onsdag 11 maj 2016

Rush Oh! - Shirley Barrett

Rush Oh! var en av de nominerade böckerna på den långa listan till årets Bailey's Prize, men jag hade redan haft den på radarn innan dess sedan eminenta Anna på A Case for Books tipsat om den på sin kanal. Eftersom jag aldrig läst en bok om valjakt (men efter denna blev jag ändå sugen på Moby-Dick, något jag aldrig trodde att jag skulle bli) och sällan läser böcker som utspelar sig i Australien, så var jag nyfiken på att vidga mina vyer.

Rush Oh! är en roman som utger sig för att vara en memoar. Berättarjaget, Mary Davidson, är dotter till den välkände, orädde, valjägaren George "Fearless" Davidson och romanen handlar om säsongen 1908. Varje säsong kommer det ett antal män till Eden och gården vid Kiah där familjen Davidson bor för att hjälpa till att jaga valar. Säsongen 1908 kommer den före detta pastorn John Beck dit och den unge Mary fattar genast tycke för honom, men är han verkligen den person han utger sig för att vara? Förutom att inte veta något om valar överhuvudtaget, så verkar hans bakgrund som pastor också mycket osäker och det börjar gå många rykten bland valjägarmännen.

George "Fearless" Davidson var en man som fanns på riktigt och han var en aktiv valjägare i Eden i Australien i början av 1900-talet. Det som var så speciellt med honom och hans familj var att de till sin hjälp hade en flock späckhuggare som hjälpte till och de kunde känna igen varje späckhuggare på deras fenor och därför hade de också namn. I efterordet till romanen skriver Barrett att detaljer om själva valfisket och späckhuggarna är så sant som det kan bli. Hon har ägnat timmar åt research i länsbiblioteket för New South Wales och letat i gamla tidningsklipp om Davidson och hans späckhuggare. Utöver det är romanen fiktion och medan Davidson levde med sin fru och sina barn hela livet, har Barrett i sin fiktiva framställning av hans liv valt att göra honom till änkling och helt hittat på hans barn.

Berättarjaget Mary är den äldste i familjen Davidson i Barretts framställning och det är hon som får ta hand om hemmet såväl som hennes yngre syskon. Mary är verkligen en karaktär som jag gillade och det finns en otrolig humor i hennes framställning av livet i Eden. Hon påminner mycket om Cassandra i I Capture a Castle och Anne i Anne på Grönkulla i sin älskvärda humor och klantighet. Däremot hade jag önskat att man faktiskt hade fått reda på lite mer av hennes eget liv istället för livshistorierna hos de personer runt omkring henne. Vi får veta mycket om hennes pappa och syster Louisa, såväl som ödena för de övriga syskonen, men om henne får vi inte veta så mycket mer än att vi får lära känna henne i hur hon berättar om andra.

Jag tycker mycket om språket och framställningen av boken, men jag tycker också att det blir problematiskt i de långa passagerna om valfisket och konversationer valjägarna emellan, för Mary själv beskriver att hon knappt aldrig fått sett en valjakt, men ändå lyckas hon beskriva mycket i detalj. Några gånger när detta sker och hon beskriver det som händer valjägarna emellan ursäktas det med att hon pratat med pastorn John Beck, eller hennes bröder som också är med i valjägarbåtarna och att det är deras detaljer hon beskriver, men sättet hon skriver är så himla detaljerat att man ibland undrar vad som egentligen hände i framställningen och vad som är hennes livliga fantasi. Det hade kunnat vara ett bra exempel på en opålitlig berättare, men jag tycker ibland att det blir för mycket hafsverk och efterkonstruktioner när Mary i någon bisats lägger till "som John Beck beskrev det" efter en tre sidor lång framställning.

Trots att jag hade önskat att veta lite mer om Mary, som ju ändå är romanens berättarjag, och dessa berättartekniska problem, så kan jag ändå varmt rekommendera Rush Oh! framför allt för att man får veta lite om australiensisk historia, men också för att man inte kan låta bli att gilla berättarjaget Marys ton.

Dessvärre har jag inte lyckats hitta någon information om att ett svenskt förlag köpt rättigheterna, men jag hoppas att det kommer att ske snart.

Rush Oh!
Shirley Barrett
Virago
2016
368 s.

söndag 8 maj 2016

Bibloenkät

Johanna L på Bokhora är flitig biblioteksanvändare och gjorde därför en enkät om just det och eftersom jag återigen upptäckt det fantastiska med bibliotek är jag inte sen att haka på. Bokbabbel och Eli har t.ex. också svarat på den.

Antal biblioteksböcker hemma (eller på Paddan) just nu: Två. Essä av Arne Melberg (red.) inför min skrivarkurs i sommar och Rush Oh! av Shirley Barrett.

Varav utlästa: Rush Oh! av Shirley Barrett (recension kommer nästa vecka).

Reservationer: Fyra. Why We Write och Why We Write About Ourselves båda av Meredith Maran (red.) inför min skrivarkurs i sommar. A Shepherd's Life av James Rebanks för att jag läste (hörde?) någonstans att den skulle handla mycket om läsning (förutom att vara fåraherde) och slutligen Heroines av Kate Zambreno efter att jag läste denna DN-artikel.

Längtar mest efter: Får man säga en bok som man inte reserverat, men som man tänkt låna snart? Okej, vi säger så: The Girl From Everywhere av Heidi Heilig.

Senaste inköpsförslaget: Reasons to Stay Alive av Matt Haig.

Senast utlästa biblobok: Rush Oh! av Shirley Barrett.

Läser just nu: Ska precis påbörja Eligible av Curtis Sittenfeld (som jag köpte själv p.g.a. en ny Sittenfeld köper jag alltid).

