The Colour of Magic - Terry Pratchett

När jag i min tonår upptäckte fantasy och med häpnad såg att Terry Pratchett upptog flera rader på fantasyhyllan i biblioteket var jag tvungen att läsa något av honom. Jag minns att jag började med Magins färg, men att jag aldrig kom in i den och sedan tipsade en kompis mig om att jag istället skulle läsa om karaktären DÖDEN eftersom han är rolig. Och det var han. Jag läste allt med DÖDEN och tycker nu i efterhand synd om mina föräldrar som fick svaret "Jag älskar DÖDEN!" på frågan "Vad läser du?"

Min relation till Terry Pratchett blev kortvarig och jag glömde snabbt bort att han fanns och började istället läsa "riktig skönlitteratur" när jag under min senare tonår kom in i en svår prettofas (skall dock tilläggas att många av mina favoritböcker lästes under denna period). Sedan har han funnits där i periferin, men jag har aldrig bemödat mig med att läsa honom. Förrän nu. En kombination av upprymdhet inför en ny utmaning (att läsa alla Pratchetts Discworldböcker?), en saknad av fantasy och sorg över att jag aldrig lärde känna Discworld tillräckligt bra innan Pratchett tog DÖDENS hand och lämnade denna värld (för övrigt den enda tweet till dags dato som fått mig att gråta). När jag i mars hade praktik i London och fick upp ögonen för dessa billiga, nyproducerade inbundna utgåvor av de 21 första böckerna i serien såddes fröet till att läsa dem igen, så jag beställde raskt de fyra första när jag kom hem (med ursäkten att jag fått jobb efter examen och behövde fira det).

Nåväl, efter denna långa inledning kommer vi så till den första boken om Discworld: The Colour of Magic. Det är mycket ovanligt att turister kommer till huvudstaden i Discworld, Ankh-Morpork, men den första boken i serien börjar med att den förvirrade men livsbejakande turisten Twoflower kommer till staden och slår följe med trollkarlen Rincewind som är den enda som kan tala med honom på ett språk som han förstår. Det finns egentligen inte mycket till genomgående handling, utan boken är snarare små noveller om Rincewinds och Twoflowers äventyr på Discworld.

Avsaknaden av en egentlig handling (något som Pratchett själv i efterhand också bekräftat) gör att boken tog lång tid för mig att läsa eftersom jag aldrig riktigt kände en längtan efter att läsa mer. När jag väl läste var det såklart roligt eftersom ingenting verkar omöjligt i Pratchetts värld, men det var svårt att motivera sig själv till att slå upp boken ibland. Jag visste dock att The Colour of Magic inte anses vara en bra väg in till Discworld, men jag ville verkligen läsa i kronologisk ordning så jag var ändå förberedd. Trots avsaknaden av handling tycker jag ändå att det finns tillräckligt mycket i boken för att anse den värd att läsa: välskrivna karaktärer som är sådär härligt udda och oväntade att man inte riktigt kan förvänta sig någonting, ett helt galet världsbygge som bidrar till den där hisnande fantasykänslan som i alla fall jag älskar och en antydan till att storheter kommer längre fram i serien.

Jag kommer definitivt fortsätta läsa Discworldböckerna trots denna något svaga inledning, men jag vet att det bästa kommer längre fram.

På svenska heter boken Magins färg och gavs ut på B. Wahlströms 1983. Tyvärr verkar den vara ur tryck, men biblioteket är din vän om du inte vill läsa på engelska.

The Colour of Magic (Discworld #1)
Terry Pratchett
Gollancz
2014 (ursprungligen 1983)
256 s.

The Disreputable History of Frankie Landau-Banks - E. Lockhart

Jag önskar att jag hade varit lite mer som Frankie Landau-Banks när jag var i hennes ålder. Framför allt önskar jag att boken om Frankie hade funnits då.

Frankie är 17 år och ska börja sitt andra år på den anrika elitinternatskolan Alabaster. Under sitt första år var hon tämligen osynlig och levde i sin syster Zadas skugga, men framför allt ville hon bli sedd av Matthew Livingston. När hon återvänder till Alabaster efter sommaren har hon både växt och fått bröst, vilket gör att hon nu helt plötsligt blir sedd. Matthew blir tillsammans med henne och hon tror att allt är som hon önskat sig tills hon får reda på att det finns ett hemligt sällskap på skolan som endast ansluter pojkar. Av sin pappa, en alumn i föreningen, får hon reda på att det är här kontakterna som blir viktiga under yrkeslivet föds. För Frankie blir det en fråga om makt, varför har hon som tjej inte samma makt som killarna?

