onsdag 23 november 2016

Allt som blir kvar - Sandra Beijer

Jag har följt Sandra Beijers blogg Niotillfem i flera år nu (sedan 2005 kanske? Är det ens möjligt?) och läste hennes debutroman Det handlar om dig när den kom ut. Jag var inte begeistrad då, tyckte att den var helt okej, men tänkte att det finns bra grogrund för att bli en riktigt bra författare där (det visste jag ju i och för sig då jag tycker att hon skriver mycket bra krönikor och på sin blogg). När Allt som blir kvar kom ut var jag alltså mycket pepp och kanske gick jag in med för höga förhoppningar, som jag alltid verkar göra.

Nu känns det som att hela bloggosfären har läst Allt som blir kvar, men jag ger en snabb sammanfattning. Allt som blir kvar handlar om Matilda som i bokens inledande kapitel precis får reda på att hennes kille vill göra slut. Hon får ett samtal från honom över telefon - han vill inte ens berätta detta för henne personligen (att göra slut med post it-lappp à la Sex and the City, anyone?). Där och då ramlar Matilda ihop, mitt i gatan där hon tagit samtalet, men efteråt går hon ändå på fest tillsammans med kompisen Miron som börjar formulera en plan. Han klargör att Matilda får 30 dagar på sig att sörja förhållandet som gick i bitar, att sörja allt som blev kvar, sedan måste hon gå vidare och han ska hjälpa henne.

Inledningsvis märker jag direkt att Beijers språk har utvecklats avsevärt sedan debuten. Det är stramare, hon får fram vad hon vill med färre ord och det känns inte lika pratigt. Hon har mer koll på sitt register och vad hon behöver för att förmedla känslor. Jag kan tänka mig att om jag skulle ha läst detta i tonåren när mina känslor var all over the place, för att citera prins Daniel, så skulle hennes ord verkligen ha gått in under huden.

Jag gillar också ämnesvalet. Att det handlar om kärlek som tar slut. Det handlar om vad som händer när någon bestämmer sig för att hen inte gillar sin partner längre, och vad som händer med partnern som blir kvar. Hur handskas man med det? Det är ofta ett tema i vuxenlitteraturen, men jag har inte läst många ungdomsböcker som handlar om förhållanden som tar slut, som har det som sitt grundläggande tema för boken. Visst att jag har läst om uppbrott innan, men nästan alla ungdomsböcker jag har läst fokuserar ändå alltid på nya förhållanden som skapas, nya parrelationer som till slut uppstår. Nu vill jag inte spoila boken för de som har den framför sig, men jag gillar att Beijer inte faller i facket att ge oss ett klart slut som följer konventionen.

Däremot tycker jag att Matildas känslor kring detta uppbrott är lite väl melodramatiska. Nu kanske jag aldrig har upplevt sådan himlastormande kärlek som Matilda (fast, jag tycker ändå att jag har gjort det) för annars lägger man väl sig inte mitt på trottoaren och gråter och har svårt att andas? Eller? Är jag en för cynisk vuxen nu? För mig var det i alla fall lite väl melodramatiskt, lite för mycket emo. Jag relaterar absolut till att uppbrott kan kännas så svårt och ta så hårt, men Matilda är Så Mycket Feels. Ligger på trottoarer, golv, trösklar, i väggrenen och gråter gråter gråter och har panik och spyr. Jag försöker inte förminska känslor överhuvudtaget, alla får sörja på sitt vis, men jag kan inte relatera till det. Det är synd, för jag gillar Beijers språk och tematik, men kanske är hennes författarskap inte något för mig.

PS. Det är synd att jag glömde att fota boken innan jag lämnade tillbaka den, så ni får nöja er med den enda bilden jag hade på den. Dock är omslaget supersnyggt designat, så ta er en kik på det när ni kan.

