En av mina favoritböcker från förra året var The Name of the Wind av Patrick Rothfuss som jag blev helt lyrisk över, vilket går att läsa om här. Denna gång valde jag att spara uppföljaren, tegelstenen The Wise Man's Fear, till mina lov för att på så sätt få oavbruten lästid. Detta var ett smart drag och läsningen tog hela sportlovet och en del av påsklovet i anspråk.
I The Wise Man's Fear fortsätter ramberättelsen med Kvothe som berättar sin historia för Chronicler, men nu är vi inne på andra dagen i ramberättelsen. Kvothe tar vid där han slutade i den första boken, och vi får följa hans äventyr på universitetet i Imre. Han bestämmer sig dessutom för att ta ett sabbatsår för att hjälpa Maer Alveron på andra sidan världen och Rothfuss bygger på så sätt vidare på sitt detaljrika världsbygge och flera platser på kartan som finns i både The Name of the Wind och The Wise Man's Fear blir kända för oss läsare. I Vintas, där Maer Alveron bor, lär han sig sedvänjorna hos adeln, men han gör även avstickare för att oskadliggöra banditer, träffar feer, lära sig konsten att strida och lyckas rädda några ungmör och komma tillbaka till universitetet igen.
Uppföljaren är nästan trehundra sidor längre än debuten och Kvothes äventyr på andra sidan världen får mycket utrymme. Jag kan tycka att boken känns något ojämn i sitt tempo. De trehundra första sidorna är i princip en upprepning på Kvothes universitetsliv i den första boken, och sedan tycker jag att uppdraget att oskadliggöra banditer i Vintas tar onödigt lång tid och på vägen hem så gör han många långa avstickare som jag har svårt att få ihop. Det känns som att Rothfuss vill få med så mycket att han klämt in åtminstone två eller tre romaner i en och samma bok.
Nog för att jag gillar fantasy som utspelar sig genom att ha ett uppdrag och upptäcka och lära känna nya seder och folk (dock inte hundra sidor av Kvothes sexuella bravader i fevärlden), något som t. ex. Tolkien var en mästare på, såklart. Men i The Wise Man's Fear tycker jag det faller platt. Jag förstår att alla pusselbitar han får på sina äventyr, att han t.ex. får stöd från Maer Alveron, lär sig sederna hos adeln och lär sig slåss, är bra och viktiga komponenter för ramberättelsen eftersom att han i ramberättelsen är en legend och vi får veta upprinnelsen till detta, men jag tycker att läsaren tas med på en massa krångliga omvägar och dolda stigar som gör att historien inte känns lika sammanhängande och stringent.
Självklart inser jag att min läsning nog beror på mina otroligt höga förväntningar, men eftersom jag vet att Rothfuss var bra i debuten, vet jag också att det spretiga historieberättandet inte passar honom. Däremot vill jag reservera mig för att ge ett slutgiltigt utlåtande om boken förrän jag har läst den, ännu opublicerade, avslutande delen eftersom att många av de mer oklara detaljerna i denna bok kanske får sin upplösning där.
Trots mina problem med berättandet och tempot gillar jag ändå Rothfuss starkt, framför allt hans världbyggande är helt otroligt och detaljrikt. Många av hans karaktärer är också otroligt välskrivna (men i denna bok introduceras vi tyvärr till några karaktärer som jag tyckte var alltför schablonmässiga och stereotypa) och jag är ändå glad att jag fick komma tillbaka till Kvothes värld igen.
På svenska heter den En vis mans fruktan och är indelad i två delar som båda gavs ut på Massolit 2011 och som nu finns tillgängliga i pocket från Ponto pocket.
The Wise Man's Fear
Patrick Rothfuss
DAW Books
2011
993 s.
PS. Rothfuss råkar dessutom vara med på John och Hank Greens reading lists så där slog jag två flugor i en smäll (därav bilden med deras reading lists).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar