onsdag 27 april 2016

Tschick - Wolfgang Herndorf

Jag har inget uttalat löfte om att jag vill ha mer mångfald i min läsning, men det är något jag tänker på undermedvetet när jag letar efter nya läsupplevelser. Efter att jag läste ut My Brilliant Friend fick jag höra talas om Tschick och tänkte att jag kunde fortsätta min läsresa i Europa. Denna gång en tysk roadmovie i bokformat.

Tschick har blivit en bestseller i Tyskland och handlar om de två fjortonåriga pojkarna Maik och Andrej (Tschick) som bestämmer sig för att ta en roadtrip i en stulen bil under sommarlovet. Innan Tschick kom in i Maiks liv var han en vanlig tönt som var kär på avstånd i klassens snyggaste tjej, Tatjana. I smyg ägnar han sig i flera månader åt att rita en teckning åt henne till hennes födelsedag, men han blir inte ens bjuden på festen. Snart upptäcker han att klassens nya kille, Tschick, inte blev det heller och de två blir snabbt kompisar. I en stulen bil åker de förbi kalaset och lämnar teckningen och sedan bestämmer sig Tschick för att han vill åka och hälsa på avlägsna släktingar i den stulna bilen och han vill att Maik ska följa med. Vad som sedan följer är en rad galna äventyr, utan att de egentligen aldrig når fram, men det är ju trots allt resan som är själva poängen.

Jag tycker att böcker som är helt okej är de svåraste att recensera. Tschick är en bra bok. Den är ett bra tidsfördriv och jag skulle absolut rekommendera den till någon som är ute efter en bra, lättläst ungdomsbok som inte utspelar sig i något engelsktalande land. Mer än så är dock inte Tschick. Jag tyckte inte språket var någon höjdare och stundtals tyckte jag att dialogerna mellan Tschick och Maik känes krystade på det sättet att det är en vuxen som försöker skriva cool ungdomsdialog, men Maik och Tschick berör mig aldrig. Ibland känns det som att Herndorf skriver in en massa konstiga karaktärsdrag eller händelser på vägen bara för att det ska vara en rolig och lite annorlunda bok. Som att poängen är att vara så quirky att det blir coolt och lite annorlunda.

I Tyskland har den hyllats som en tysk Räddaren i nöden, men för mig kommer det aldrig i närheten. Bara för att det handlar om aviga ungdomar som lämnar vuxenvärlden i sökandet på något annat, så betyder det inte att det är nästa Räddaren i nöden. Tschick står på egna ben och behöver inte den haltande jämförelsen.

Tschick
Wolfgang Herndorf (övers. Anna Hörmander Plewka)
Nilsson Förlag
2015
259 s.

söndag 24 april 2016

My Brilliant Friend - Elena Ferrante

Det var ungefär ett år sedan som jag började få upp ögonen för Elena Ferrante. Alla brittiska och amerikanska bokpersonligheter (bloggar, youtubers, onlinemagasin etc.) började prata om denna Ferrante och jag läste en tweet som handlade om en kvinna som helt gått in i böckerna så mycket att hon istället för att åka en lång bilresa med sin familj bokade en tågbiljett för att i ensamhet få avsluta sista delen i serien. Jag vet inte vad som är en bättre reklam för serien än så. Vid det laget valde jag dock att vänta på en svensk översättning eftersom jag helst läser svenska översättningar om det är från något annat språk än engelska, men till slut pallade jag inte trycket längre (visserligen i samma veva som den svenska översättningen publicerades, men jag skulle inte orka vänta på ytterligare delar).

Som ni redan vet vid det här laget handlar My Brilliant Friend om de två vännerna Elena och Lila och deras uppväxt i Neapel. Boken öppnar med att en äldre Elena blir kontaktad av Lilas son som säger att hon har försvunnit och undrar vart modern har tagit vägen. Elena har ingen aning, men är inte förvånad över det. Hon menar att Lila velat försvinna helt, utan spår, men det är inget Elena väljer att acceptera. Hon skriver:

We'll see who wins this time, I said to myself. I turned on the computer and began to write – all the details of our story, everything that still remained in my memory.

Jag tycker denna passage väl illustrerar Elenas och Lilas förhållande. De var rivaler och tävlade både i skolan och om killar. Man får känslan av att det är Elena som försöker hävda sig för Lila. När Elena får fortsätta studera och Lila inte längre får det så vill hon ändå hävda sig för Lila och hon studerar mer för Lilas skull än sin egen. När jag trodde att jag förstått deras förhållande, att Elena var mer besatt och ville hävda sig inför Lila, så visar det sig att Lila också vill hävda sig. Vad Elena än läser i skolan så har Lila redan lånat böcker och försöker ligga steget före henne hela tiden så att hon kan säga "men har du inte lärt dig det ännu?". Vid bokens slut kan jag fortfarande inte sätta fingret på hur Elenas och Lilas förhållande egentligen är beskaffat. Det är verkligen ett givande och tagande och ibland upplever jag att de är väldigt elaka mot varandra. Många recensenter har understrykit att Ferrante perfekt skildrar kvinnlig vänskap och även om jag tycker att deras förhållande är det starkaste med boken (det är ju trots allt det hela serien bygger på), så tycker jag inte att det är såhär kvinnlig vänskap går till. Visst är man ibland avundsjuk på sina vänner, men jag skulle inte drista mig till att detta är kvinnlig vänskap. Hade jag varit Elena vet jag inte om jag hade orkat vara vän med Lila. Faktiskt.