Sandra Beijer
Natur och Kultur
2016
206 s.

måndag 21 november 2016

Oktober 2016

November är nästan slut, så varför inte kika på vad jag läste under oktober månad (eftersom jag inte har orkat att skriva om det förrän nu)? I september skrev jag att jag önskade att min lässvacka vore slut, och det verkar som att läsflytet åter kom på besök i oktober eftersom jag lyckades läsa ut fem böcker, vilket är riktigt bra för att vara jag. I september läste jag

Bluets av Maggie Nelson
The Sunlight Pilgrims av Jenni Fagan
Stanna av Flora Wiström
Det är natten Karolina Ramqvist
Hot Milk av Deborah Levy

Som jag skrev i september blev jag tvungen att beställa ett exemplar av Bluets av Maggie Nelson eftersom bibliotekets exemplar var trasigt, något som jag upptäckte mitt i läsningen. Nu hade jag ju kunnat vänta på att biblioteket ersatte boken, men jag visste redan mitt i läsningen att denna bok vill jag äga, stryka under passager i och komma tillbaka till igen.

Efter det läste jag The Sunlight Pilgrims av Jenni Fagan, som jag trodde skulle vara någon slags litterär dystopi à la Station Eleven*, men jag gjorde fel i att ha så höga förhoppningar på den. Det är en bra bok, men inte det bästa jag har läst. Samma kände jag för Stanna av Flora Wiström; det är hennes debutroman och den är helt okej, men inte i min stil alls. Däremot tror jag att den fyller ett tomrum för romaner om tonåringar efter gymnasiet som är på väg in i vuxenvärlden med allt vad det innebär.

Därefter läste jag Det är natten av Karolina Ramqvist eftersom att den skulle tillbaka till biblioteket och även om jag inte tycker att det är jobbigt att lämna tillbaka låneböcker olästa, så ville jag ändå hinna ta mig igenom den. Jag är verkligen glad att jag läste den, men ser fram emot att läsa den igen då jag har mer tid för eftertanke. Visst att boken gör sig väl i en snabb genomläsning, men jag vill också läsa och stryka under och stanna vid de tankar hon utvecklar kring skrivandet och författaren som alter ego. Jag har önskat mig den i julklapp, så jag hoppas att jag får den (annars ger jag mig själv den i julklapp, säkert). Efter det läste jag ut Hot Milk av Deborah Levy som verkligen började stort. Jag tyckte att hela det första kapitlet var magiskt - språket och stämningen var där, och Levy gav verkligen mersmak och det hade alla ingredienser för att kunna bli en slukarfest för Frida, men mot slutet tyckte jag att den tappade lite och det blev aldrig den där fullpotten som jag var ute efter. Däremot tycker jag fortfarande att det är en bra och läsvärd roman.

I oktober fick jag besked om lönehöjning och på vilket sätt firas det bättre än med att köpa böcker? Därför gick jag all in på böcker som har att göra med skrivande på något sätt (essäer om skrivande och/eller konst, memoarer, föreläsningar etc.) eftersom jag kommit igång med mitt eget skrivande igen efter att min terapeut inspirerat mig till det. Följande böcker beställde jag hem:

A Room of One's Own av Virginia Woolf
Why I Write av George Orwell
On Writing av Jorge Luis Borges (det är ju ändå hans bok Fiktioner som gett upphov till mitt internetalias)
The Dyer's Hand av W.H. Auden (som rekommenderas i Bodil Malmstens Så gör jag)
Reborn: Journals and Notebooks, 1947–1963 av Susan Sontag
A Moveable Feast av Ernest Hemingway
Known and Strange Things av Teju Cole
Loggböckerna 2005–2013 av Bodil Malmsten

Förutom dessa böcker som berör skrivande på olika sätt, så har jag i oktober dessutom börjat läsa Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Jag gillar den verkligen hittills och läser några kapitel då och då när jag känner för det. Utöver den började jag också läsa The Tidal Zone av Sarah Moss och jag tror faktiskt att det kan bli årets bok för mig. Jag återkommer när jag läst ut och hoppas att den håller hela vägen.

