onsdag 26 oktober 2016

Stanna - Flora Wiström

Till och från läser jag Flora Wiströms blogg, inte regelbundet eller så, men då och då när jag behöver ett tidsfördriv. Jag tycker för det mesta om hennes blogg och tycker att hon har sunda värderingar och intressanta tankar, så därför tänkte jag att jag ändå var lite intresserad av att läsa hennes debutroman Stanna när den väl släpptes.

Stanna handlar om Ester som ägnar dagarna åt att jobba i antikvariat och drömma sig bort till London, men en dag kliver en blond kille i antikvariatet och hon blir helt förstummad. När han har gått inser hon att hon borde ha gett honom sitt nummer på kvittot till Frida Kahlo-boken han köpte. Trots detta första misslyckade möte, så korsas deras vägar igen och Eli och Ester inleder ett förhållande som kantas av både toppar och dalar.

Nu handlar inte den här boken endast om Esters och Elis relation. Den handlar också om Esters relation till sin familj och till Elis familj, främst hans mamma, men allra mest handlar den också om relationen till Hanin. Hennes medsyster och bästa vän. Jag gillar relationen mellan Ester och Hanin; den är sådär galet frigjord som många relationer kan vara i början av tjugoårsåldern (kanske mest i populärkulturen, men ändå) och jag känner en längtan till mina egna inledande år på mitt andra decennium i livet. Dock kan jag tycka att Hanin är lite väl schablonartad - det är hon som är crazy utan spärrar och drar ut Ester på äventyr och tänjer hennes gränser. Sådana bästa kompisar finns överallt i litteraturen; det är nästan aldrig några huvudpersoner i ungdomslitteraturen som är så, men de har nästan alltid en bästis som man älskar just för att de är så gränslösa ibland (jag läste i en intervju någonstans att Sarah Dessen baserade huvudpersonen Remy i This Lullaby, Blunda och hoppa på svenska, på alla dessa "bästa vänner" som fyller litteraturen). Vid ett tillfälle säger Hanin dock ifrån och visar lite mer karaktärsdjup när hon skäller ut Ester för att vara för självcentrerad och inte ens fråga hur Hanin har det eller vad som händer i hennes liv. Då tycker jag att hon blir lite mindre schablonartad och lite mer fulländad karaktär, för det är ju ändå som Ester behandlat henne (som comic relief och ett stöd som man alltid kan räkna med) som ungdomslitteraturen alltid behandlar de knasiga bästa vännerna.

Även huvudpersonen Ester tycker jag är platt. Jag engagerar mig inte i hennes historia hur mycket jag än vill, och hur mycket Wiström målar upp än det ena sorgliga scenariot efter det andra. I början tycker jag att jag förstår hennes motivation till hur hon handlar, men mot slutet spårar det. Ja, jag tycker att det nyanseras bra när Wiström inte faller för den vanliga dramaturgiska kurvan i ungdomsromaner, utan vågar ta in motiv som t.ex. otrohet och att låta sin karaktär ta operfekta och dåliga beslut, vilket bidrar till ett karaktärsdjup. Men jag tycker ändå inte alltid att hon är en genomgående karaktär och slutet tycker jag inte alls hänger ihop. Visst att det finns hintar om vad som kommer att ske, men det är lite för löst sammanhängande med resten av historien för att fungera för mig.

Språket var inte heller min kopp te, om man säger så. Många passager var fina, men alltför mycket av bildspråket tyckte jag var löst sammankopplat med tematiken av boken och många liknelser tyckte jag var konstiga som gav ett bildspråk som inte alls stämde överens med den sinnesstämning eller tema som Wiström försökte skapa. Därmed inte sagt att allt inte föll mig i smaken - det fanns också fina liknelser och gestaltningar som gjorde att jag trots allt höll ut med läsningen till slutet.

Den enda behållningen från boken för mig var egentligen det faktum att jag gillar hur Wiström behandlar det sorgearbete som Ester går igenom och hur det kan te sig. Allt var inte guld och gröna skogar, och Wiström faller inte i fällan med att göra en perfekt historia med ett lyckligt slut med en karaktär som är ofelbar. Jag tycker det är viktigt att sådana skildringar finns i ungdomslitteraturen också, så vi inte fastnar i de amerikanska ungdomsböckernas perfekta slut.

Stanna
Flora Wiström
Bonnier Carlsen
2016
375 s.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar