Harry Potter and the Cursed Child - J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorpe

På höstlovet förra året satt jag i kö i över tre timmar för att få biljetter till Harry Potter and the Cursed Child som hade premiär på Palace Theatre den 31 juli i år. Den fjärde och femte augusti såg jag del ett och två tillsammans med min sambo och två kompisar och ingen i mitt sällskap blev besviken. Denna recension kommer för det mesta att basera sig på själva föreställningen då jag såg den utan att ha läst manuset. Det är pjäsen som är höjdpunkten och så det var tänkt att historien skulle upplevas. Den här recensionen kommer att innehålla några spoilers, eftersom det är omöjligt att recensera föreställningen annars, men jag ska försöka #keepthesecrets så gott det går.

Nitton år har gått sedan vi senast mötte Harry, Ron och Hermione. När teatern börjar är vi återigen på perrong nio och trekvart i epilogen i Harry Potter and the Deathly Hallows. Harry och Ginnys andra son, Albus, ska börja på Hogwarts och är lika delar rädd som förväntansfull. Med sig på perrongen har han inte bara sin storebror James och lillasyster Lily; hans morbror Ron och moster Hermione med deras dotter Rose, som också ska börja på Hogwarts, är med. Väl på tåget påpekar Rose att allt hänger på den här tågresan, det var trots allt på den första tågresan till Hogwarts som deras föräldrar träffades. Albus blir något osäker men bestämmer sig för att slå sig ned i en relativt tom vagn sånär som på en ensam, vitblond pojke som sitter och läser. Det visar sig ganska snart att det är Draco Malfoys son, Scorpius, och Rose är inte glad över att Albus väljer att stanna med honom. Ännu värre blir det när Albus sorteras in i Slytherin, men som tur är hamnar även Scorpius i Slytherin.

Från de första inledande scenerna går det snabbt. På scenen utspelar sig snabba montage med glimtar från Albus skolgång. Hur han inte är så bra på magi, hur hans klasskamrater på Hogwarts inte verkar gilla honom och inte kan fatta hur han är Harry Potters son, hur han glider allt mer ifrån sin pappa och när Albus ska börja sitt fjärde år på Hogwarts bråkar Harry och Albus så mycket att det verkar som att skadan är oförsonlig. När han dessutom får reda på att Cedric Diggory dog enbart för att han var i vägen för Harry får Albus nog; han känner att han måste göra något och när han får reda på att Trolldomsministeriet beslagtagit en tidvändare som kan föra en tillbaka flera år i tiden blir planen tydlig: han ska rädda Cedric Diggory. Med sig på sitt ödesdigra företag får han med sig Scorpius och Cedric Diggorys kusin, Delphini Diggory.

Här vill jag inte avslöja mycket mer än så. Trots att den här recensionen innehåller en del spoilers så vill jag inte spoila allt. Helst vill jag ju att alla ska se föreställningen (om man har råd och möjlighet) och inte läsa ett referat från mig. Hade jag läst manuset innan jag sett föreställningen hade jag nog tänkt att handlingen var lite väl långsökt. Hur många tidsresor ska de behöva göra med tidvändaren? Hade Voldemort verkligen barn? Men på scen funkar det. På scen funkar det fantastiskt, faktiskt. Alla vändningar i dramaturgin framkallar både applåder, skratt och skarpa inandningar från publiken. Många sitter och gråter. Magin som utspelar sig på scenen är så välgjord att man tror att den är äkta. Förvandligsscenerna med Polyjuiceelixiret är fantastiska (det är en hel skrattfest när Albus ska låtsas vara Ron i en scen och interagerar med Hermione). Musiken av Imogen Heap är helt fantatisk och i början av del två när vi är i en parallell tidslinje där Voldemort har överlevt framhäver musiken såväl som dansarna på scenen exakt hur mörkt helvetet (för att använda Scorpius ord) är.

Om specialeffekterna, musiken och koreografin framhäver pjäsen, så är det ingenting mot vad skådespelarna gör. Jag läste några kommentarer på Twitter där de tyckte att karaktärerna kändes platta och inte sig lika när de läste manuset, men jag kan lova att på scenen är det rätt skådespelare på rätt plats. Det är trots allt skådespelarna som bidrar med karaktäriseringen och det är ingenting man till fullo kan förstå genom att läsa ett manus. Noma Dumezweni är som klippt och skuren för Hermione, Paul Thornleys Ron har exakt den komiska timingen som behövs och Jamie Parker som Harry tar fram en samtidigt självsäker som osäker vuxen Harry. Den som skiner starkast på himlen är dock Anthony Boyle som Scorpius Malfoy. I Boyles händer blir Scorpius en tafatt, snabbtänkt och charmig Scorpius. Boyle levererar Scorpius repliker på ett helt unikt sätt som inte framgår i manuset, ibland viskar han fram ord och ibland sjunger han ut dem, vilket ytterligare bidrar till Scorpius charm och tafatthet. Man fattar direkt att han är nörden i denna historia, men med det stora hjärtat.

Jag kan inte nog beskriva hur mäktigt det var att se Harry Potter and the Cursed Child, men när jag i efterhand läser manuset är det som att jag har en privat repris av allt som hände på scenen i huvudet och det betyder allt. Jag förstår att manuset publicerades för att alla inte har råd att åka till London och se pjäsen, men också för att Palace Theatre inte kan tillgodose alla som vill se den, men manuset är verkligen bara en poor man's version. Det är receptet utan den färdiga anrättningen. Anrättningen kommer till liv av ensemblen på Palace Theatre, förlåt, jag menar Hogwarts. Den här scenen är ett exempel:

LILY Have you got my trick?

RON Are you aware of the Weasleys' Wizard Wheezes certified nose-stealing breath?

ROSE Mum! Dad's doing that lame thing again.

HERMIONE You say lame, he says glorious, I say... somewhere in between.

RON Hang on. Let me just munch this... air. And now it's a simple matter of... excuse me if I smell slightly of garlic...

He breathes on her face. LILY giggles.

LILY You smell of porridge.

RON Bing. Bang. Boing. Young lady, get ready to not being able to smell at all...

He lifts her nose off.

LILY Where's my nose?

RON Tada!

His hand is empty. It's a lame trick. Everyone enjoys its lameness.

Den här scenen kanske inte verkar så rolig när man läser den i manuset, men jag lovar att alla i publiken skrattade gott när vi såg det.

Harry Potter and the Cursed Child på Palace Theatre är en av de bästa föreställningarna jag har sett och jag önskar att jag någon gång kommer att få se den igen, med samma ensemble, men jag inser också hur omöjligt det kan vara då föreställningen är slutsåld flera år framöver. Jag är dock otroligt glad att jag såg den innan jag läste manuset, för annars hade jag inte alls tyckt att historien var lika bra och det är ju trots allt på scenen den ska upplevas.

På svenska heter boken Harry Potter och det fördömda barnet och ges ut på Rabén & Sjögren i oktober 2016.

Harry Potter and the Cursed Child

J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorpe

Little, Brown

2016

352 s.