Har ni några bra bokrekommendationer för en skrivande person? Vad läser ni just nu?


*Det här är your friendly neighbourhood Station Eleven watch: Det verkar ännu inte finnas planer på att ge ut denna pärla till bok på svenska.

onsdag 2 november 2016

Hot Milk - Deborah Levy

Ni vet när man läser första sidan i en bok och tänker att det här kommer bli bra, riktigt bra? Ni pratar med allt och alla om hur bra den boken ni har börjat läsa just nu är. Ni kanske twittrar entusiastiskt om "magin" som uppstår. Sedan sitter man där med sina skyhöga förhoppningar och resten av läsningen känns som en uppförsbacke därifrån. Vad hände? Ungefär så kände jag när jag läste Hot Milk av Deborah Levy som var nominerad till årets Man Booker-pris.

Hot Milk handlar om 25-åriga Sofia och hennes mamma Rose som åker till en klinik i Spanien för att försöka bota Roses sjukdom. Rose kan inte gå längre, men inga läkare har riktigt förstått varför. Sofia slits mellan sina avbrutna atropologistudier, hennes mamma och hennes grekiska pappa som hon inte har träffat sedan hon var barn. Hon har lämnat sitt baristajobb i London, och det råkade också vara så att hon sov i ett förrådsrum där, till förmån för att vara hennes mammas skötare. I Spanien träffar de doktor Goméz, en något okonventionell doktor som är lika enigmatisk som Roses åkommor. På stranden träffar Sofia dessutom tyskan Ingrid Bauer och vi får även följa relationen som uppstår mellan dem.

Det är ingen tvekan om att Levy kan skriva. Hon skriver underbart vackert och jag tycker verkligen om hennes prosa. Inledningen var som sagt bland det bättre jag har läst och det gav mig verkligen mersmak. Däremot räcker tyvärr inte ett fantastiskt språk för att få mig att fångas. Även om jag tyckte att boken var bra, så blev den aldrig så bra som jag i de inledande kapitlen trodde att den skulle bli.

I recensionen av The Sunlight Pilgrims skrev jag att jag inte är ett fan av magisk realism längre och det får jag väl lov att säga även gäller vid läsningen av Hot Milk. Nu är varken The Sunlight Pilgrims eller Hot Milk böcker som kan sägas tillhöra genren, men båda har inslag av magisk realism. I Hot Milk är det främst läkaren Goméz och Ingrid Bauer som kan sägas stå för de inslagen och jag tycker inte riktigt om det. Dialogerna och interaktionerna med både doktor Goméz och Ingrid känns inte trovärdiga och faktiskt ganska konstiga. Nu är jag absolut inte ute efter att de böcker jag läser ska spegla någon absolut verklighet, men även i konstruerade verkligheter föredrar jag också om karaktärer och skeenden skildras trovärdigt inom ramen för romanen. I Levys roman ska visserligen allt vara lite suggestivt; vi vet ju faktiskt inte om Rose är sjuk eller om det är hypokondri och samtidigt vet vi egentligen inte vem som utnyttjar vem. Är det Rose som utnyttjar sin dotter Sofia genom att fejka sina åkommor för att få ha henne nära eller är det Sofia som utnyttjar Rose som en sköld mot livet som hon gömmer sig bakom? Men även i den värld som Levy målar upp för oss tycker jag att vissa konversationer eller händelser bara känns rent av konstiga. Det är liksom inte så konversationer går till alla gånger. Det är en bra roman, men jag önskade att den hade varit lite mindre konstig och lite mer trovärdig inom ramen för vad Levy bygger upp.

Av vad jag kan se finns det inga planer på att ge ut Hot Milk på svenska ännu.

Hot Milk
Deborah Levy
Hamish Hamilton
2016
224 s.