onsdag 23 september 2015

Between the World and Me - Ta-Nehisi Coates

Hade det inte varit så att jag haft en tung vecka på jobbet och inte orkat läsa något under veckodagarna hade jag slukat denna lilla pärla till bok i ett nafs. Det här är verkligen obligatorisk läsning (för att citera Toni Morrison på omslaget).

Ta-Nehisi Coates är en amerikansk journalist och författare som i denna bok skriver ett brev till sin son där han förklarar hur han ser på världen. Specifikt hur det är att bo i USA och vara en svart man. Upprinnelsen till boken är Coates sons reaktion på att Michael Browns mördare går fri eftersom han var polis. Samori, Coates son, går in på sitt rum och gråter och Coates står utanför.

I came in five minutes after, and I didn't hug you, and I didn't comfort you, because I thought it would be wrong to comfort you. I did not tell you that it would be okay, because I have never believed it would be okay.

Essän som följer därefter är inte ett försök att förklara för Samori att allt kommer att bli okej utan han beskriver sin väg genom livet och hur han kommit att uppfatta världen. Boken spänner över Coates liv, från tidig tonår till idag och vi får uppleva hans ständiga identitetssökande. Vem är han? Vem är han som svart människa jämfört med de som uppfattar sig som vita? Han beskriver USA:s historia från inbördeskriget när slaveriet upphörde och de svarta fick sin frihet till nutid och jag gråter när han skriver till Samori:

Never forget that we were enslaved in this country longer than we have been free.

Han nyanserar framför allt den amerikanska drömmen och menar att den är uppbyggd på de svartas kutade ryggar genom plundring och våld.
 
The Dreamers accept this [polisvåldet och mord av svarta] as the cost of doing business, accept our bodies as currency, because it is their tradition. As slaves we were this country's first windfall, the down payment on its freedom.

Genom hela boken pratar Coates om den svarta kroppen. Ibland är den svarta kroppen något kollektivt. Alla svarta kroppar i USA är en enda svart kropp som tar skada varenda gång övervåld från polisen sker mot en av alla svarta kroppar. Ibland är den svarta kroppen Coates egen svarta kropp, eller Samoris. Coates uppmanar Samori att vara aktsam om sin egen kropp för det är ingen annan som är det. Här hade det varit intressant om Coates också skrivit något om svarta kvinnor. Svarta kvinnor måste inte bara tänka på sin svarta kropp, utan även sin kvinnokropp och är därför dubbelt utsatta. Nu utger sig inte Coates för att ta något kvinnoperspektiv och vi får inte heller låta honom vara en talesperson för en kollektiv svart kropp, men det hade varit bra om han nyanserade resonemanget om svarta kvinnor mer än att i princip säga att de har det värre och sedan gå vidare. För en bra utläggning om det här kan man med fördel läsa Brit Bennets recension i New Yorker.
 
Oavsett detta är Coates bok helt klart den viktigaste boken jag läst i år. Kanske någonsin. Jag har fotat varenda sida på grund av att allt han skriver är så himla viktigt och jag vill citera det i min läsdagbok. Jag uppmanar er alla att läsa den nu.

Between the World and Me
Ta-Nehisi Coates
Spiegel & Grau
2015
176 s.

onsdag 16 september 2015

Jen Campbell på English Bookshop

Foto av Johanna Lundin
Jag har haft Jen Campbell på radarn ända sedan hon publicerade Weird Things Customers Say in Bookshops 2012 eftersom att jag läst utdrag från den och igenkänningsfaktorn är hög för all bokhandelspersonal skulle jag säga. När jag sedan för ett halvår sedan började upptäcka booktubers (vloggare på Youtube som pratar om böcker) och att Jen Campbell har en egen kanal där blev mitt fangirlande ett faktum. Jen booktubar mest om romaner, eller det som på engelska kallas "literary fiction", poesi och faktaböcker och vi har relativt lik boksmak vilket gör att jag i princip skriver upp allt hon tipsar om. Den största delen av Booktube ägnas åt ungdomsböcker, men jag följer inte så många kanaler om ungdomsböcker eftersom jag tyvärr tycker att det är rundgång i YA-sfären på Booktube.

Hur som helst, döm min förvåning när jag är på English Bookshop i SoFo och ser att Jen ska komma dit. Jag lyckas få med mig Johanna på tåget och i torsdags var själva eventet. Jag var en av de första som köpte biljetter och det verkade som att det skulle bli en ganska liten tillställning, men när jag och Johanna med andan i halsen (det var tågförseningar och sega servitörer på en restaurang som sinkade oss en aning) kliver över tröskeln till bokhandeln kommer vi knappt in för det är så fullpackat. Naturligtvis tycker jag att det är otroligt kul att det blir fullsatt, speciellt eftersom Jen inte är så känd i Sverige (ingen av hennes böcker har blivit översatta, till exempel), men jag hade gärna sett att de som köpt biljetter åtminstone fick sittplats eller att de åtminstone varnat för att sittplatserna kunde ta slut.

