novellix, ett perfekt format som lämpar sig väl för resa (speciellt när man planerat att köpa en mängd böcker på resemålet).

Jag visste inte mycket om titelnovellen The Yellow Wall-Paper när jag började läsa, bara att det är en känd feministisk favorit om psykisk ohälsa. Novellen berättas från ett första persons-perspektiv och vi får aldrig veta kvinnans namn, bara att hennes man, läkaren John, har hyrt ett hus på landet åt dem för att kvinnan ska få kunna kurera sig. Hon är nämligen psykiskt sjuk, men John som är en man av naturvetenskap och konkreta fakta tar henne inte på allvar utan säger bara att ett scenbyte och vila är bra för henne. Kvinnan börjar dock känna sig instängd i huset när hon varken får prata om hur hon mår och när hon inte ens får välja sovrum; de hamnar i ett sovrum med en hemsk gul tapet som hon blir allt mer fascinerad av och till slut inbillar hon sig att hon kan se instängda människor i tapeten.

Jag blev helt knockad av Gilmans språk och framför allt hur skickligt hon binder ihop symboliken med tapeten och kvinnans förfall. Först verkar det bara som att hon har en helt vanlig aversion mot tapeten; den är inte särdeles snygg. Men ju mer hon studerar den, desto mer upptäcker hon i den och upptäckterna hon gör står i direkt korrelation till hennes fallerande mentala hälsa. Till slut får läsaren känslan av att det är kvinnan som är instängd i tapeten och vill ut. Det är mycket skickligt och The Yellow Wall-Paper ger mig mersmak. Jag vill läsa mer av Gilman och veta mer om hennes person. Förutom denna novell så har jag inte hört talas om henne alls.

Som jag nämnde i början av inlägget så innehöll denna utgåva av novellen också två andra noveller, The Rocking Chair och Old Water. Naturligtvis är de inte lika bra som The Yellow Wall-Paper, men jag tycker fortfarande att de är mycket bra noveller. Gilman var verkligen bra på att konstruera noveller som har hög spänningsgrad och ett element av något oförutsägbart eller oförklarligt, genom vilken hon kan undersöka det mänskliga psyket och människans sätt att vara. Trots att dessa noveller inte alls lyser lika klart som titelnovellen så tänker jag leta reda på fler noveller hon skrivit.

På svenska heter novellen Den gula tapeten och har getts ut på många olika förlag under årens lopp. Just nu verkar det inte finnas någon version i tryck, men ditt lokala bibliotek har säkert ett exemplar.

The Yellow Wall-Paper
Charlotte Perkins Gilman
Penguin
2015 (ursprungligen 1892)
64 s.

söndag 14 augusti 2016

Bokslut från London

Förra veckan var jag i London och det var, som jag hoppats på, den perfekta avslutningen på sommaren. Det var ett tag jag inte trodde att jag skulle känna mig redo att gå tillbaka till jobbet, men nu är jag faktiskt riktigt pepp. London var precis det jag behövde: en vecka i min bästa stad och bara låta huvudet tänka på annat.

Okej, mest shopping (och Harry Potter and the Cursed Child, men det tar vi i ett annat inlägg).

En dag lyckades jag vika till bokshopping och min sambo följde snällt och tålmodigt med och satt på bänkar och snodde wifi medan jag botaniserade i bokhandlarna. Denna gång blev det tre bokhandlar, Foyles och Oxfam Bookshop som jag redan skrivit om och rekommenderat i detta inlägg, samt en annan av mina favoriter, London Review Bookshop på 14 Bury Place vid Russell Square. På London Review Bookshop, som är London Review of Books bokhandel, återfinns för det mesta skönlitteratur, poesi och faktaböcker. Den känns lite pretto, men det är också det som jag gillar med den butiken. Det känns alltid som att man kommer ut därifrån lite smartare och med lite smartare bokval. Dessutom är de väldigt trevliga och hjälpsamma - när de slarvade bort en bok jag beställt ville de genast kompensera genom att beställa en ny och skicka till Sverige och sedan ge mig en tygkasse gratis. Vem säger nej till det?

Nu till den fantastiska bokhögen som jag lyckades klämma ner i min packning och få med mig hem till Stockholm.

Från topp till botten är det följande böcker: 

The Gift of Reading av Robert Macfarlane. En essä som skrevs till förmån för Independent Bookshop Week detta år.

84, Charing Cross Road av Helene Hanff. Ännu en bok om böcker. En som jag dessutom velat läsa sedan länge.

The Hatred of Poetry av Ben Lerner. Såg den här på Stephanie Danlers Instagram och blev genast intresserad. Hon har många bra poesitips och verkar ha allmänt bra litteratursmak.

Milk and Honey av Rupi Kaur. Poesisamling som jag läst utdrag ifrån på Twitter. Den verkar ha hög igenkänningsfaktor.

Collected Poems Sylvia Plath. Because why not? Ska jag läsa mer poesi måste Plath in i bilden, så är det bara.

Birthday Letters av Ted Hughes. Jag gillade Crow och har hört mycket bra om denna samling, så jag ser verkligen fram emot att läsa den.

The Tidal Zone av Sarah Moss. Denna bok är överallt i bloggosfären och på Booktube och jag är inte sen att hoppa på hajpen. Dessutom hittade jag den på Oxfam Bookshop, helt oläst för £3.50. Det kallar jag en bargain för en bok som bara funnits i någon vecka.

Autobiography of Red av Anne Carson.  Jag har länge varit fascinerad av Carsons liv och hennes tematik i de utdrag av hennes dikter som jag har läst, så en hel samling av henne ser jag verkligen fram emot att läsa.

The Muse av Jessie Burton. Jag blev aldrig tilltalad av debuten The Miniaturist och hade inte tänkt att läsa den här heller förrän Anna på A Case for Books rekommenderade den och sa att den handlar mycket om konst och kreativitet, och är det något förutom böcker om böcker som intresserar mig så är det just böcker om kreativitet. Denna utgåva är dessutom signerad av författaren.

In Gratitude av Jenny Diski. Kanske den författare som jag mest ser fram emot att läsa något av.

Harry Potter and the Cursed Child av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Beskrivning överflödig.

Har ni köpt några böcker i sommar?

onsdag 10 augusti 2016

Sweetbitter - Stephanie Danler

Stephanie Danlers debutroman har förföljt mig överallt i sociala medier i sommar. Jag har sett tweets, artiklar, instagrambilder, bloggposter om den och till slut kunde jag inte hålla mig. Dessutom påminde Johanna L på Bokhora i ett blogginlägg om att det var Danler som var servitrisen som berättade om sin roman för en kund på bokförlag och resten är som en modern askungesaga.

Sweetbitter handlar om tjugotvååriga Tess som precis anlänt till New York för att skapa sig ett nytt liv. Vi får aldrig veta hur hon hade det hemma, men att hon i New York är en blank sida redo att fyllas. Hon får jobb på den anrika restaurangen Sweetbitter som ligger vid Union Square och snabbt kastas hon in i restaurangvärlden. Sweetbitter är fylld av personer som bara råkat hamna där i väntan på bättre tider; någon vill egentligen bli skådis och en annan vill bli filmskapare och de frågar alltid Tess vad det är som hon egentligen vill bli, som om servitris inte är ett riktigt yrke att eftersträva. På restaurangen finns också servitrisen Simone som tar Tess under sina vingar och lär henne allt om hur man smakar på dryck på riktigt, och sedan finns bartendern Jake som Tess omedelbart attraheras till.

Jag gillar hur Danler beskriver servitrisyrket. Innan jag läste boken hade jag nog också sett på servitris som ett yrke som man har i "väntan på något annat" som att man fastnat där på vägen, och jag vet egentligen inte varför. Kanske för att det var så vanligt när jag studerade att man hade servitris som extrajobb. Men varför skulle det inte kunna vara ett yrke att eftersträva? Tess får hela tiden försvara sig att hon redan gör det hon vill och de andra tittar oförstående på henne och undrar vad det är som hon egentligen gör.

Sidohistorien med bartendern Jake är däremot tröttsam och förutsägbar. Såklart att hon blir kär i en man som gillar att vara elak mot henne. Såklart att han gillar att vara hård mot henne och hon tänder på det. Det känns så gjort och jag önskar att det hade kunnat vara en annan historia. Det blir inte innovativt för att de delar ostron tillsammans och Danler verkligen ger sig hän åt att beskriva deras smak som en riktig finsmakare gör. Dessutom tar det över halva romanen innan något av intresse händer i deras relation, innan dess är det bara Tess tankar och hennes åtrå som vi får läsa om och är det någonting som jag tycker är jobbigt, så är när man läser en relativt tjock bok och ingen kommer till skott. Boken hade med fördel kunnat vara betydligt kortare, men det känns också som att Danler har velat visa på sin språkliga förmåga genom verkligen beskriva skeenden och smaker i detalj. Hon experimenterar både med form och stil och just i den här boken känns det något överdrivet, för konstruerat.

Danler är en flitig läsare och på sin Instagram postar hon ofta bilder på böcker och i dagsläget känner jag att jag är mer intresserad av henne som läsare än som författare. Det märks att hon påverkas av de poeter hon läser, att hon också i sin prosa vill visa på ett poetiskt språk och därför vill jag ändå följa hennes författarskap, för om hon får koncentrera sitt språk och skriva på färre sidor tror jag att hennes språk blir kraftfullare.

Jag har inte kunnat hitta några uppgifter om något svenskt förlag planerar på att ge ut boken.

Sweetbitter
Stephanie Danler
Alfred A. Knopf
2016
368 s.

söndag 7 augusti 2016

M Train - Patti Smith

Patti Smith är min husgudinna och jag påminns varje gång om hennes storhet när jag läser hennes böcker. Jag har tidigare bara läst Just Kids, men det är också en av mina favoritböcker, så det kanske inte är så "bara". Jag hade otroligt höga förväntningar på M Train, men läste den aldrig direkt när den publicerades. Jag beställde den och lät den sedan ligga. Jag kunde inte förstå att jag i min hand hade hennes nya ord. Hennes nya tankar. De första recensionerna verkade mixade. Några gillade, några andra gillade inte. Eftersom mina förhoppningar var så höga valde jag att vänta lite och försöka skruva ner dem. Det kan omöjligt vara en ny Just Kids. Och det är det inte heller.

M Train har inte samma kronologiska ordning som Just Kids. Just Kids har en röd tråd, med en tydlig början och ett tydligt slut. Kronologin följer Robert Mapplethorpes liv. I M Train får vi istället Smiths tankar och minnen. Kronologin är hackig och ibland tar det ett tag att veta var någonstans i hennes liv vi är. Oftast upprätthåller vi på minneståget oss vid de åren då hennes man levde. Hon berättar om backpackingresor med Fred och vi får även några glimtar av hennes barn, men det är tydligt att hon vill hålla dem anonyma. Vill inte outa dem eftersom de är hennes barn och fortfarande lever. Jag antar att när man skriver om döda personer finns det inte lika mycket att skydda och Smith har dessvärre fått uppleva mycket död i sin närhet.

Jag gillar hur M Train läses som en anteckningsbok eller dagbok i någon slags stream-of-consciousness-anda. Varje kapitel är som en liten minneskaramell, samtidigt som vi följer en nutida kronologi som handlar om hennes vardag. Hur hon har sina rutiner att varje dag gå till Café 'Ino och dricka kaffe vid sitt bord (omslagsbilden fotades sista dagen hon satt på 'Ino innan det stängdes ner), hur hon senare köper ett ruckel ute på Rockaway Beach för att rusta upp, men som sedan blir förstört i orkanen Sandy. Framför allt får vi följa hennes tankar. Tankar om litteraturen hon läser (jag hade en idé att skriva upp alla titlar hon nämner och läsa dem, men jag gav upp och tänkte att någon på internet kanske redan gjort en sådan) och hur hon är en sådan engagerad läsare att hon reser till platser som författare har anknytningar till eller som de nämner i olika verk. Hur hon reser till Sydamerika med maken innan de skaffar barn för att hon är besatt av en författare. Hur hon tackar ja till en resa till Tokyo för att hon kanske kan komma närmare ett hus som nämns av en annan författare. Och det är då jag tänker att precis så vill jag vara. Jag vill konsumera litteratur som hon gör. Jag vill leva i den, andas den, reflektera över den och konsumera den som hon gör.

Varenda gång jag läser en bok av henne blir jag helt uppslukad. Jag tänker mig att jag blir som Smith när hon läser om sina favoriter. Jag googlar för att se var hennes hus i Rockaway Beach ligger egentligen, gör en mental notering av vägen hon beskriver från tunnelbanan för att kanske, nästa gång i New York, åka ut dit. Jag letar fram ett vykort på henne som jag har i någon av mina fyrtio flyttkartonger med böcker. Det är en kopia av ett porträtt som Anton Corbijn tagit. Jag ramar in det och ställer det på mitt skrivbord och varje dag tänker jag WWPD.

What Would Patti Do?

M Train gavs ut på svenska 2015 på Brombergs förlag.

M Train
Patti Smith
Alfred A. Knopf
2015
272 s.

onsdag 3 augusti 2016

Juli 2016

Har inte juli gått superfort?

Jag njuter som sagt av min första lärarsemester och sju veckor är riktigt långt. Därför hade jag min ambitiösa sommarläsningslista och som jag skrev i slutet av inlägget är det ett under om jag hinner läsa alla. Personligen gör jag mest att läsa-listor som ett potentiellt urval snarare än ett schema som jag strikt måste hålla mig till. Jag gillar att läsa-listor för att de visar vad som intresserar folk just nu och ibland tycker jag bokval är minst lika spännande som själva läsandet av boken. Nåväl, jag har ändå lyckats beta av några titlar från bokhögen som jag gjorde.

Juli inleddes med att jag läste Homegoing av Yaa Gyasi, en roman som verkligen växte för mig under läsningens gång och den har fortsatt att stanna kvar hos mig. Det har inte gått en dag utan att jag tänker på den. Det skulle inte förvåna mig om den hamnar på min årsbästalista. Sedan läste jag När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidsson, en bok som jag ska läsa med mina elever i höst. Även om jag tyckte om historien och verkligen blev imponerad av Ison och hur han lyckats ta sig fram i livet, så kände jag att boken inte engagerade mig så mycket och att språket var för enkelt, men jag tror att den kommer vara otroligt bra och viktig att arbeta med i klassrummet, så det ser jag fram emot.

Efter När jag inte hade något ville jag läsa något tyngre, något mer poetiskt och letade fram M Train av Patti Smith. Jag har medvetet väntat med den ett tag för att sänka mina förhoppningar, men nu kändes det som att tiden var inne. M Train var precis vad jag behövde, en långsam meditation om livet och litteraturen och jag gillade hur det inte kändes som att Smith begränsade sina tankebanor när hon skrev, utan att hon lät orden flöda fritt.

Månaden avslutades med att jag hetsläste ut Sweetbitter av Stephanie Danler eftersom den skulle lämnas tillbaka till biblioteket när jag är bortrest. Den var ett bra tidsfördriv och gav intressanta perspektiv på New Yorks restaurangvärld, men den hade kunnat lämna ute kärlekshistorien som bara kändes klyschig.

I skrivande stund sitter jag och funderar på vad jag ska ta med mig till London (när du läser detta är jag i London). Det får inte vara något alltför tjockt eftersom jag kommer att köpa mycket böcker i London, därför funderar jag på om jag helt enkelt bara ska plocka med mig Mindset av Carol S. Dweck som jag läser för jobbet och sedan komplettera med en diktsamling för att få med mig något litterärt också.

Vad har ni läst i juli?