När jag var 17 var jag mestadels upptagen med att läsa böcker, lyssna på musik och försöka passa in i skolan. Jag hade inget av Frankies driv och hade inte heller fått något feministiskt uppvaknande och därför tror jag att om The Disreputable History of Frankie Landau-Banks hade funnits då hade det blivit en av de viktigaste böckerna för mig.

Lockhart skildrar maktaspekterna väl genom att till exempel beskriva hur Matthew och hans vänner använder osynliggörande av människor för att visa att de har makt. Både Matthew och Alpha låtsas som att de aldrig har träffat Frankie innan skolårets början, trots att hon suttit vid samma bord i matsalen som de vid flertalet gånger året innan. Killarnas makt visar sig också såklart i det hemliga sällskapet de är med i men som de vägrar nämna något om för andra. Frankie blir inte nedslagen över att ha varit osynlig eller att de inte nämner sällskapet för henne utan hon bestämmer sig för att infiltrera det för att få samma makt som killarna har. Trots detta får hon lära sig att det är skillnad på hur ageranden tolkas beroende på om det är en kille eller tjej som har utfört handlingarna.

På svenska heter boken Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och gavs på Lavender Lit 2015.

The Disreputable History of Frankie Landau-Banks
E. Lockhart
Hyperion Books
2008
345 s.

Station Eleven - Emily St John Mandel

Trodde du att du var trött på post-apokalyptiska romaner? Det trodde jag med.

Station Eleven är till ytan ännu en post-apokalyptisk roman. Världen som vi känner till den har gått under och 99,9% av mänskligheten har utplånats av ett luftburet virus. Samma dag som viruset utvecklas till en pandemi dör den kände Hollywoodskådespelaren Arthur Leander på scen under en föreställning av King Lear, dock av en hjärtattack, och några timmar senare är apokalypsen ett faktum. Tjugo år efter katastrofen har små bosättningar bildats i världen och vi får följa the Traveling Symphony, en grupp nomadiska musiker och skådespelare som reser runt till bosättningarna och spelar musik och Shakespeare.

När jag började läsa den här boken på bussen missade jag mitt eget stopp för att jag inte kunde släppa den. Jag trodde som sagt att jag var trött post-apokalyps och dystopier, men Station Eleven känns som en frisk vind i denna helt ärligt rätt överexploaterade genre. Istället för att fokusera på fakta om vad som hände och världbyggande (även om det såklart är viktigt för trovärdigheten), så fokuserar Mandel istället på de karaktärer som vi får möta i boken. Apokalypsen känns på sätt och vis sekundär, men på samma gång är den naturligtvis nödvändig för att iscensätta romanen.

Det sätt som Mandel väver ihop karaktärer, platser och ting gör att läsningen stundtals känns som att läsa en spänningsroman. Hur hänger alla ihop? Varför har till exempel Kirsten, en skådespelerska i the Traveling Symphony, serietidningar som ritades av Arthur Leanders ex-fru Miranda? Vad hände med Jeevan och Clark? Ni förstår vad jag menar, Mandel lämnar små spår som jag inte kunde sluta att följa.

Eftersom romanen utspelar sig i flera parallella handlingar vid olika tidpunkter får man möta karaktärer om och om igen på olika sätt och i olika sammanhang. Trots dessa parallella skeenden slutar romanen där allt började och när jag slår ihop boken vill jag genast läsa den igen.

Trots ihärdiga googlingar har jag inte lyckats ta reda på om något svenskt förlag ska ge ut denna bok. Det kan väl inte stämma? Hallå svenska förlag, översätt genast denna guldklimp till roman!

Station Eleven
Emily St John Mandel
Alfred A. Knopf
2014
352 s.

Illyria - Elizabeth Hand

En svaghet hos mig är romaner som utspelar sig i/kring teatern och är Shakespeare även med på ett hörn är jag såld. Därför hade jag naturligtvis otroligt höga förhoppningar på den här boken.

Illyria handlar om kusinerna Maddy och Rogan som härstammar från en anrik teaterfamilj, men sedan några generationer tillbaka har ingen i familjen brytt sig nämnvärt mycket om vare sig teater eller konst utan familjen har snarare fostrat ekonomer och affärsmän. Maddy och Rogans faster Kate är den enda som fortfarande är intresserad av teater och börjar ta med dem på föreställningar på Broadway. När sedan Maddy och Rogans skola ska sätta upp Twelfth Night är det ingen av dem som tvekar på att ställa upp. Förutom att vara kusiner och bästa vänner har Maddy och Rogan sedan barnsben varit kära i varandra och deras familjer försöker hela tiden att hålla dem borta från varandra.

