söndag 23 april 2017

Det finns råttor överallt utom på Antarktis - Sara Beischer

Ni vet när man börjar bli en van läsare och nästan alltid prickar rätt på läsupplevelser som man kommer att gilla? Man har liksom mejslat ut sin egen smak och läser sällan utanför sin egen bubbla (lite som filterbubblan). Eller är det bara jag? Att vara med i en bokcirkel gör hur som helst att jag får lite annan input av litteratur än vad jag normalt brukar läsa. Förra månaden läste vi i min bokcirkel Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer och det är ingen bok jag hade valt själv, eller ens plockat upp, så det kändes skönt att få läsa utanför min comfort zone.

I Det finns råttor överallt utom på Antarktis får vi följa Clara som återvänder till Sandsgård där hon växte upp och när hon är på väg att åka hem igen efter besöket ser hon Christian Breken på perrongen, något som gör att hon börjar minnas högstadietiden när han först kom till Sandsgård och hur det vände upp och ner på hela hennes tillvaro.

Sara Beischer har skrivit en bok som jag tror alla som växte upp på 90-talet kan känna igen sig i. Hon beskriver perfekt kläderna, stilen, språket och stämningen och det gör att jag direkt transporteras till min egen ungdom. Minnesfragment som jag trodde var försvunna gör sig påminda igen, men inte på det roliga och nostalgiska sättet, utan på det lite mer obekväma sättet. För det är så Beischer skildrar Claras minnen. Det ligger inte något nostalgiskt, rosaskimrande töcken över Claras resa tillbaka till Sandsgård. Det är obekvämt för henne att resa tillbaka till hemmet där hon växte upp, och jag tror att alla som flyttat till en annan stad och skapat sig ett nytt liv där kan känna igen sig. Under min läsning konfronterades jag själv med de känslor jag har när jag åker tillbaka till min hemstad. Man är fast i känslan att ingenting har förändrats, tiden har stått stilla och man är tacksam över att man flydde fältet, men samtidigt har saker förändrats. Det är samma gator, torg och hus, men invånarna har åldrats eller är nya. Affärerna är också nya. Eller stängda. Det är som att man är på två plan samtidigt; ett i sina minnen och ett i det nya, främmande, men ändå så välbekanta. Beischer skildrar skickligt dessa känslor, men tack och lov känner jag aldrig riktigt samma obehag som Clara när jag åker hem till min egen hemstad.

Utöver skildringen av hemkomsten, återkomsten, fångar inte Beischer mig. Nu när jag en månad efter avslutad läsning ska skriva om boken (note to self: vänta inte en månad med att skriva om utlästa), så minns jag inte ens vad huvudpersonen hette. Eller Christian Breken, som ändå var den stora poängen med boken egentligen. Det enda som intresserar mig är början och slutet, inte de övriga delarna där högstadielivet och Christian Brekens ankomst i Sandsgård skildras. Det är visserligen nästan hela boken som skildrar detta, men det känns som att Beischer aldrig kommer till skott. Hon beskriver Claras känslor inför Christian och hur han tänjer alla gränser, inte bara i skolan utan även i hans beteende gentemot henne, men det händer egentligen aldrig något. Det är som att Beischer bygger upp en historia och stämning, men själva finalen uteblir. Den stora frågan är egentligen om början och slutet hade behövts? Vad är poängen med att försätta Clara i nutid och sedan berätta hela boken genom flashbacks? Till just denna historia tillför det inget. Däremot är det just de bitarna jag tycker är intressanta, men som självstående delar. Jag är mer intresserad av Beischers undersökande av de motsägelsefulla känslorna som uppkommer när man åker hem till sin hemstad ett decennium senare, än vad jag är av högstadieperioden med Christian Breken.

Även om jag inte gillade Det finns råttor överallt utom på Antarktis nämnvärt, så tycker jag ändå om att jag har läst den. Eftersom detta är ett val i min bokcirkel utmanas jag i min egen litteraturläsning och till exempel Pamela Paul skrev nyligen i The New York Times att man bör läsa böcker man hatar (lite starkt ord i detta sammanhang, jag hatade inte boken, utan jag tyckte att den var helt okej) för att det hjälper till att utmejsla sin egen smak ytterligare.

