December 2016

Gott nytt år!

Jag hoppas att ni hade en fin nyårsafton och att ni redan hunnit få någon läsning gjord. Jag läste precis ut årets första bok (okej, jag påbörjade den under 2016) och känner mig rätt nöjd. Men först ska vi titta tillbaka på föregående års sista månad och hur min läsning såg ut då.

Under december läste jag ut tre böcker:

The Tidal Zone av Sarah Moss

The Mothers av Brit Bennett

Where'd You Go, Bernadette av Maria Semple

The Tidal Zone tog väldigt lång tid för mig att läsa, främst på grund av att jag under december var sjuk, men den var verkligen värd all tid det tog för mig att läsa och jag tror kanske till och med att det kan vara förra årets bok för mig. Den hamnar definitivt på topplistan i alla fall.

Efter det tog jag mig an The Mothers, som jag läste relativt snabbt eftersom den var tvungen att lämnas tillbaka på biblioteket. Precis som Hot Milk av Deborah Levy började den väldigt bra och efter första kapitlet var jag fast och läste långt in på småtimmarna. Dessvärre höll den inte hela vägen för min del, men detta kommer jag att ta upp i ett inlägg på en blogg nära dig så fort jag får ner mina tankar i ord.

Förutom The Mothers hade jag också lånat både Where'd You Go, Bernadette och Today Will Be Different av Maria Semple från biblioteket och båda behövdes läsas ut ganska omgående. Eftersom jag är en vän av ordning / offer för tvångstankar när det gäller just ordning, så ville jag gärna läsa Semples debut innan jag gav mig på uppföljaren, inte bara för att läsa böckerna i publiceringsordning, utan också för att Where'd You Go, Bernadette har varit på min läslista hur länge som helst och jag minns speciellt kollegor på Pocket Shop som tjatade på mig att jag borde läsa den i princip varje arbetspass ett tag.

Jag gillade Where'd You Go, Bernadette och tycker om att Semple valde att göra en bok av dagboksinlägg, mejl, rapporter, kvitton etc. eftersom det normalt inte platsar i "seriösa vuxenböcker" som en blurb sa, men jag tycker att den var på tok för lång och mysteriet med Bernadettes försvinnande, som ju är premissen för hela boken om man ska tro exakt all press kring boken, är bara en bråkdel av historien.

Efter Where'd You Go, Bernadette började jag läsa i Today Will Be Different, men som ni ser i listan här ovanför läste jag aldrig ut den. Jag läste cirka 50 sidor, men var sedan tvungen att lägga ner den. Huvudkaraktären var på tok för osympatisk för mig och det är inte det att jag hatar osymaptiska huvudpersoner, tvärt om, men hon var också otroligt nedlåtande och jag klarar inte av att läsa om människor som beter sig så. Jag tror verkligen att varje bok kan ge en något, även de som man inte gillar, men jag tror det handlar mycket om i vilket sinnelag man är när man läser och jag var verkligen inte redo för en pessimist som är nedlåtande. Dessutom fick jag intrycket av att hon var exakt som Bernadette i Where'd You Go, Bernadette och jag hade ingen lust att läsa samma historia en gång till (många på Goodreads verkar också tycka så). Jag är faktiskt ändå stolt över att jag lade ner boken, kanske tar jag lärdom från detta och kommer att bli nogrannare med vad jag faktiskt lägger ner min lästid på under kommande år.

December, och året, avslutades med att jag började läsa The Vegetarian av Han Kang, som jag i skrivande stund precis har läst ut (om jag hade läst ut den i december hade den lätt varit med på min årsbästalista kan man säga) och jag påbörjade även Getting Things Done av David Allen för att jag vill bli bättre på att strukturera upp allt jag behöver göra, främst i jobbet.

Vad avslutade ni förra året med? Är ni bra på att avsluta böcker ni inte gillar?

