måndag 27 juli 2015

The Cuckoo's Calling - Robert Galbraith

Vid det här laget känns det som att jag är sist med att läsa J.K. Rowlings första bok publicerad under pseudonymet Robert Galbraith. Jag är ingen van läsare av deckare och jag kan faktiskt inte minnas att jag läst någon utöver barndomens Fem- och Kittyböcker. Jag hade inte heller planerat att läsa Galbraiths deckare, men jag kunde till slut inte låta bli.

I The Cuckoo's Calling får vi möta ex-militären Cormoran Strike som blivit tvungen att återvända från sin post i Afghanistan efter att ha blivit tvungen att amputera benet. Väl hemma i London måste han få någon slags inkomst och bestämmer sig därför för att börja arbeta som privatdetektiv. Tyvärr är inte hans arbete särskilt lukrativt och hans skulder samlar sig på hög. Advokaten John Bristow söker sig till Strikes kontor efter att hans syster, supermodellen Lula Landry, föll från en balkong tre månader tidigare vilket polisen dömde som självmord, men Bristow vill att Strike undersöker om det inte var ett mord istället.

Mitt största problem med The Cuckoo's Calling är att jag inte tycker att Galbraiths stil passar boken. Tidigare har jag ansett att hennes stil, med ofta ganska högtravande adjektiv och ett allmänt formellt/tillgjort register till och från har passat Harry Potter därför att de böckerna utspelar sig i en värld som påminner om vår egen, fast några hundra år innan, då man pratade mer formellt. I The Cuckoo's Calling finns exempel som "the call terminated" och några meningar efter det används betydligt informellare slang- och svärord för att på nåt sätt väga upp för det högtravande språkbruket. För mig funkar inte dessa höga toppar och djupa dalar utan jag hade gärna sett ett mer jämt språkbruk.

Som jag skrev i inledningen är jag inte en van deckarläsare, men jag tyckte att det var irriterande att läsaren inte fick veta allt som Strike tänkte på eller fick reda på. Läsaren får endast vara med när Strike intervjuar folk, men är ganska utestängd från Strikes tankegångar och analyser och det är inte förrän i slutet som läsaren får reda på sanningen. Det kändes som att jag blivit utelämnad från det intressantaste, tankegångarna som ledde till upplösningen.

Trots mina problem med språket och delvis upplägget i själva lösandet av fallet, så tycker jag om boken. Den är sådär härligt puttrig och inte så actionstinn. Galbraith fokuserar snarare på sitt persongalleri och det finns verkligen ingen karaktär som jag inte gillar att läsa om. Jag gillar Strike och hans lite buttra personlighet, hans struliga bakgrund och hans relation med sekreteraren Robin. Jag gillar Robin och hennes städade, välordnade personlighet och liv (som jag förväntar mig kommer att nyanseras i kommande böcker). Jag gillar till och med bikaraktärerna Strike träffar under sina intervjuer. Jag gillar också det faktum att London känns som en egen karaktär i boken; för en anglofil och Londonälskare som en själv är det rena drömmen när Galbraith namedroppar den ena efter den andra av kända gator och kvarter och det var flera gånger som jag kände akut Londonlängtan (kunde inte sluta tänka på att hans kontor ligger på Denmark Street, ett stenkast från Charing Cross Road och Foyle's).

På svenska heter boken Gökens rop och publicerades av Wahlström & Widstrand 2014.

The Cuckoo's Calling
Robert Galbraith
Little, Brown
2013
464 s.

torsdag 23 juli 2015

Paper Towns - John Green

Jag har följt John Green och hans bror Hank Green sedan de började sitt vlogprojekt Brotherhood 2.0 år 2007. I samma veva fick jag Looking for Alaska från en vän i USA. Jag gillade Looking for Alaska och tänkte att jag ville läsa mer av Green, men att det inte var bråttom. Därför var det inte förrän The Fault in Our Stars publicerades som jag faktiskt läste Green igen. Efter The Fault in Our Stars kände jag att jag måste läsa allt han har skrivit och därför har det nu blivit en bok av honom varje sommar (förra sommaren läste jag An Abundance of Katherines) och denna sommar blev det Paper Towns eftersom jag ville läsa den innan filmen har premiär.