Det finns råttor överallt utom på Antarktis
Sara Beischer
Pocketförlaget (ursprungligen Ordfront)
2014 (ursprungligen 2013)
205 s.

fredag 14 april 2017

Mars 2017

Som lärare tycker jag generellt att vårterminen är skönare än höstterminen. Det finns fler lov och lediga dagar som gör att man får små andhål, för annars är terminen i sig rätt tung. Det ligger ett stort fokus på nationella prov och som lärare i svenska och engelska roddar jag alltså två av dessa prov som tar upp mycket tid i anspråk. Detta har gjort att jag inte hunnit läsa eller blogga lika mycket som jag har kunnat och velat, men jag har förlikat mig med att min blogg inte kommer att vara en sådan med ett regelbundet publiceringsschema för att maximera besökare och besökarantal. Min blogg är min läsdagbok och mina reflektioner kring det lästa. Det är - och måste vara - fullkomligt lustbetonat, annars kommer bloggen att kännas som ännu en tyngd och ett måste på min redan tunga att göra-lista. Samma sak måste läsningen få vara. Ja, jag vill läsa mer och måste skynda på om jag ska nå mitt mål med 50 lästa böcker detta år, men det är enbart en strävan och får aldrig bli ett måste. Jag läser nästan alltid för att bli underhållen och/eller för att utveckla mig själv och lära mig något nytt, men det får aldrig bli ett tvång.

Detta var en väldigt lång reflektion för att egentligen säga: jag har mycket att göra på vårterminen och då hinner jag varken läsa eller blogga särskilt mycket. Men det som blev läst under mars månad är följande:

Etik i professionellt lärarskap av Sara Irisdotter Aldenmyr, Ann Paulin och Kirsten Grønlien Zetterqvist 
The Power av Naomi Alderman
Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer

Etik i professionellt lärarskap är en bok jag läste för kursen som jag går för jobbet. Eftersom min skola ska bli övningsskola måste alla lärare som ska ha lärarstudenter gå en kurs om hur man är handledare och även om seminarierna är lite väl långa och upprepande gillar jag ändå att jag får chans att reflektera över mitt lärarskap.

Som nöjesläsning läste jag The Power av Naomi Alderman, en bok som jag lånade från biblioteket efter att jag hört mycket gott om den och efter att jag läst den avslöjades det dessutom att den är nominerad till Baileys Women's Prize for Fiction. Tyvärr tror jag att jag, som vanligt, gick in med för höga förväntningar och även om jag gillade historien och karaktärerna tyckte jag att den var lite väl lång och utdragen. I mina ögon hade den tjänat på att följa ett färre antal karaktärer. Jag tror att The Power faller fans av Margaret Atwood i smaken. Atwood är Aldermans lärare och har dessutom blurbat boken och det märks att Alderman själv är väldigt inspirerad av Atwood. Dessvärre är inte Atwood en av mina favoriter. Jag vill väldigt gärna att hon ska vara det, men jag tycker ofta hennes historier blir lite för mörka för min smak. Efter att jag läste Oryx and Crake blev jag sjukt triggad och min ångest och depression blev inte direkt bättre, så jag tänker gärna några varv innan jag läser hennes dystopier även om jag tycker att de är mycket välskrivna.

Mars månads bokcirkelbok var Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer och ännu en gång missade jag träffen, denna gång på grund av sjukdom. Jag hade gärna diskuterat Beischers bok som är fylld av 90-talsnostalgi, både av den bra och den dåliga sorten, och igenkänningsfaktorn i denna. Däremot tyckte jag inte att den var så bra eftersom jag aldrig tyckte att historien hade en egentlig konflikt. Förhoppningsvis kanske jag kan utröna vad mina andra bokcirkelkamrater tyckte nästa gång vi ses.

Återstoden av månaden läste jag The Underground Railroad av Colson Whitehead och jag läste ut den en dag efter att mars månad tog slut. Jag hade först en tanke att det vore bra om jag läste ut boken innan mars, så att den kunde vara med i denna sammanställning, men jag hade verkligen ingen lust att tvinga mig själv att hetsläsa ut boken och därför blev det så att jag läste ut den dagen efter. The Underground Railroad var verkligen stor läsning för mig. Inte så att jag blir helt fanatisk och besatt av historien och inte kan sluta läsa och bara måste läsa allt av Whitehead (som är den bästa formen av läsning för mig och det stadiet jag vill uppnå), men den är en riktigt välskriven roman som dessutom har en otroligt viktig historia att berätta för oss. Jag förstår verkligen varför den fick årets Pulitzerpris i skönlitteratur (side note: vilket flyt har jag inte med att läsa prisade böcker just nu?).