Gudarna - Elin Cullhed

Ett av de mest spännande släppen denna vår har varit Gudarna av Elin Cullhed. Som vurmare för ungdomslitteratur känner jag att jag borde läsa mer svensk sådan och Cullheds roman har fått mycket bra kritik, varvid mitt intresse för boken väcktes.

Gudarna handlar om de tre sextonåriga tjejerna Jane, Bita och Lilly som bor i Tierp och redan tidigt i romanen berättar berättarjaget Jane att den här romanen inte kommer att handla om att någons mamma dör, om ungdomar som har cancer eller om några som är kära. Det här är romanen om dem, gudarna. De förkastar ordet tjej, det är liksom inte starkt eller bra nog för att beskriva vilka de är, så de bestämmer sig för att de är gudar, en blandning av ordet guzz och brudar. Trots att Jane säger att romanen ska handla om dem så blir det oundvikligen så att den kommer att handla om andra också och den kommer att ha lite kärlek med på ett hörn. För att inte vara en roman om "another kille" så handlar romanen förvånansvärt mycket om Daniel Abdollah, killen som Lilly har ett förhållande med och som hela Tierp avgudar.

Dessvärre är inte det här en bok för mig. Jag ville så gärna tycka att den var fantastisk. Jag ville så gärna gilla den på grund av dess feministiska anspråk, men det räcker inte med att gilla en bok bara på grund av dess anspråk. Kanske har det att göra med att jag inte känner någon identifikation med karaktärerna överhuvudtaget. Jane, Bita och Lilly låter sig inte spärras in i fack som säger hur de ska agera som tjejer. De är ju faktiskt inte tjejer; de är gudar och då får man göra som man vill. De super, ligger runt och svär som borstbindare, men de är också känsliga, lojala och bryr sig om varandra. Medan jag som sextonårig besökte biblioteket, var hemma och följde Veronica Mars och spelade TP med mina kompisar så går Jane, Bita och Lilly på fester och har lösa förbindelser med killar. Och det är inte det att jag tycker att det är det som är problemet för mig. Tvärt om, jag är för tjejer som vägrar normen, som vågar vara precis som de är i all sin fulla prakt och inte låter sig definieras av patriarkala strukturer. Det är bara det att jag helt enkelt inte kan identifiera mig med det och det påminner mig om Paulina and Fran av Rachel B. Glaser; det här är tjejer som är så långt ifrån mig, your average tönt, och jag kan inte känna igen mig även om jag kan heja på vid sidolinjen.

Dessutom har jag ibland problem med språket. Ibland tycker jag det är mitt i prick, men ibland faller det platt. Ibland känns det som att Cullhed försöker lite väl mycket att skapa ett eget, ungdomligt språk som tangerar gränsen för vad som är okej och inte. Många liknelser fick mig att fundera på vad de egentligen ville säga mig och varför de användes på detta sätt. "Att andas i luften var som att bita i en kall skumgummimadrass några ungar kissat lite för många gånger i" är ett exempel på en sådan liknelse jag inte alls förstår.

Att läsa Gudarna var för mig en upplevelse av att hänga med ett gäng människor som är min raka motsats. Jag förstod oftast inte varför de sa eller gjorde som de gjorde, men jag gillar att det finns tjejer som Jane, Bita och Lilly. Som visar att de är starka och vågar vara sig själva utan att kedjas fast i patriarkatets bojor. Kanske finns det andra som identifierar sig mer med gudarna.

Gudarna
Elin Cullhed
Natur & Kultur
2016
238 s.