Paper Towns är Greens andra bok och den handlar om Quentin, eller Q som han kallas, och hans besatthet av granntjejen Margo. Margo och Q var vänner som barn och har sedan dess vuxit isär, men Q har alltid varit kär i Margo på avstånd. Margo är den vilda tjejen som är skolans nav medan Q är nörden som hänger med sina orkestervänner. En natt knackar Margo på Q:s fönster och vill att han ska följa med henne ut på äventyr mitt i natten. Dagen efter Q och Margos äventyr är hon spårlöst försvunnen och Q blir tids nog övertygad om att han är den enda som kan hitta henne.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men: jag tror att Paper Towns passar bättre som film (får jag fortfarande vara bokbloggare efter denna blasfemi?). Förutom det initiala äventyret mellan Margo och Q och sedan upplösningen mot slutet händer inte mycket. Det är en lång transportsträcka i mitten där Q funderar över Margo; lever hon eller är hon död? Varför försvann hon? Vem är hon egentligen? Q är så besatt av Margo att allt annat förefaller sig vara sekundärt för honom och jag tycker att han är väldigt arrogant. Flera gånger när hans vänner pratar med honom vill han inte lyssna ordentligt för att det inte handlar om Margo och han förväntar sig också att de ska vilja göra det han vill (d.v.s. hitta Margo), men han vill aldrig frivilligt ställa upp för dem på samma sätt. Jag vet att tonåren ofta är så, att man fokuserar så mycket på sig själv att man kan förefalla ignorant för andra. Tonåren är trots allt en tid, mer än andra i livet, som upptas av sökandet av ens person. Men jag gillar inte Q mer för det.

Dessutom tycker jag att Green, som i så många av sina videos på Brotherhood 2.0 och vanliga vloggar uttrycker en förståelse för ett intersektionellt perspektiv, har flera uttalanden och beskrivningar som är sexistiska. Q säger till sin vän Ben att han inte bryr sig om den kommande skolbalen på grund av att han har en penis (really, du kunde inte ha sagt att du helt enkelt inte är intresserad bara?) och Lacey säger att eftersom Q är av manligt kön så kan han inte planera. Okej, jag vet att jag måste skilja på karaktärer och författare, men jag tycker bara det är synd att Green återskapar dessa genusroller när han har makten att inte befästa dem.

Näväl, det jag faktiskt gillade med boken är att den verkligen behandlar frågor om uppträdande och insida, det vill säga att ens uppträdande kanske inte alls speglar den man är inombords. Q funderar mycket över Margo och tillsammans med sina vänners uppfattningar om henne och det han hittar i hennes ledtrådar upptäcker han att han kanske inte kände henne så bra som han trodde. Det faktum att vi som läsare också får en uppfattning om henne på avstånd för att sedan lära känna henne på riktigt understryker ännu mer hur vanskligt det kan vara att tro att man känner någon. Jag gillar dessutom de övriga karaktärerna i boken, framför allt Q:s kompisar Radar och Lacey. Green är mycket bra på att skriva trovärdiga tonårskaraktärer och det är de som gör att jag ändå tycker om att läsa boken. Det och hela mysteriet med Margo och det faktum att alla tror sig känna henne men ingen egentligen vet vem hon är på riktigt.

På svenska heter boken Pappersstäder och gavs ut på Bonnier Carlsen 2014.

Paper Towns
John Green
Dutton
2008
305 s.

torsdag 16 juli 2015

All My Puny Sorrows - Miriam Toews

Från att i princip inte ha läst något av kanadensiska författare har jag i år nu läst två och jag gillar dem båda. Jag måste helt klart börja läsa mer kanadensiskt.