Illyria påminde mig både om We Were Liars av E. Lockhart och Belzhar av Meg Wolitzer på så sätt att den handlar om en stor och rik familj som bor på samma ägor och kusiner som är bästa vänner (Lockhart) men att den också handlar om ett klassiskt verk som gör att de inblandade kommer närmare varandra och får något av en stjärnstatus på skolan (Wolitzer). Nu är naturligtvis Hand tidigare med sin roman, men det som Hand saknar som jag tycker att både Lockhart och Wolitzer har är plats att utveckla sina karaktärer. Visst lär jag känna Maddy och Rogan, men endast ytligt eftersom fokus snarare ligger på deras relation och de karaktärer i periferin som verkar intressanta (faster Kate, de övriga skådespelarna i Twelfth Night) får jag ingen uppfattning om.

Jag gillar tematiken och jag gillar det sätt som Hand är genreöverskridande på. Till en början verkar det vara en ungdomsroman, men eftersom man får följa Maddy och Rogan från barndom till vuxen ålder så anser jag inte att det är en renodlad ungdomsroman. Fokus ligger, som jag tidigare nämnt, på Maddy och Rogans relation vilken är både intressant och komplicerad, främst på grund av familjens åsikter. Jag hade gärna sett att Hand utvecklade Maddy och Rogan, men främst Maddy, som individ mer. Nu känns det som att hon endast definieras i förhållande till Rogan och när hon blir separerad från honom är det ändå bara stunderna när hon tänker på honom eller träffar honom som vi får läsa om.

Illyria
Elizabeth Hand
Viking
2010
144 s.

The Paying Guests - Sarah Waters

The Paying Guests tog mig lång tid att läsa, mest för att jag läste andra böcker samtidigt men också för att jag normalt är en långsam läsare. Jag brukar inte läsa sådana här tegelstensromaner ofta, men den här var verkligen värd all tid. Det finns ändå en charm över att få vara i samma värld så länge och verkligen få se allt i detalj.

The Paying Guests utspelar sig i London 1922. Det är mellankrigstid och vi får följa Frances och hennes mamma som förlorat resterande familjemedlemmar till sjukdom och kriget och därför har de fått säga upp allt tjänstefolk och tvingas hyra ut några rum i det flotta huset för att ha råd att bo kvar. Naturligtvis är detta något som till exempel Frances mamma Mrs Wray inte ser på med blida ögon, det är ju trots allt en klassresa åt fel håll att ta in hyresgäster. Hyresgästerna är det unga, nygifta paret Lilian och Leonard Barber och Waters skildrar väl den klaustrofobiska känsla som kan uppstå när man delar boende med andra, okända människor.

Boken är indelad i tre delar och varje del är nästan som en liten roman i sig själv. Den första delen är en beskrivning av London och England under mellankrigsåren då det fanns en frustration över allt de förlorat under kriget. Frances som under kriget kände sig fri känner sig nu snarare instängd och rastlös i sitt dyra förortshus. Den andra delen blir å sin sida en spirande kärlekshistoria och den sista delen lutar mer åt thrillerhållet där läsaren får en inblick i skuld och skam och även dåtidens rättssystem.

Eftersom boken är så pass lång så hinner Waters verkligen bygga upp stämningen och karaktärerna till fullo och allt kommer till liv i hennes prosa. Det jag älskar mest med Waters är hennes Londonbeskrivningar, eller framför allt vad hennes karaktärer känner för London, för det är stor igenkänning för en Londonvurmare som jag själv:

But as she made the long journey home to Champion Hill she felt what she had tried and failed to feel the day before: she looked at the city and was sick with love for it, sick with yearning to remain a part of it, to remain alive and young and unconfined and bursting with sensation.

Trots att jag gillade utrymmet Waters tar och den detaljrikedom det medför så tycker jag att längden och indelningen i de olika delarna gör att detta blev en berg-och-dalbaneläsning där jag anser att visa delar, till exempel del två, kunde ha fått mer plats än till exempel del tre som jag tycker drar ut väldigt mot slutet med sina ingående beskrivningar av rättssystemet.

På svenska heter boken Hyresgästerna och på Natur och Kultur 2015. Waters var i Sverige i samband med släppet, vilket jag skrev om här.

The Paying Guests
Sarah Waters
Virago
2014
576 s.

Half Bad: ondskans son - Sally Green

När jag var i England var Half Bad: ondskans son väldigt hajpad. På Waterstones var hela publiken full av fans till Sally Green som alla ville ha sina böcker signerade och selfies tagna med henne.

Jag förstod som sagt inte hajpen då och vet inte om jag gör det nu heller. Jag vet att Green slagit rekord i att ha sålt till flest länder innan boken ens blivit utgiven och jag kan inte låta bli att fundera på hur det har gått till? Visst förstår jag att detta är ytterligare ett franchise i fantasy/sci-fi-genren och att det gärna ska marknadsföras så (på bokens omslag står det att den bör tilltala alla som gillade Hunger Games), men det är väl å andra sidan det enda behövs för att få en stor läsarkrets.