Samtalet i sig var inte särskilt långt och det verkade som att de räknat med att Jen skulle få många frågor och på så sätt bygga ut samtalet. Intervjuaren (som jag tyvärr glömt namnet på) var inte jätterolig tyvärr, men Jen var desto bättre och hade långa och anekdotrika svar på frågorna som intervjuaren och publiken ställde. Hon berättade om att hon som bokhandlare fått frågan om Anne Frank skrev en uppföljare och jag skrattade igenkännande för jag fick den frågan själv när jag jobbade i bokhandel. Annars handlade samtalet mest om hennes senaste bok, The Bookshop Book, som är en hyllning till bokhandlar och människorna som driver dem och handlar i dem. Jag köpte boken (och Weird Things Customers Say in Bookshops och More Weird Things Customers Say in Bookshops för jag kunde inte bestämma mig och köpte alla böcker helt enkelt) och ser fram emot att läsa den. Förhoppningsvis kanske jag hittar någon ny pärla att besöka i London i oktober.

Efter det korta samtalet blev det boksignering och Jen var snäll nog att signera alla mina böcker och avråda mig från en bok som hon tipsar om jämt och ständigt på sin kanal (The Dumb House av John Burnside) på grund av att jag är lättskrämd. Jag har övervägt att läsa den efter hennes rekommendation, men nu när hon trodde att den inte skulle passa mig känns det som att jag fick ett frikort.

Trots att jag tyckte att själva evenemanget kunde ha varit bättre organiserat (till exempel varnat om bristen på sittplatser och ett lite längre samtal) så är jag otroligt glad att English Bookshop valde att bjuda in Jen och jag ser fram emot nästa evenemang i Stockholms bästa bokhandel.

söndag 13 september 2015

Royal Wedding - Meg Cabot

Mia är tillbaka! Jag slukade varenda bok i The Princess Diaries-serien när jag var tonåring och eftersom Mia i denna bok är 26 år är det som att vi vuxit upp tillsammans och nu har en återträff. Vad har hänt sedan sist med henne, Lilly, Tina, Michael och alla andra?

Med tanke på bokens titel och att det avslöjas redan på baksidetexten är det ingen spoiler att säga att Mia och Michael fortfarande är tillsammans och förlovar sig i början av boken. Sedan handlar egentligen resten av boken om det stundande bröllopet och att Mia upptäcker att hon har en yngre halvsyster (som nu får en egen spinoff-serie för mellanstadieelever). Handlingen känns lite väl tunn för att rättfärdiga en hel roman och jag höll egentligen bara ut därför att jag har svårt att avsluta böcker. Dessutom kändes det som att jag var skyldig mitt tonårsjag att läsa färdigt.

I den ursprungliga serien när vi får följa Mia under tonåren är hon gnällig och neurotisk, vilket Cabot tonat ner i denna bok. Jag tycker att Mia känns trovärdig som vuxen. Hennes personlighet känns igen från de tidigare böckerna, men samtidigt har hon mognat. Det som jag däremot har svårt att greppa är det faktum att hon umgås med exakt alla som hon umgicks med under tonåren. I förbifarten nämns att hon gick på college och hade två rumskamrater som nu bor i Brooklyn, men inget mer om detta. Ska jag tro på att hon fortfarande umgås med alla sina gymnasiekompisar och inte skaffat en enda ny bekantskap värdig att umgås med under de tio åren som gått? Men det kanske bara jag som är en anomali som inte umgås med en enda person jag gick i gymnasiet med...

Nä alltså. Jag är inte särskilt nöjd med den här boken. Jag tyckte Cabot kunde ha lämnat Mia i tonåren. Som vuxen känns hon bara priviligierad och bortskämd.

Royal Wedding
Meg Cabot
William Morrow & Company
2015
448 s.

lördag 5 september 2015

Augusti 2015

Nä, seriöst. Att hålla koll på vilka böcker jag köper eller får (haha, I wish) är inte hållbart. Hej, jag heter Frida och jag köper för mycket böcker. Dessutom kommer jag sedan inte ens ihåg när jag köpte dem och då blir det inte roligt att försöka sammanställa någon slags månadssummering där de ingår. Vi återgår helt enkelt till en vanlig sammanfattning av hur månaden såg ut läsmässigt.

Augusti var en månad med stora förändringar för mig. Månaden började bra med hängmatteläsning av More Happy Than Not av Adam Silvera och The Buried Giant av Kazuo Ishiguro, men sedan jag började mitt nya jobb som lärare har läsningen uteblivit. Att jag samtidigt som denna förändring skedde läste The Buried Giant gjorde inte saken bättre eftersom det är en bok som verkligen kräver sin läsare. Det är ingen bok man bara skummar igenom på några dagar, i alla fall inte om man är jag. Eftersom jag insåg mina begränsningar i läsfokus tänkte jag att en lättsmält chick-lit är på sin plats och därför plockade jag upp Royal Wedding av Meg Cabot. Jag älskade verkligen hennes The Princess Diaries-böcker när jag var tonåring och tänkte därför att det kunde vara kul att läsa den första vuxenromanen om Mia. Dock var den rätt medioker. Jag vet inte om det är jag som vuxit upp och fått en annorlunda boksmak mot mitt tonårsjag eller om det är så att Mia helt enkelt inte passar i vuxenboksform. Det kommer en recension på den så fort jag får tid att skriva ner lite fler tankar.

En bok som jag läste över en dag för att jag blev tvungen för jobbet var Drive By - uppgörelsen av Lynne Ewing som jag högläser just nu i min sjua som jag har i svenska. Personligen tyckte jag inte att den var något att pynta granen med, men mina elever älskar den och det blir väldigt bra diskussioner, så den verkar gå hem hos målgruppen i alla fall. Nästa bok de ska få sätta tänderna i är I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell som jag läser just nu för första gången faktiskt.

I september önskar jag att jag inte sitter och arbetar varje kväll så att jag kan få tillbaka min lästid och ro igen.