söndag 26 april 2015

Sarah Waters på Uppsala stadsbibliotek

Såhär i examensarbetestider är det svårt att få läsro (obefintlig) och att göra något annat än att sitta på kammaren hela dagarna, men då är det tur att det finns lite festliga evenemang att gå på (det vill säga om man orkar att gå på dessa). Den 14:e april kom Sarah Waters till Uppsala och eftersom jag studerar i denna förnämliga stad ville jag inte missa detta tillfälle.

Jag är ett stort fan av Waters tegelstensromaner och håller The Night Watch högt bland mina favoritböcker, således kände jag mig tvungen att stanna i Uppsala efter seminariet för att gå på evenemanget på Uppsala stadsbibliotek i regi med Uppsala English Bookshop. The Paying Guests, Waters senaste roman som hon var i Sverige för att marknadsföra, har jag ännu inte läst långt i. Trots att jag började för över en månad sedan när jag var på spa i ödemarken i England (Thorpe-Le-Soken) har examensarbetesångest kommit emellan. Jag gillar dock det jag hittills läst och tycker det uppfyller mina förväntningar på en Watersroman: välresearchat och detaljbeskrivningar som är så tydliga att jag direkt transporteras till det London hon skriver om.

På Uppsala stadsbiblioteks scen började Waters först med att läsa ett utdrag från boken, en passage som jag redan läst, som tur var. Efter det välkomnades Helena Dahlgren upp på scen för att samtala med Waters och det blev ett mycket bra, om än kort, samtal. De mest intressanta samtalsämnena var när de pratade om LBGQT-historia och hur det på ett sätt kanske var enklare att som kvinna vara lesbisk förr i tiden därför att det inte ens fanns på folks radar att två kvinnor skulle kunna älska varandra. Waters pratade också om hur hon researchar, vilket var en dröm för mig som älskar att läsa och prata om skrivande och hur det går till. Nu skriver jag inte mer än dagboksanteckningar, men frågor kring skrivande har alltid fascinerat mig. Precis som i Lundströms bokradio pratade Waters också om hur hon som liten hade velat bli arkeolog och hur hon på sätt och vis är det idag när hon "gräver upp" okända livshistorier och berättar dem för oss. Jag gillar tanken på en författare som arkeolog, någon som gräver upp för oss hittills okända öden.

Som sagt anser jag att samtalet avslutades alldeles för tidigt, men å andra sidan hade jag kunnat lyssna på Sarah Waters och Helena Dahlgren hela natten lång.

fredag 10 april 2015

Men Explain Things to Me - Rebecca Solnit

Rebecca Solnit anses generellt vara den som kommit på termen mansplaining*, alltså när män känner att de måste förklara något för (oftast för kvinnor) trots att det inte alls är nödvändigt, men Solnit skriver:

The term "mansplaining" was coined soon after the piece appeared, and I was sometimes credited with it. In fact, I had nothing to do with its actual creation, though my essay ["Men Explain Things to Me"], along with all the men who embodied the idea, apparently inspired it.

Hon fortsätter sedan att säga att hon inte använder den själv eftersom termen verkar antyda att det gäller alla män, trots att den egentligen handlar om några få män som förklarar saker de inte borde behöva förklara. Solnit gillar faktiskt när folk förklarar saker som hon inte vet.

Det gör jag med, men jag gillar att personer som Rebecca Solnit förklarar saker för mig som jag redan vet, också. I boken balanserar hon noga på linjen mellan vad som är kollektivt och vad som är individuellt; hon förklarar att det inte är alla män (eller kvinnor), men visar samtidigt med statistik hur strukturer finns i samhället där kvinnor inte får ta plats. Har man läst något som helst om genus är detta naturligtvis något man redan är införstådd med, men Solnits väl underbyggda argument och nya infallsvinklar där hon blandar de små och privata perspektiven med de stora nationella och internationella gör att jag inombords vill ge henne en high five konstant.

Förutom öppningsessän, som gett boken dess namn, tycker jag att hennes starkaste verk i boken är essän "Woolfs Darkness: Embracing the Inexplicable" där hon undersöker mörkret och det som man inte kan veta - framtiden. Nog för att jag läst och gillat Woolf innan, men Solnits analyser och noggranna studerande av Woolfs liv och ord får mig att vilja söka upp vartenda ord Woolf har skrivit och läsa dem om och om igen för att se det Solnit ser.

Att jag läste denna bok varje dag på District line i Londons tunnelbana under min praktik bidrog till inramningen av min läsupplevelse. I den brittiska utgåvan finns det vissa citat som man grafiskt urskiljer på halvsidor med väldigt stor teckenstorlek, vilket gjorde att mina medresenärer ofta läste, och såg, vad jag läste och det hände att det var män som gav mig elaka ögonkast. Först trodde jag att det var för att jag var så inne i Solnits argument som jag såg detta, men det hände mig flera gånger och just dessa upplevelser cementerade min åsikt om att Solnits bok, och Solnit själv, behövs. Hon själv skriver precis det jag kände under dessa tunnelbaneläsningar:

Things have gotten better, but this war won't end in my lifetime. I'm still fighting it, for myself certainly, but also for all those younger women who have something to say, in the hope that they will get to say it.

På svenska heter boken Män förklarar saker för mig och gavs ut på Daidalos förlag 2015.

Men Explain Things to Me
Rebecca Solnit
Granta
2014
144 s.

*Något som man till exempel kan uppleva när man som kvinna arbetar i en teknikbutik (ja, jag talar av erfarenhet här).

fredag 3 april 2015

Sally Green, David Levithan och Jennifer Niven på Waterstones Piccadilly

En onsdag under min sista vecka i London hade Waterstones ett evenemang som de kallade Epic YA day med författarna Sally Green, David Levithan och Jennifer Niven. Eftersom jag nyligen läst och älskat All the Bright Places av Jennifer Niven och David Levithan tillhör en av mina favoriter var jag helt enkelt tvungen att gå. When in London, så att säga.

I källaren på Waterstones Piccadilly (eller den bästa bokhandeln i världen som jag ibland kallar den. Förutom att jag har flera favoritbokhandlar... Ja, ni fattar.) har de en föreläsningssal och kvällen till ära var den fullproppad med läsande ungdomar och deras föräldrar, förutom jag. Jag hamnade längst ut på den andra raden eftersom jag kommit direkt från praktiken med fullproppad ryggsäck, men jag såg bra ändå även om det aldrig riktigt blev ett bra fotoläge från den vinkeln.



Kvällen började med att bokvloggaren Benjamin of Tomes, som var kvällens moderator, lät författarna läsa ur sina böcker. Sally Green, som jag inte läst något av, började att läsa från sin nyss släppta bok Half Wild, uppföljaren till Half Bad. Jag förstod tyvärr inte så mycket och varken Green eller Benjamin förklarade vad boken handlade om. Tur är det väl då att jag precis fått Half Bad hem i brevlådan från Semic och ska läsa den inför en bokträff i maj. Nåväl, efter detta läste alla författare gemensamt ur All the Bright Places där Niven läste Violets repliker, Levithan Finchs och Green var berättarrösten. Kvällens höjdpunkt för egen del var dock när Levithan med hjälp av sin förläggare/assistent (förstod aldrig vilket och har glömt hans namn, förlåt o du Penguinmänniska) gemomförde ett uppträdande från Levithans nya musikalbok Hold Me Closer (ni hör ju, en musikal i bokform, helt fantastiskt). Tydligen handlar den om Tiny Cooper, en karaktär i Will Grayson, Will Grayson som Levithan skrev tillsammans med John Green och därför måste jag nu läsa Will Grayson, Will Grayson och Hold Me Closer för att lära känna denna fantastiske Tiny Cooper.

Uppläsningarna från de tre böckerna tog större delen av evenemanget i anspråk och därför kändes den efterföljande frågestunden något rusad och frågorna som ställdes till författarna var tyvärr ganska tråkiga och intetsägande. Den intressantaste frågan handlade om ungdomsböcker borde skydda ungdomar från olämpligt innehåll och Levithan höll ett mindre föredrag om att böckers främsta uppgift är att vara en empatiarmé genom vilken vi lär känna människor och om ungdomslitteraturen skyr från att skildra så kallat "olämpligt innehåll" begränsas ungdomars empati. "Wikipedia, for example, only tell us what it is whereas books tell us what it's like." Amen, David Levithan.


(Det var lite lätt pinsamt när jag gick förbi Sally Green vid signeringsbordet eftersom jag inte hade någon bok av henne. Jag hoppas inte hon tog illa upp.)

onsdag 1 april 2015

They're here!

I Bokbabbels recension av Station Eleven av Emily St John Mandel är jag medskyldig till att kommentarsfältet råkade spåra ut en aning. Men när det kommer till herr Shakespeare har jag inga spärrar och således klickade jag hem Illyria av Elizabeth Hand sekunder efter att Helena tipsat om den.

Detta får bli mina planer inför bardens födelsedag den 23 april, som ju alltid sammanfaller med världsbokdagen.

PS. Detta är inget aprilskämt. I repeat, this is not a drill.