Half Bad: ondskans son är första delen i en trilogi om den engelske häxan Nathan. I Nathans värld finns det häxor som antingen är vita eller svarta, goda eller onda. Nathan råkar vara resultatet av en affär mellan en vit häxa och en svart och han blir naturligtvis hatad av de vita häxor som finns i hans omvärld. Han har ingen kontakt med de svarta häxorna, men blir trots detta illa behandlad och misshandlad av de vita häxorna. Hans pappa är på flykt och de vita häxorna har Nathan under bevakning eftersom de tror att pappan ska kontakta honom. Nathan själv har aldrig träffat sin pappa, men under bokens gång växer en längtan fram att få lära känna honom. Trots att boken är ganska lång händer det inte särskilt mycket, Green använder sig av många sidor för att skildra skeenden, lite som amerikanska kurslitteraturförfattare som får betalt per ord.

Genom den uppenbara symboliken i att Nathan har både vitt och svart häxblod iscensätts Greens tema i boken. Vem är egentligen ond och vem är god? Går det verkligen att dra en skiljelinje? Är världen verkligen så svart och vit som Nathan uppfostras till att tro?

Jag älskade Hunger Games, men tycker inte att Half Bad: ondskans son håller måttet. Jag vet inte om det är Greens språk eller översättningen, men språket är hafsigt och dåligt uppbyggt. Dessutom har flera korrfel sluppit igenom, vilket bidrar till att sänka bokens språkkänsla för mig. Green ägnar dessutom större delen av boken att beskriva vad Nathan gör eller känner, istället för att gestalta det, vilket gör att boken faller platt.

För mig är den enda behållningen med boken att den är populär bland barn och unga som är läsovilliga.

Half Bad: ondskans son (Half Bad)
Sally Green (översättning: Carla Wiberg)
Semic
2015
357 s.

Fangirl - Rainbow Rowell

Jag älskade Eleanor and Park. Det är den första boken av Rainbow Rowell som jag läste och därför var jag lite rädd att ge mig in på Fangirl just eftersom Eleanor and Park är så bra.

Fangirl handlar om tvillingarna Cath och Wren som tidigare varit oskiljbara. De har bott i samma rum, haft samma kläder på sig och framför allt - älskat Simon Snow lika mycket. Simon Snow ska föreställa en slags Harry Potter och den här boken handlar om fandomet kring fenomen som Harry Potter och andra franchises som baserar sig på ungdomsböcker. Nåväl, Cath och Wren har blivit antagna till samma college och Cath som alltid trott att hon och Wren skulle bo tillsammans finner sig plötsligt dumpad av sin syster och boende med en annan tjej och hennes pojkvän som hänger i deras rum för jämnan. Allt Cath vill är att hänge sig åt sitt skrivande, framför allt fanfiction som hon skriver om Simon Snow, men hennes professor i kreativt skrivande vill att hon breddar sitt skrivande och anser att fanficiton är plagiat.

Fangirl håller inte riktigt upp till samma standard som Eleanor and Park för min del. Den här boken känns inte lika välskriven som Eleanor and Park utan Rowell svävar gärna ut i sidospår rörande Simon Snow och det tar ovanligt lång tid för vissa storylines att få sin upplösning. Trots att jag tyckte att boken var något lång, spretig och pratig så slukade jag den ändå eftersom jag tycker om Rowells karaktärer. Jag gillar den osäkra Cath som plötsligt finner sig i en ny situation hon inte bett om, jag gillar Wren som vill bryta sig fri från gamla mallar (trots att man blir irriterad på henne också) och framför allt gillar jag Caths rumskompis Reagan och hennes kille Levi. Jag är dessutom ett fan av skolskildringar överhuvudtaget och just collegeböcker har jag varit svältfödd på och därför känns det extra kul att läsa om Cath och Wrens collegeupplevelse.

I oktober publiceras Carry On (som till exempel Bokbabbel skrivit om här) som alltså ska handla om Simon Snow som Cath skriver fanfiction om. Jag gillar tanken på att boken kommer att bli en bok i en bok eftersom Carry On är namnet på Caths fic, men jag är också tveksam till detta. De utdrag som fanns om Simon Snow i Fangirl är inte bra. Jag vet inte om det är översättningen, men de känns väldigt töntiga. Smygande Tråken (som jag antar är en slags Voldemortfigur) ska alltså vara Simon Snows fiende. Smygande Tråken. Är det meningen att namnet ska låta så töntigt även på engelska eller var detta något som hände i och med den svenska översättningen?

Om jag läser Carry On kommer jag nog att läsa om Fangirl först. Helst på engelska i den specialutgåva som kommer ut i maj.

Fangirl
Rainbow Rowell (översättning: Carla Wiberg)
Berghs
2015
427 s.