Länka mig gärna era enkätsvar, eller svara gärna i kommentarerna om du inte har en egen blogg.

onsdag 4 maj 2016

Sofia Khan is Not Obliged - Ayisha Malik

När Leena på Just Kiss My Frog pratade om Sofia Khan is Not Obliged kände jag mig tvungen att läsa boken, så jag lade ett inköpsförslag på biblioteket som köpte in den. Jag var ute efter något lättsamt och dessutom tänkte jag att en bok med en muslim som huvudkaraktär hade jag aldrig läst (!) och därför kändes det dags.

Sofia Khan is Not Obliged handlar om Sofia Khan, en trettioårig publicist i London som bor hemma hos sina föräldrar och som precis gjort slut med sin fästman Imran eftersom han ville att de skulle bo tillsammans med hans föräldrar efter bröllopet. Inte bara det, föräldrarna ville också ha ett hål i väggen så att de kunde spana på Sofia och Imran. Nog för att det är kutym inom islam att frun flyttar hem till mannen och svärföräldrarna, men vid hålet i väggen drar Sofia sin gräns och bestämmer sig för att aldrig mer dejta. Under ett möte på jobbet kommer detta på tal och på något sätt lyckas Sofias chef övertyga Sofia om att en rolig bok om muslimsk dejting är precis vad marknaden saknar och Sofia får i uppdrag att skriva den.

Efter Leenas video hade jag otroligt höga förväntningar på boken och mina förväntningar infriades dessvärre inte. Boken har beskrivits som en modern Bridget Jones och jag håller med. Den är rolig och Sofia har många likheter med Bridget, men ibland känns det för mycket som att Malik försöker att kopiera Bridget helt. Sätt en hijab på huvudet och gör Bridget till muslim och du har Sofia.

Jag hade förväntat mig att det skulle vara en lättläst bok och där infriades mina förväntningar. Trots sina 450+ sidor går den snabbt att läsa och det är lätt att följa med. Dock tycker jag att redaktören kunde ha stramat upp lite i manuset. Visst att boken är lättläst, men den är alldeles för lång för berättelsen. Det är för många bikaraktärer och det kan gå långa passager utan att det egentligen händer något annat än att Sofia tar en cigg. Dessutom har den inte blivit ordentligt korrläst och det känns snarare som ett oredigerat manus jag har i min hand. Nu kan man till viss del förlåta detta eftersom boken ska vara Sofias dagbok, men av en publicerad bok med redaktör så förväntar jag mig mer.

Det negativa överväger dessvärre det positiva jag fick ut från min läsning. Jag älskade att få veta mer om hur det är att vara en modern muslim i London idag och att försöka bolla förväntningar både från det moderna, västerländska samhället och traditioner från det österländska och jag hade gärna sett att Malik ägnade mer tid och gick på djupet mer över hur det är att vara ung muslim i London idag.

Sofia Khan is Not Obliged
Ayisha Malik
Twenty7
2016
464 s.

söndag 1 maj 2016

April 2016

Hurra för april!

Inte nog med att vi flyttade och att det börjar bli ljusare ute, jag fick dessutom supermycket läst (för att vara jag). Månaden började med att jag läste vidare i My Brilliant Friend av Elena Ferrante. Jag hade otroligt höga förväntningar och de infriades verkligen. Den tog dock en ganska stor del i månaden av anspråk, dels för att Ferrantes otroligt vackra och detaljerade språk kräver att man inte stressläser, men också för att jag själv ofta gick tillbaka och läste om passager just för att de var så vackra.

När My Brilliant Friend var uläst plockade jag upp Tschick av Wolfgang Herndorf eftersom det var ett bibliotekslån som jag var tvungen att skynda mig att läsa ut. Där infriades dessvärre inte mina höga förväntningar, men jag är ändå glad över att jag läste den eftersom jag inte minns senaste gången jag läste en tysk bok (kan det ha varit Den unge Werthers lidanden på lärarutbildningen?).

Efter Tschick var utläst skyndade jag på med nästa bibliotekslån som var Sofia Khan is Not Obliged av Ayisha Malik. En muslimsk version av Bridget Jones, kan man säga. Inte heller där infriades mina förväntningar, men jag är ändå glad att jag fick lära mig mer om hur det är att vara en ung muslim i London idag.

Nu är ju tre böcker ungefär vad jag snittar i månaden, men både My Brilliant Friend och Sofia Khan is Not Obliged är längre än vad jag normalt brukar läsa, så jag är ändå nöjd över att jag läst mer än vanligt rent sidomässigt.

Något som jag också är stolt över är att jag kommit igång med mitt bibliotekslånande igen. Jag är verkligen en periodare när det kommer till biblioteket, men varje gång jag kommer in i det igen kommer jag verkligen ihåg hur mycket jag älskar bibliotek. Nu har jag mest lånat böcker därifrån eftersom vi sedan flytten inte har några bokhyllor och min sambo blir galen om jag köper fler böcker med tanke på att vi just nu har cirka 40 lådor böcker som står ouppackade i ett rum, men jag hoppas att mitt bibliotekslånande håller i sig även när vi fått upp bokhyllorna. Min strategi just nu är i alla fall att försöka låna böcker från författare jag inte läst innan på biblioteket och sedan köpa boken om jag tycker den är bra och vill äga den. För jag gillar ändå att äga böcker och kunna gå tillbaka och läsa i dem när jag vill. Men denna strategi har till exempel fått mig att inte lägga pengar på Tschick och Sofia Khan is Not Obliged (hade jag köpt dem hade jag garanterat blivit besviken över att jag köpt dem), men ändå stödja både biblioteket och författarna.

Vad har ni för strategier när det gäller bibliotekslånande?