All My Puny Sorrows handlar om systrarna Yolandi och Elfrieda. Allt Yoli vill är att hennes syster ska leva, men allt hennes syster vill är att dö. Yoli och Elf är som yin och yang. Den ena vill dö, den andra vill leva. Yoli är en framgångsrik klassisk pianist med ett lyckligt giftermål och hus, medan Yoli har en strulig bakgrund, två skilsmässor och två barn med olika män och verkar aldrig lyckas få klart romanen hon skriver på. Trots dessa olikheter hör de ändå ihop, de är systrar som lämnat den konservativa mennonitiska byn för något större: Elf för konserter över hela världen och Yoli för Kanadas största stad.

När vi börjar boken gör vi det i dåtiden då Yoli berättar om hur de bytte hus trettio år tidigare. Sedan växlar hon till nutid och vi får veta att hennes syster Elf har försökt begå självmord och sedan kastas vi tillbaka till ännu ett gammalt minne. Den här början gör det svårt för mig att etablera något slags sammanhang när jag börjar läsa boken. Utspelar den sig på sjuttiotalet? Utspelar den sig i nutid? Eller kanske båda? Det kommer att dröja några kapitel innan jag förstår upplägget av romanen och vilka dessa systrar egentligen är. Dessutom använder Toews ingen normal formatering av texten för att skilja på vad som är dialog och vad som är berättande. Eftersom jag inte läst något av Toews innan tar det alltså några kapitel innan jag lyckas etablera handlingen och till en början gör denna avsaknad av direkt anföring och formatering genom till exempel citationstecken att jag känner mig avskärmad från Yoli och Elf. Som att det finns en glasvägg emellan oss och jag kommer inte åt dem. Det är som att någon berättar för mig "först hände det, sedan det och då tyckte jag såhär" och det engagerar mig inte. Men när jag väl har förstått upplägget och vant mig vid Toews språk klarnar allt och glasväggen mellan oss försvinner. Jag engagerar mig i systrarnas öde och tvingas till att reflektera över mina egna åsikter om livet och döden.

Bortsett från denna initiala förvirring och invänjningsperiod när det kommer till Toews sätt att skriva så gillar jag boken. Jag gillar främst Toews språk och hennes användning av metaforer och liknelser. Samtidigt som de är vackra och jag tänker att jag inte visste att man kunde använda språket på ett sådant sätt, så är hon också dråpligt rolig. Toews vet exakt hur man balanserar på den sköra gränsen mellan liv och död, mellan allvar och humor på ett sätt som bara sådana som varit i liknande situationer kan göra (hon har sagt att romanen är delvis självbiografisk eftersom hennes egen syster begick självmord). Jag gillar också hur hon låter en av sina karaktärer säga att hon hatar böcker om ledsna människor, "Okay, she's sad! We get it, we know what sad is, and then the whole book is basically a description of the million and one ways in which our protagonist is sad." och sedan slår hon hål på hela detta synsätt genom att låta All My Puny Sorrows delvis handla om en karaktär som är "ledsen" och som inte vill leva mer. Hon gör det så snyggt, som en tillsägelse till alla som någonsin sagt till en deprimerad person att "det är väl bara att tänka positivt".

Jag gillar också alla litterära referenser som kryllar i denna bok. Allt från Elfs "poetiska pojkvänner" (till exempel Coleridge som även refereras till i bokens titel) till Sylvia Plath, D.H. Lawrence och Jack London. Det ger verkligen boken ytterligare en dimension när hon till exempel låter All My Puny Sorrows jämföras med Jack Londons "To Build a Fire". Vid ett tillfälle i boken diskuterar familjen just denna novell och alla har olika reaktioner på den och dessa reaktioner speglar också hur de ser på Elfs självmordsförsök på ett sätt som gör att kararktärerna får ett större djup om man läst Londons novell.

Det här är en bok som började rätt långsamt för mig, men som sedan helt oanande kröp under skinnet och kommer stanna hos mig länge.

All My Puny Sorrows
Miriam Toews
Faber & Faber
2014
336 s.

söndag 12 juli 2015

I'll Give You the Sun - Jandy Nelson

Åh, varför väntade jag så länge med att läsa Jandy Nelsons senaste, I'll Give You the Sun, när jag älskade hennes debutroman The Sky is Everywhere? Jag är i alla fall glad att jag nu har läst den, men också ledsen över att jag inte längre har den oläst.

I I'll Give You the Sun får vi möta tonårstvillingarna Noah och Jude. Noah är ung och rätt naiv, han ser världen i färger och djur medan Jude är den mer populära av de två som får surfa med alla äldre killar och hänga med de populäraste tjejerna i skolan. Genom att få vartannat kapitel berättat av Noah i 13–14 års ålder och Jude när de är i 16-årsåldern anar vi att något stort händer under dessa år. De som en gång var så nära varandra och delade själ, har nu plötsligt ombytta roller. Det är numer Jude som söker sina konstnärliga rötter medan Noah är den populära killen som idrottar. Vad är det som hänt med Noah och Jude egentligen?

Som jag älskade den här boken. Nelson lyckas ge Noah och Jude två helt olika personligheter genom språket i de olika kapitlen. Medan Noahs språk är färgsprakande och metaforiskt är Judes mer sparsmakat och sökande. Det märks att Nelson är poet och att hon lagt ner mycket energi på att både Noah och Jude ska kännas som två olika individer men ändå en del av samma enhet. Eftersom Noah är den första läsaren möter är det också honom jag lär känna och tycker bäst om. Jag älskar hans sätt att se världen. Han ser att hans mamma har galopperande hästar inuti sig, han målar världen svartvit när han är ledsen och han målar in sig i stjärnhimlen tillsammans med grannkillen Brian som han blir hopplöst förälskad i. När vi får möta Jude har det gått några år och det hemska har hänt. Jude har blivit mer försiktig, paranoid och hypokondrisk. Hon ser hälsorisker överallt och använder alla möjliga knep för att få tur i livet. Dessutom ser hon, och kan prata med, sin döda farmor som också hjälper henne på vägen. Just spökena som Jude ser tycker jag Nelson hanterar på ett intressant sätt. Hon skriver aldrig att de är eller inte är spöken och vid ett tillfälle reflekterar Jude över att det kanske bara är hennes fantasi som försöker hjälpa henne, men att hon inte vet eller bryr sig om vad som egentligen är sanningen om hennes spöken (cue Dumbledore: "Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean it is not real?").

Förutom språket så tycker jag Nelson är helt mästerlig på att skapa relationer som känns äkta och trovärdiga. Noah och Judes relation är som en berg-och-dalbana av kärlek och hat och hon sätter precis tonen på hur det är att ha ett syskon. Noahs relation till Brian och Judes relation till Oscar beskrivs också helt fantastiskt; det var inte bara en utan flera gånger som det riktigt pirrade i magen av igenkänning och kärlek. Relationerna som Nelson beskriver känns så självklara och aldrig krystade, som Judes relation med Guillermo. Ibland kan jag uppleva i böcker att vissa relationer känns för uppstyltade och uträknade men Nelson lyckas verkligen att göra karaktärer som riktigt springer från boksidan rakt in i hjärtat.

Om det inte framgått från det här inlägget så vill jag bara säga: Läs den NU.

På svenska heter boken Jag ger dig solen och gavs ut på Gilla Böcker 2014.

I'll Give You the Sun
Jandy Nelson
Dial Books
2014
384 s.

tisdag 7 juli 2015

Juni 2015

Ännu en månad har gått och det känns som att juni blev en bättre läsmånad för mig än maj. I maj var jag mest stressad, vilket jag visserligen var i början av juni också, men det kändes som jag fick mer läsro. Därför förvånar det mig när jag ser på min lässtatistik och inser att jag inte alls läst fler böcker än i maj. Dessa böcker läste jag i juni:

Anne-Marie Körling: Den meningsfulla högläsningen 

Trots att jag upplevde mer läsro och läsflyt så är det nog Julavits bok som drog ut på tiden. Det var väldigt svårt att tidvis hänga med i inläggen på grund av att den inte skrevs kronologiskt och inte heller har samma handlingskurva som till exempel en roman har. De övriga böckerna gick fort att läsa och sedan har jag ägnat sista veckan i juni åt Jag ger dig solen, men eftersom den lästes ut i juli så räknar jag (tyvärr) inte med den här.

Om läsningen inte gick bra rent siffermässigt så gick bokshoppingen desto bättre (och då kan vi ändå notera att två av de lästa böckerna är lånade på biblioteket...). Jag lämnade en kasse med böcker på loppis och kom hem med två nya därifrån, vilket oftast brukar hända när jag donerar böcker. Jag hittade i alla fall Going Postal av Terry Pratchett och The Penelopiad av Margaret Atwood som en av mina favoritbokvloggare, Jean på Bookish Thoughts, har pratat sig varm om. Denna månad bytte Uppsala English Bookshop lokaler i Stockholm, från Gamla stan till SoFo och naturligtvis var jag tvungen att gå dit och botanisera, men det slutade inte i mer än en (1) bok: Very Good Lives. Jag är stolt över att det inte blev mer för egen del, men också lite ledsen att det kunde stödja affären mer. Jag har också "råkat" lägga en beställning på Bookdepository eftersom jag kände att min sommarläsning behövde lite mer ungdomsböcker och fluff, vilket resulterade i Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan, Hold Me Closer av David Levithan, Royal Wedding av Meg Cabot och Paper Towns av John Green inför filmpremiären denna månad. Eftersom jag jobbar i bokhandel är det omöjligt att inte komma hem med böcker då och då; denna månad blev det Med andra ord av Jhumpa Lahiri och Kroppspanik av Julia Skott. Dessutom vann jag Madame Bovary av Gustave Flaubert i en tävling på Instagram som Albert Bonniers förlag ordnade och jag har aldrig läst den så kanske att jag hinner med den inom en snar framtid.

Det är mycket böcker på min lista denna sommar och jag kanske har varit något optimistisk. Jobbar trots allt fortfarande två veckor till innan jag får ägna mig åt läsningen förutsättningslöst.

Hur var er juni? Läste ni något riktigt bra som ni vill rekommendera (eller kanske något ni vill avråda ifrån) eller hittade ni något riktigt kap?

torsdag 2 juli 2015

#bokhorafotoutmaning, en enkätversion

Juni är slut och Bokhoras fotoutmaning är över. Det har varit inspirerande att se era bidrag i mitt Instagramflöde. Jag valde att inte delta i realtid så att säga, utan har tänkt att jag väljer ut de rubriker som intresserar mig och gör en hederlig gammal enkät om det.

1. Min favoritbok
Det här är så himla svårt. Jag vill säga Harry Potter (och därmed fuska lite) eftersom dessa böcker öppnade en hel läsvärld för mig och ingenting har någonsin varit detsamma igen. Dessutom är den här magin att få uppleva väntandet inför nästa bok någonting jag nog aldrig tror att jag kommer få uppleva på samma sätt igen. Nu när jag läser om serien (har möjligtvis en liten paus i omläsandet eftersom jag efter ett år endast läst del ett till tre), eftersom jag endast läst de senare böckerna en gång vardera, är det som att återbesöka min uppväxt. Det är inte bara Harry jag läser om, utan jag reser även tillbaka i min egen tidslinje. Jag kan vid vissa passager minnas exakt var jag läst de orden tidigare. Hemma i soffan, i en husvagn på landet, i ett loft hemma hos min pappa, som bänkbok i skolan... Ibland när jag säljer Harry Potter-böckerna idag kan jag avundas de som fortfarande har hela äventyret framför sig, men samtidigt tycker jag också synd om dem för att de aldrig fick uppleva hajpen med midnattsköer och den spända förväntan inför nästa bok.

Okej. Jag älskar också What I Loved av Siri Hustvedt väldigt mycket.


Aningen orelaterad bild, men om jag kan få in Colin Firth i detta inlägg så gör jag det. Detta är alltså COLIN FIRTH när jag besökte Harry Potter Studio Tour i London för två år sedan.

2. Bokmärken
Det senaste året har jag använt gratisbokmärken från New York Public Librarys kampanj #ireadeverywhere som de startade förra året, då jag passande nog var på semester i New York och kunde besöka deras utomhusbibliotek. Annars brukar jag använda bokmärken från Pocket Shop (de gamla i hårdare papp, eftersom jag brukade jobba i en Pocket Shop-butik har jag en bunt hemma) eller de som följer med bokpaket från Bookdepository.

Utomhusbiblioteket på New York Public Library förra året.

3. Läser just nu
I'll Give You the Sun av Jandy Nelson. Och HE-RRE. Vilken bok. Den kommer åka rakt upp på min topp 10 för året.



4. Tidningar jag läser
Jag läser inte så mycket tidningar. Jag brukar läsa New York Times Review of Books på internet varje helg innan de 10 gratisartiklarna man får läsa tar slut. Jag brukar även läsa New Yorker. Men den tidningen jag nog läser mest frekvent är Pedagogiska magasinet som jag verkligen älskar. På jobbet brukar jag läsa Svensk Bokhandel och har blivit så van med det de senaste fyra åren att jag eventuellt måste beställa en prenumeration när jag slutar nu i juli. Språktidningen läser jag vid tillfälle, oftast när min svärmor lånar ut den till mig.

5. Ska läsa sen/TBR
Jag publicerade en lista här som jag försöker följa (har redan lyckats beta av tre titlar på den, så den fungerar någorlunda), men annars har jag fått hem All My Puny Sorrows av Miriam Toews som jag ska försöka läsa så snart som möjligt eftersom det är ett bibliotekslån. Jag vill också läsa Meg Cabots Royal Wedding eftersom Princess Diaries var/är mitt guilty pleasure. Har också fått hem Paper Towns av John Green och Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan samt Hold Me Closer av David Levithan som jag vill försöka läsa också. Pjuh.

7. Tips för att bota lässvackor
För mig fungerar ungdomsböcker nästan alltid för att bota en svacka. Till exempel hade jag en nyss, men I'll Give You the Sun har rått bot på den.

8. Den bästa platsen att läsa på
När jag är på resande fot, till exempel på tåg eller flyg. Det är något med att resa samtidigt som jag reser i boken som är helt magiskt (att läsa är att resa, anyone?) och just tåg och flyg brukar vara ett tillfälle för avkoppling och nedkoppling för mig då jag inte blir lika distraherad av min telefon.

Min omläsning av Harry Potter and the Chamber of Secrets tog jag med mig på walesiskt tåg mellan Cardiff och Caerphilly förra året.


10. Senaste boken jag fått
Jag kan inte ens minnas den senaste boken jag fick eftersom ingen vågar ge mig böcker. De tror att jag läst alla redan, vilket är tråkigt, men också förståeligt från mina nära och käras sida. Oftast får jag presentkort så att jag kan välja böcker själv. Det senaste presentkortet fick jag på min födelsedag förra december och då köpte jag Mandarinerna av Simone de Beauvoir, 40 - Constant reader av Linda Skugge, Att skriva av Marguerite Duras och Väggen av Marlen Haushofer. Av dessa har jag endast läst Skugges bok än så länge.

11. En överskattad bok
The Corrections av Jonathan Franzen, också den enda bok som jag till dags dato varit tvungen att avsluta. Jag förstår inte grejen med Franzen trots att hans böcker borde vara right up my street. Jag älskar familjeskildringar, gärna dysfunktionella sådana, men jag störde mig så mycket på exakt alla karaktärer i The Corrections att jag bara inte kunde fortsätta läsa. Det var som att bli tvingad att umgås med personer man hatar.

