Illuminae - Amie Kaufman & Jay Kristoff

När Frida på A deo a libertate recenserade Illuminae var jag snabbare än snabbast på reservationsknappen på Stockholms stads-biblioteks hemsida och under påskhelgen slukade jag den i ett nafs.

I en galax långt, långt borta år 2575 attackeras plötsligt den öde kolonin Kerenza. De överlevande inser snabbt att de måste ta sig ifrån planeten då den håller på att förstöras och 17-åriga Kady Grant lyckas med nöd och näppe rädda sig själv och ex-pojkvännen Ezra Mason och se till att de evakueras av flottan Alexander som kommit för att rädda dem. Flottan består av tre skepp och Kady och Ezra hamnar på olika skepp. Ganska snart blir det uppenbart att allt inte står rätt till på alla skepp och det flyter runt misinformation om flottans tillstånd. Kady, en asocial datahacker, börjar genast undersöka vad det är som egentligen pågår och varför Kerenza blev attackerad.

Rent estetiskt är Illuminae mer än bara en bok. Det har lagts mer mycket tanke och omsorg i själva berättandet. Själva historien förs framåt av olika dokument såsom chattloggar, avskrifter från övervakningskameror, mejl, dokument från skeppen och till och med loggar från Alexanders AI som verkar ha gått bananas. Jag tilltalas av epistolära romaner eftersom jag gillar hur man som läsare får pussla ihop allt själv. Mycket lämnas till min fantasi och till min slutledningsförmåga och med Illuminae går den känslan verkligen inte förlorad. I början har jag inte en aning om vad som händer. Vem är den här Kady? Och Ezra? Och vad är Kerenza för en planet? Varför har de blivit attackerade? Varför, varför, varför? Gränsen mellan att totalt förlora läsaren och göra så att intresset försvinner och att ge tillräckligt många pusselbitar för att fortsätta läsa är hårfin, men Kaufman och Kristoff balanserar den på ett bra sätt.

Dessvärre känner jag också att formatet och sättet historien berättas på inte var för mig. Någon på Goodreads skrev i sin recension ungefär att "epistolary format is a poor writer's crutches, unless it's in the hand of a really skilled writer" (jag hittar tyvärr inte recensionen igen) och jag håller med. Att låta sin historia berättas genom brev (eller liknande) kräver att man är en riktigt bra författare och jag vet inte om jag tycker att Kaufman och Kristoff är det. För mig känns det snarare som en ursäkt eller undanflykt att inte behöva lägga ner lika mycket på skrivhantverket. Det behövs inte så mycket gestaltningar eller karaktäriseringar. Det är som att de tror att om de slänger in lite chattloggar med chattspråk så lär vi känna Kady och Ezra. Och det gör vi till viss del, men det faller platt. Nästan alla karaktärer är endimensionella eller stereotypa i Illuminae för att vi inte lär känna dem. Boken är så extremt handlingsdriven och har så mycket fokus på action, att det inte finns någon plats för att skapa goda karaktärer. Allt som jag normalt älskar med skrivhantverket är bortskalat och kvar är något som hellre hade passat i ett annat medium, till exempel film eller TV-serie.

Faktum är att hela romanen känns otroligt mycket Battlestar Galactica och trots att krigsscenerna är vackert formgivna, så kan jag inte låta bli att i mitt huvud se Starbuck och Apollo i sina vipers mot hela universum som kuliss.

Illuminae hade vunnit på att vara en historia för ett annat medium. Jag förstår att författarna vill göra något innovativt med genren och med böcker så som vi känner dem, men jag tycker att förlusterna i karaktärerna och berättande är för stora. Kanske kommer de nästkommande delarna i serien att råda bot på detta.

Illuminae
Amie Kaufman & Jay Kristoff
Oneworld Publications
2015
599 s.