Förutom vänskapen som är kärnan i hela romanen och som Ferrante verkligen skildrar skickligt måste jag säga att språket är en ren fröjd. Även översättningen till engelska av Ann Goldstein är genial och jag känner vid varenda mening att jag vill skriva ner och spara dem för de är så vackra. Ibland uppehöll jag mig vid flera passager och läste om bara för språkets skull.

Trots att jag inledningsvis kände ett visst motstånd på grund av alla namn som finns och som jag inte höll koll på så kände jag ändå att berättelsen om Elena och Lila högg tag i mig. Jag vill veta mer om deras historia och framför allt vill jag nu också läsa exakt allt som Ferrante någonsin skrivit. Ferrante fever har nått även mig.

På svenska heter boken Min fantastiska väninna och gavs ut på Norstedts förlag i april 2016.

My Brilliant Friend (L'amica geniale)
Elena Ferrante (övers. Ann Goldstein)
Europa Editions
2012
336 s.

söndag 17 april 2016

Stockholms litteraturmässa 2016

För någon som aldrig varit på Bokmässan i Göteborg (men vars högsta dröm det är att en dag få åka), så fick jag i helgen ett litet smakprov på hur det kännas att vara på en bokmässa.

I helgen, 15–16 april, gick nämligen den första upplagan av Stockholms litteraturmässa av stapeln på Kulturhuset i Stockholm. Jag var egentligen uppbokad hela dagen, men lyckades besöka mässan en halvtimme på morgonen på lördagen eftersom jag visste att det fanns en del förlag där som jag ville ha böcker ifrån och mässpriser säger man ju inte nej till.

Stockholms litteraturmässa är helt gratis och det var en fin liten tillställning, tycker jag. I hörsalen fanns förlag representerade och de hade demokratiskt nog lika stora bord, så de stora jättarna hade inte jättestora montrar och bord. Det kändes fint att alla fick ta lika stor plats. Nu är hörsalen inte så stor och det gick snabbt att gå en runda på mässgolvet innan jag slutligen köpte de böcker jag kom för (och några jag inte kom dit för), men för någon som aldrig varit på mässa och verkligen inte köpt böcker till mässpriser så var det som en liten del av himmelriket.

I anslutning till hörsalen fanns det program igång i foajén och det var dessutom program på andra platser i huset. Dessvärre kunde jag inte besöka något av programpunkterna eftersom jag skulle ordna med min sambos födelsedagsfirande, men nästa år ser jag verkligen fram emot att kunna vara en heldag på Stockholms litteraturmässa.

Nu, kära läsare, undrar ni kanske vad jag köpte? Jag kom dit för att jag ville ha Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du av Kristian Lundberg och Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten och de hittade jag och köpte. Förutom dessa två böcker kunde jag inte låta bli att köpa Ännu mera vego av Lisa Bjärbo och Sara Ask (vi ska premiärtesta ett recept från boken redan ikväll) och Ja till Liv! av Liv Strömquist (jag skyller detta köp helt och hållet på podden Mellan raderna med Peppe Öhman och Karin Jihde).

Var ni på Stockholms litteraturmässa? Vad tyckte ni?

söndag 10 april 2016

Mars 2016

Mars månad är över för ett tag sedan, men jag har inte kommit mig för att skriva en månadssummering förrän nu eftersom vi flyttade 1 april. Aldrig trodde jag väl att jag skulle ha så många böcker att packa ner, men nu står alla böckerna i lådor i ett tomt rum och det känns som att jag aldrig mer vill köpa böcker med tanke på hur jobbigt det var att flytta dem... Äh, vem försöker jag lura? Jag sitter och knåpar ihop en bokbeställning i huvudet samtidigt som jag skriver det här.

Mars var en bra läsmånad trots flyttkaos och det gör mig glad att jag hade någonstans att rymma iväg när flytten blev för påtaglig. Nästan hela månaden upptogs av läsandet av The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss som jag läste över sport- och påsklovet. Dock tog jag en paus i läsningen av den stora fantasytegelstenen och hann läsa såväl Gudarna av Elin Cullhed som Ojura av Stina Stoor, som jag klämde medan jag vaktade de nationella proven i svenska. Slutligen avslutade jag månaden med att läsa Illuminae av Amie Kaufman och Jay Kristoff.