12. En bok som förtjänar mer uppmärksamhet
Station Eleven av Emily St John Mandel. Jag tänker tjata om denna bok tills den publiceras på svenska. Och sen kommer jag tjata ännu mer för att få er att läsa den.

13. Senaste bokinköpet
Kroppspanik av Julia Skott som jag beställde hem från jobbet. Jag har hört mycket gott om den så himla länge och nu när jag äntligen börjat få bukt med hjärnspöken och börjat träna på gym igen så vill jag läsa den.

onsdag 1 juli 2015

Very Good Lives - J.K. Rowling

Eftersom jag tog examen för några veckor sedan och nu lämnar 5,5 års studieliv bakom mig, kändes Rowlings tal på 2008 års examensceremoni på Harvard passande. Rowling är en av mina stora förebilder, så jag kan inte tänka mig en bättre bok att läsa inför mitt nya liv.

Jag måste väl vara en av de sista på den här planeten som inte sett talet alls, därför hade jag inte med mig hennes utförande av talet, som så många recensenter på Goodreads hade. Givetvis är det alltid något helt väsenskilt att recensera ett tal i skrift och ett tal som utförs, men jag fokuserar på talet i skrift.

Rowlings tal har två huvudpoänger och det är fantasins/föreställningsförmågans angelägenhet och att misstag är ännu ett inlärningstillfälle. Huvudpoängerna känns passande för Rowling eftersom speciellt fantasins angelägenhet är något hon byggt hela sin karriär på, vilket gör att det känns trovärdigt att dessa råd kommer från just henne. Hon menar att en god fantasi gör oss till mer empatiska människor och det är särskilt något som privilegierade människor behöver så att de kan hjälpa dem som inte har det lika bra ställt. Jag tycker det är helt fantastiskt att Rowling i sitt tal till dessa elitelever vågar framföra att de är lyckligt lottade och att de behöver hjälpa andra; det kanske inte alltid förefaller sig självklart att man inbjuds som talare och är kritisk mot etablissemanget i fråga, men jag tycker att Rowling klarar balansen bra utan att stryka Harvard medhårs.

Jag tycker också det är viktigt att hon lyfter fram att misstag inte innebär världens undergång. I ett så individfokuserat samhälle som vi lever i idag, där det är individens ansvar att själv vara sin lyckas smed, blir man lätt hård mot sig själv när det inte går enligt planerna. Jag själv är ett offer för detta  och slår mig alltid hårdast psykiskt när något går dåligt, vilket jag verkligen måste bortse från, för det är verkligen så att misstag hjälper oss att lyckas. Fungerar inte något som tänkt får man testa andra infallsvinklar, fråga om hjälp, leta inspiration någon annanstans. Det är så vi lär oss. Det är så livet ser ut. Som Rowling säger:

You might never fail on the scale that I did, but some failure in life is inevitable. It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might as well not have lived at all – in which case, you fail by default.

Detta är en mycket kort läsning, även för mig som är notoriskt långsam från och till. Den är 80 sidor till omfånget, men det beror till huvudsak på de stora illustrationerna av Joel Holland som upptar varje uppslag och jag tycker verkligen illustrationerna och formgivningen bidrar till stämningen vid läsningen av talet. Såhär ser boken ut om man tar av skyddsomslaget till exempel:
Ni ser ju! Perfekt examensgåva till någon.

Avslutningsvis lämnar jag ordet till Ms Rowling:

We do not need magic to transform our world; we carry all the power we need inside ourselves already: we have the power to imagine better.

Amen.

PS. Om det är någon gång man ska rättfärdiga ett bokinköp (om man känner att man behöver en ursäkt), så går alla intäkter av bokförsäljningen till organisationen Lumos.

Very Good Lives
J.K. Rowling
Sphere
2015
80 s.