söndag 18 september 2016

Outline - Rachel Cusk

Ända sedan Curtis Sittenfeld tipsade om Outline på sin Twitter har jag varit sugen på att läsa den. Dock så var jag lite tveksam eftersom jag tidigare läst Make Your Home Among Strangers som hon också hyllade och den tyckte jag inte var så bra som jag hade förväntat mig, men jag tänkte att jag ger hennes boktipsande en chans till med Outline. Inte minst med tanke på att uppföljaren Transit kommer ut snart.

Outline handlar om en kvinna som är skrivarlärare på en kurs i Athen. Den handlar om hennes möten med olika människor där man för det mesta får lära känna de människor hon pratar med, men även hennes tankar kring vad de säger. Först börjar hon prata med sin stolsgranne på flyget ner till Athen och de träffas även senare i boken när han låter henne följa med på hans båt ut till en ö i den grekiska övärlden (skärgården? Säger man det om Grekland?). Hon träffar också en annan skrivarlärare på skolan över en fika, en gammal vän från London som är grek och hans författarkompis, hennes kursdeltagare och slutligen kvinnan som ska bo i lägenheten som hon är inackorderad i efter henne.

Bokens titel, Outline, tycker jag verkligen knyter ihop hela romanens anspråk. Vi får aldrig veta kvinnans namn och vi får också veta hennes tankar och analyser utifrån de konversationer hon har, men vi får knappt reda på något mer om hennes liv. Vi vet att hon har bott i Athen tidigare, vi vet att hon har två söner och vi vet att hon är skild och bor i London. Om hennes konversationspartners får vi veta ganska ingående detaljer och även deras namn. Det vi får veta om hennes kursdeltagare är också deras namn och sedan en eller två reflektioner från dem, men inte mer. Här får vi som läsare alltså en eklektisk samling fakta om olika personer, men inget kronologiskt narrativ från karaktärerna själva som gör att vi förstår dem. Alla karaktärer, inklusive huvudpersonen själv vars ögon vi får se allt ifrån, är som outlines. Som ett pussel där man hittat alla kantbitarna, men sedan inte lyckats pussla ihop innehållet helt.

Normalt tycker jag om att till och från läsa böcker utan riktig handling om språket är bra. Cusks språk är bra, men jag vet inte om det är min grej. Trots att boken ändå är runt 250 sidor, så händer inte särskilt mycket mer utan ibland känns det bara som att hon vill ha utrymme att visa vilka vackra meningar hon kan bygga rent stilistiskt utan att de tillför värst mycket till romanen i sig. Jag ska inte sticka under stol med att jag var riktigt nära att lägga ner den här boken på grund av det. Ibland kändes det som att jag bara tuggade sida efter sida utan att egentligen få någon riktigt bra analys eller reflektion; det var bara en uppvisning av Cusks förmåga att bygga ihop meningar snyggt. Däremot är jag ändå glad att jag höll i läsningen, för till och från fick man ett riktigt bra stycke att bita i.

Vad jag kan se har inte boken utgivits på svenska någon gång, men i slutet av september publiceras uppföljaren Transit. Av blurben framgår att den ska handla om en kvinna med två söner som flyttar till London efter ett kollapsat giftermål, men jag vet ärligt inte om det är samma kvinna eller om den bara tematiskt är en uppföljare, som förlaget skriver i sin blurb.

Outline
Rachel Cusk
Faber & Faber
2014
256 s.

söndag 11 september 2016

Augusti 2016

Med terminsstarten kom både läs- och bloggsvackan. Det har varit en intensiv månad att dra igång hela maskineriet efter sju veckors semester. Normalt när jag har det stressigt på jobbet brukar jag läsa ännu mer eftersom läsning är som en slags verklighetsflykt för mig då. Jag får chans att släppa mitt liv ett tag och allt som stressar där och istället ge mig iväg någon annanstans. Jag tror dock att Outline av Rachel Cusk som jag började läsa i slutet av månaden bidrog rätt rejält till min lässvacka och det var flera gånger under läsningen som jag var nära att lägga ner den helt. Dock har jag svårt att sluta läsa böcker – jag vet, livet är kort och det finns många böcker, men någonstans inom mig är jag ändå övertygad att en dålig bok, eller en bok som inte faller mig i smaken, också är värd att läsa för att den ger mig något. Jag avslutade Outline i början av september och jag är ändå glad att jag höll ut. Det finns bitar i den som är riktigt bra, även om den kanske inte var ett mästerverk i mina ögon.

Innan lässvackan inträffade hade jag faktiskt en riktigt bra läsmånad. Augustis första dag åkte jag och min sambo till London, bland annat för att se Harry Potter and the Cursed Child på Palace Theatre, så jag tog bara med mig en liten Penguin Black Classics eftersom jag visste att det skulle bli mycket bokshopping. Det blev The Yellow Wall-Paper av Charlotte Perkins Gilman som fick följa med och den var verkligen en liten pärla. Hoppas att jag har tid att läsa den igen, för jag tror den ger mer och mer ju fler gånger man läser den.

När jag kom hem till Stockholm igen började jag direkt läsa Harry Potter and the Cursed Child för att få se hur manuset var skrivet och jag blev i alla fall inte besviken, men så hade jag ju också sett föreställningen innan jag gav mig i kast med manuset. Därefter läste jag 84 Charing Cross Road av Helene Hanff som jag verkligen älskade. Timingen var kanske inte den bästa eftersom jag precis kommit hem från London och känt att jag fått min fix för denna gång, men 84 Charing Cross Road är det bästa kärleksbrevet till staden som jag har läst, så jag ville snabbt tillbaka dit när jag läste.

Sedan började jobbet igen och det sista jag hann läsa innan Outline var Night Sky With Exit Wounds av Ocean Vuong. Det är Vuongs debutsamling och tematiken berör identitet och hur det är att vara andra generationens invandrare till USA. Några av dikterna tyckte jag var sådär, medan några var riktiga höjdare, så det är också en bok jag måste läsa igen för att verkligen förstå. Nästa gång kommer jag att läsa med pennan i handen, något som jag faktiskt börjat göra nu och jag gillar det verkligen. Förut var jag pedant och ville inte förstöra mina böcker, utan klistrade in post-it-lappar, men de ramlar ur så lätt så nu har jag tagit steget och börjat skriva på riktigt i mina böcker. Kanske var det denna passage ur 84 Charing Cross Road som till slut övertygade mig:

I do love secondhand books that open to the page some previous owner read oftenest. The day Hazlitt came he opened to 'I have to read new books,' and I hollered 'Comrade!' to whoever owned it before me.

Antecknar ni i era böcker? Eller hur gör ni när ni hittar en riktigt bra passage som talar till er?