Överlag kan man säga att alla böcker jag läste i mars på ett eller annat sätt var ett offer för mina höga förväntningar. Efter mörka inledande månader på året (både väder och i sinne) så tror jag att jag sökte med ljus och lykta efter fantastiska läsupplevelser och ingen av böckerna jag läste var vad jag föreställde mig.

Nu läser jag My Brilliant Friend av Elena Ferrante som jag också har otroligt höga förväntningar på, men än så länge tycker jag att de infrias. Jag har hört från flera att den i början kan vara svår att komma in i, och visserligen tycker jag inte det, men jag känner egentligen heller inget sug att fortsätta läsa när jag slagit igen boken. Dock är språket fantastiskt och när jag väl läser så undrar jag hur jag någonsin inte kunde längta efter att fortsätta läsa, så jag tror flytet kommer igång snart.

För övrigt är jag sjukt sugen på att läsa serier nu när Ta-Nehisi Coates har börjat göra Black Panther och G. Willow Wilson Ms Marvel. Kanske är de bra startpunkter för ett serieläsande, eller vad har ni för rekommendationer?

fredag 1 april 2016

Illuminae - Amie Kaufman & Jay Kristoff

När Frida på A deo a libertate recenserade Illuminae var jag snabbare än snabbast på reservationsknappen på Stockholms stads-biblioteks hemsida och under påskhelgen slukade jag den i ett nafs.

I en galax långt, långt borta år 2575 attackeras plötsligt den öde kolonin Kerenza. De överlevande inser snabbt att de måste ta sig ifrån planeten då den håller på att förstöras och 17-åriga Kady Grant lyckas med nöd och näppe rädda sig själv och ex-pojkvännen Ezra Mason och se till att de evakueras av flottan Alexander som kommit för att rädda dem. Flottan består av tre skepp och Kady och Ezra hamnar på olika skepp. Ganska snart blir det uppenbart att allt inte står rätt till på alla skepp och det flyter runt misinformation om flottans tillstånd. Kady, en asocial datahacker, börjar genast undersöka vad det är som egentligen pågår och varför Kerenza blev attackerad.

Rent estetiskt är Illuminae mer än bara en bok. Det har lagts mer mycket tanke och omsorg i själva berättandet. Själva historien förs framåt av olika dokument såsom chattloggar, avskrifter från övervakningskameror, mejl, dokument från skeppen och till och med loggar från Alexanders AI som verkar ha gått bananas. Jag tilltalas av epistolära romaner eftersom jag gillar hur man som läsare får pussla ihop allt själv. Mycket lämnas till min fantasi och till min slutledningsförmåga och med Illuminae går den känslan verkligen inte förlorad. I början har jag inte en aning om vad som händer. Vem är den här Kady? Och Ezra? Och vad är Kerenza för en planet? Varför har de blivit attackerade? Varför, varför, varför? Gränsen mellan att totalt förlora läsaren och göra så att intresset försvinner och att ge tillräckligt många pusselbitar för att fortsätta läsa är hårfin, men Kaufman och Kristoff balanserar den på ett bra sätt.

Dessvärre känner jag också att formatet och sättet historien berättas på inte var för mig. Någon på Goodreads skrev i sin recension ungefär att "epistolary format is a poor writer's crutches, unless it's in the hand of a really skilled writer" (jag hittar tyvärr inte recensionen igen) och jag håller med. Att låta sin historia berättas genom brev (eller liknande) kräver att man är en riktigt bra författare och jag vet inte om jag tycker att Kaufman och Kristoff är det. För mig känns det snarare som en ursäkt eller undanflykt att inte behöva lägga ner lika mycket på skrivhantverket. Det behövs inte så mycket gestaltningar eller karaktäriseringar. Det är som att de tror att om de slänger in lite chattloggar med chattspråk så lär vi känna Kady och Ezra. Och det gör vi till viss del, men det faller platt. Nästan alla karaktärer är endimensionella eller stereotypa i Illuminae för att vi inte lär känna dem. Boken är så extremt handlingsdriven och har så mycket fokus på action, att det inte finns någon plats för att skapa goda karaktärer. Allt som jag normalt älskar med skrivhantverket är bortskalat och kvar är något som hellre hade passat i ett annat medium, till exempel film eller TV-serie.

Faktum är att hela romanen känns otroligt mycket Battlestar Galactica och trots att krigsscenerna är vackert formgivna, så kan jag inte låta bli att i mitt huvud se Starbuck och Apollo i sina vipers mot hela universum som kuliss.


Illuminae hade vunnit på att vara en historia för ett annat medium. Jag förstår att författarna vill göra något innovativt med genren och med böcker så som vi känner dem, men jag tycker att förlusterna i karaktärerna och berättande är för stora. Kanske kommer de nästkommande delarna i serien att råda bot på detta.

Illuminae
Amie Kaufman & Jay Kristoff
Oneworld Publications
2015
599 s.