The Tidal Zone - Sarah Moss

The Tidal Zone var en bok som i somras nämndes i varenda booktubevideo och jag hörde aldrig något dåligt om den. Dessutom behöver man knappt nämna ordet "universitet" innan jag skriver upp boken på min att läsa-lista. Det spelar ingen roll att detta inte är en universitetsroman; jag bara älskar karaktärer/storylines/miljöer som har med universitet eller skola att göra på något sätt. Jag hade planerat att köpa boken i London i somras och som tur var hittade jag den på min favorit-second hand The Oxfam Bookshop för en bråkdel av originalpriset bara några veckor efter att den publicerats. Sedan kom såklart en massa bibliotekslån emellan, men under hela november var boken min följeslagare och hade jag inte varit sjukskriven under november och tappat all fokus, så hade jag läst ut den i ett nafs.

The Tidal Zone är Sarah Moss sjätte (!) roman och det är med den som hon till slut verkar ha fått sitt genombrott i Storbritannien. The Tidal Zone är historien om Adam, en hemmapappa och deltidslektor på universitetet, som en dag får ett telefonsamtal om att hans äldsta dotter Miriam helt plötsligt fallit ihop och slutat andas. Hon är för några minuter död innan hon lyckas räddas av skolpersonal och snabbt ditkallad ambulans och sedan får hon vara på observation på sjukhuset under flera veckor medan läkarna försöker komma på varför en ung och frisk flickas kropp bara slutar fungera. Adam är gift med Emma, en läkare som är mer på jobbet än vad hon är hemma och de har förutom Miriam också den yngre dottern Rose. The Tidal Zone är historien om hur alla i familjen försöker hantera mysteriet med Miriam; Miriam själv som inte är särskilt nöjd över att vara instängd på sjukhus, lillasystern Rose som tidvis har svårt med all uppmärksamhet som ägnas hennes storasyster, Emma som ju faktiskt är läkare själv och ibland verkar veta mer än Adam om vad som faktiskt drabbat Miriam och Adam som är den som är närmast barnen och sköter deras vardag, men hur ska det någonsin bli vardag igen när Miriam kan sluta andas när som helst?

Boken berättas från Adams berättarperspektiv och det märks väl hur mycket han älskar sina barn. Han är noga med vad de äter (väldigt hälsosamt), kan deras vanor och verkar alltid vara steget före dem. Det är uppfriskande att se en sådan engagerad pappa, för let's face it, litteraturen kryllar inte direkt av hemmapappor som låter sina fruar göra karriär medan de själva tar hand om hem och barn och dessutom gör det med stolthet. Moss skildrar skickligt de fördomar som kan uppstå när man som man i ett patriarkalt samhälle gör sådana sysslor som alltid varit tillskrivna som kvinnliga. Hon ifrågasätter normerna skickligt genom Adam, som ju är en universitetsutbildad intellektuell, men också genom Miriam som är en ung feministisk åsiktsmaskin. Adam beskriver till exempel hur han är den enda pappan som följer med barnen till skolan och hur han lär känna de andra hemmaföräldrarna, som alla är mammor, och hur han finner stolthet i hur väl han känner sina barn. Vid en incident när han tar med Rose till ett födelsedagskalas i simhallen tillsammans med de andra barnens föräldrar, bara mammor, så blir han tillsagd av receptionisten att han inte kan stå och titta på barnen som simmar för andra har klagat och finner det obehagligt. Samhället finner det alltså fel att en pappa ska få ha uppsyn på sin egen dotter i simhallen, för det kan misstolkas. Genom denna händelse ifrågasätter Moss våra uppfattningar och visar på hur absurda de ter sig.

Förutom den närmaste familjen till Miriam, så får vi dessutom också Adams familjs historia genom pappan som kommer på besök. Adams pappa är barn till två flyktingar som flydde till USA under andra världskriget och ville sedan att deras judiske son skulle följa livet de byggt upp i New York, men Adams pappa gav sig istället ut på en resa tvärs över hela kontinenten, för att slutligen hamna i England med Adams mamma. Moss undersöker skickligt hur vår historia påverkar de val vi gör idag, och hur händelser i nuet kanske förorsakas av eller kan besvaras med hjälp av vår familjs historia. Förutom Adams familjs historia får läsaren också ta del av biografin om Coventry Cathedral som han arbetar med, och det är så otroligt snyggt hur dessa kapitel om återuppbyggnaden av en trasig katedral motsvarar återuppbyggnaden av familjen. Inte bara hur familjen återuppbyggs efter Miriams anfall, utan också hur Adams familj återuppbyggs i USA efter andra världskriget.

It is not all right, but there is beauty. We have ways of saying that it is not all right, that there is death and suffering and evil, and they are the same ways we have had for hundreds of years. Buildings. Glass. Weaving.

Words.

Efter The Tidal Zone har jag verkligen fått mersmak och kommer definitivt att läsa mer av Sarah Moss, eftersom jag både gillar hennes språk och tematik. Nyss fick jag hem Night Waking som är den första delen i en trilogi, så nästa år kanske blir Sarah Moss-året. Jag hoppas.

I dagsläget verkar det inte finnas några planer på att ge ut The Tidal Zone på svenska, men jag hoppas att även förlagssverige får upp ögonen för Sarah Moss.

The Tidal Zone
Sarah Moss
Granta
2016
336 s.

Jullovsläsning 2016

God jul! Hoppas att ni får en bra dag, vad ni än firar och hur ni än firar. Givetsvis hoppas jag att ni i alla fall får en stund till kvällen att slappna av med en bok och bara njuta av ledighet. Det är i alla fall vad jag planerar att göra.

I onsdags gick jag på julledighet och fram tills dess hade jag egentligen ingen aning om vad jag skulle läsa nu till julen. Denna ledighet är vi hemma i stan; vi åker inte till släktingar utanför stan och firar dessutom nyår hemma, så jag planerar att kunna slutspurta året med läsning. Igår fick jag hem den sista boken jag planerar att läsa under ledigheten och därför önskar jag er en god jul med denna bokhög.

Just nu läser jag The Vegetarian av Han Kang, snackisen som jag sedan i somras varit intresserad av att läsa. Nu är det äntligen dags och som bonus köpte jag även biljetter till hennes samtal med Yukiko Duke på Kulturhuset i januari. Nu när jag börjat läsa ser jag ännu mer fram emot detta samtal, förhoppningsvis kanske jag har börjat läsa på Human Acts (Levande och döda, som nyligen publicerades på svenska) också.

Utöver Han Kang planerar jag att läsa Morgon i Jenin av Susan Abdulhawa eftersom det är den första boken i min kompis Karins nya bokcirkel, som jag snällt blivit tillfrågad att vara med i och jag är ju inte den som bangar samtal om böcker. Sedan hoppas jag att jag får tid att läsa Zadie Smiths Swing Time som trillade ner i brevlådan när den släpptes eftersom den har varit förbeställd sedan urminnes tider. Jag började läsa på Hungry Heart av Jennifer Weiner, men jag hade ingen lust för non fiction just nu, så jag hoppas att den lusten återkommer innan den ska lämnas tillbaka till biblioteket.

Nu är jag nyfiken, vad läser du under jul?

November 2016

I november blev jag sjukskriven och läste nästan inga böcker alls. Istället har jag tagit det lugnt och gjort det som fallit mig in. Jag har velat läsa böcker, men det har liksom inte funnits fokus för det och då får det vara så. Även om jag varje månad tycker om att se tillbaka på min läsning, så tänker jag inte stressa fram något för att ha något att prestera. Som det ser ut i skrivande stund har jag hittills läst 44 böcker i år och det är jag ändå nöjd med. Mitt mål är alltid 50, men det är sällan jag når det och det är som sagt inget jag förebrår mig för heller om det inte blir av. Förra året läste jag till exempel 43 böcker, så i år har jag redan läst fler (eller kanske bara fler kortare böcker?) än förra året. I november läste jag följande böcker:

Allt som blir kvar av Sandra Beijer

Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Tidigare såg jag fel i min läsdagbok och trodde att jag läste Allt som blir kvar i oktober, men det gjorde jag inte alls. Jag började och läste faktiskt klart boken under novembers inledande dagar, därför har jag redigerat förra månads-summeringen och klistrar in vad jag då skrev om den (med några få redigeringar inom hakparenteser):

Den [första boken] jag läste ut i [november] var Sandra Beijers Allt som blir kvar, vilket är uppföljaren till debuten Det handlar om dig. Om Det handlar om dig handlar om den inledande kärleken så handlar Allt som blir kvar om när kärleken dör ut. Om hur man lagar sig efter att ett förhållande har tagit slut. Jag tyckte att debuten var okej, men önskade mer från den och därför såg jag ändå fram emot Allt som blir kvar, men jag insåg med den boken att Beijers författarskap inte intresserar mig. Jag gillar bloggen och vad hon gör med den och läser böckerna mest för att hänga med i vad hon skriver om i bloggen, men jag tror inte att jag kommer att läsa någon mer bok av henne.

Efter att jag läste ut Sandra Beijers bok började jag läsa The Tidal Zone av Sarah Moss och redan i slutet av förra månadssummeringen skrev jag att den har potential att bli årets bok för mig och det tror jag minsann håller. Det ska bli spännande när jag ser över året för den hamnar lätt i min topp tio.

Mitt i den pausade läsningen av The Tidal Zone, eller ja, pausen av all läsning, så lyckades jag ändå klämma Therése Lindgrens Ibland mår jag inte så bra under en dag. Jag vet att Lindgren är en superpopulär Youtuber eftersom många av mina elever älskar henne, men jag själv har aldrig följt henne. Däremot var jag intresserad av att läsa hennes bok eftersom det handlar om hennes utmattningssyndrom och mentala hälsa, och jag är alltid ute efter böcker som skildrar detta eftersom vi måste prata mer om psykisk ohälsa. Lindgrens bok var inget att hänga i granen (pluspoäng för passande juluttryck) och jag tycker definitivt att hon borde ha låtit någon annan skriva boken åt henne, däremot tänker jag att denna bok kan vara viktig för hennes målgrupp (som jag antar är preteens/teens) eftersom vi behöver fler förebilder i vårt samhälle när det gäller mental ohälsa. På sin höjd kanske jag rekommenderar denna till mina elever om de vill veta mer eftersom hon har lättillgänglig fakta och att hon redan är en person som unga idag lyssnar på, men för mig var den inte intressant.

Den senaste veckan har i alla fall läsorken börjat komma tillbaka och nu läser jag The Mothers av Brit Bennett som jag måste lämna tillbaka på biblioteket snart. Den är riktigt lovande hittills, men har de senaste böckerna jag läst hittills lärt mig något så är det att inte få höga förhoppningar under de inledande sidorna (eller hajpen som omger denna bok).

Vad läser ni just nu? 

Allt som blir kvar - Sandra Beijer

Jag har följt Sandra Beijers blogg Niotillfem i flera år nu (sedan 2005 kanske? Är det ens möjligt?) och läste hennes debutroman Det handlar om dig när den kom ut. Jag var inte begeistrad då, tyckte att den var helt okej, men tänkte att det finns bra grogrund för att bli en riktigt bra författare där (det visste jag ju i och för sig då jag tycker att hon skriver mycket bra krönikor och på sin blogg). När Allt som blir kvar kom ut var jag alltså mycket pepp och kanske gick jag in med för höga förhoppningar, som jag alltid verkar göra.

Nu känns det som att hela bloggosfären har läst Allt som blir kvar, men jag ger en snabb sammanfattning. Allt som blir kvar handlar om Matilda som i bokens inledande kapitel precis får reda på att hennes kille vill göra slut. Hon får ett samtal från honom över telefon - han vill inte ens berätta detta för henne personligen (att göra slut med post it-lappp à la Sex and the City, anyone?). Där och då ramlar Matilda ihop, mitt i gatan där hon tagit samtalet, men efteråt går hon ändå på fest tillsammans med kompisen Miron som börjar formulera en plan. Han klargör att Matilda får 30 dagar på sig att sörja förhållandet som gick i bitar, att sörja allt som blev kvar, sedan måste hon gå vidare och han ska hjälpa henne.

Inledningsvis märker jag direkt att Beijers språk har utvecklats avsevärt sedan debuten. Det är stramare, hon får fram vad hon vill med färre ord och det känns inte lika pratigt. Hon har mer koll på sitt register och vad hon behöver för att förmedla känslor. Jag kan tänka mig att om jag skulle ha läst detta i tonåren när mina känslor var all over the place, för att citera prins Daniel, så skulle hennes ord verkligen ha gått in under huden.

Jag gillar också ämnesvalet. Att det handlar om kärlek som tar slut. Det handlar om vad som händer när någon bestämmer sig för att hen inte gillar sin partner längre, och vad som händer med partnern som blir kvar. Hur handskas man med det? Det är ofta ett tema i vuxenlitteraturen, men jag har inte läst många ungdomsböcker som handlar om förhållanden som tar slut, som har det som sitt grundläggande tema för boken. Visst att jag har läst om uppbrott innan, men nästan alla ungdomsböcker jag har läst fokuserar ändå alltid på nya förhållanden som skapas, nya parrelationer som till slut uppstår. Nu vill jag inte spoila boken för de som har den framför sig, men jag gillar att Beijer inte faller i facket att ge oss ett klart slut som följer konventionen.

Däremot tycker jag att Matildas känslor kring detta uppbrott är lite väl melodramatiska. Nu kanske jag aldrig har upplevt sådan himlastormande kärlek som Matilda (fast, jag tycker ändå att jag har gjort det) för annars lägger man väl sig inte mitt på trottoaren och gråter och har svårt att andas? Eller? Är jag en för cynisk vuxen nu? För mig var det i alla fall lite väl melodramatiskt, lite för mycket emo. Jag relaterar absolut till att uppbrott kan kännas så svårt och ta så hårt, men Matilda är Så Mycket Feels. Ligger på trottoarer, golv, trösklar, i väggrenen och gråter gråter gråter och har panik och spyr. Jag försöker inte förminska känslor överhuvudtaget, alla får sörja på sitt vis, men jag kan inte relatera till det. Det är synd, för jag gillar Beijers språk och tematik, men kanske är hennes författarskap inte något för mig.

PS. Det är synd att jag glömde att fota boken innan jag lämnade tillbaka den, så ni får nöja er med den enda bilden jag hade på den. Dock är omslaget supersnyggt designat, så ta er en kik på det när ni kan.

Allt som blir kvar

Sandra Beijer

Natur och Kultur

2016

206 s.

Oktober 2016

November är nästan slut, så varför inte kika på vad jag läste under oktober månad (eftersom jag inte har orkat att skriva om det förrän nu)? I september skrev jag att jag önskade att min lässvacka vore slut, och det verkar som att läsflytet åter kom på besök i oktober eftersom jag lyckades läsa ut fem böcker, vilket är riktigt bra för att vara jag. I september läste jag

Bluets av Maggie Nelson

The Sunlight Pilgrims av Jenni Fagan

Stanna av Flora Wiström

Det är natten Karolina Ramqvist

Hot Milk av Deborah Levy

Som jag skrev i september blev jag tvungen att beställa ett exemplar av Bluets av Maggie Nelson eftersom bibliotekets exemplar var trasigt, något som jag upptäckte mitt i läsningen. Nu hade jag ju kunnat vänta på att biblioteket ersatte boken, men jag visste redan mitt i läsningen att denna bok vill jag äga, stryka under passager i och komma tillbaka till igen.

Efter det läste jag The Sunlight Pilgrims av Jenni Fagan, som jag trodde skulle vara någon slags litterär dystopi à la Station Eleven*, men jag gjorde fel i att ha så höga förhoppningar på den. Det är en bra bok, men inte det bästa jag har läst. Samma kände jag för Stanna av Flora Wiström; det är hennes debutroman och den är helt okej, men inte i min stil alls. Däremot tror jag att den fyller ett tomrum för romaner om tonåringar efter gymnasiet som är på väg in i vuxenvärlden med allt vad det innebär.

Därefter läste jag Det är natten av Karolina Ramqvist eftersom att den skulle tillbaka till biblioteket och även om jag inte tycker att det är jobbigt att lämna tillbaka låneböcker olästa, så ville jag ändå hinna ta mig igenom den. Jag är verkligen glad att jag läste den, men ser fram emot att läsa den igen då jag har mer tid för eftertanke. Visst att boken gör sig väl i en snabb genomläsning, men jag vill också läsa och stryka under och stanna vid de tankar hon utvecklar kring skrivandet och författaren som alter ego. Jag har önskat mig den i julklapp, så jag hoppas att jag får den (annars ger jag mig själv den i julklapp, säkert). Efter det läste jag ut Hot Milk av Deborah Levy som verkligen började stort. Jag tyckte att hela det första kapitlet var magiskt - språket och stämningen var där, och Levy gav verkligen mersmak och det hade alla ingredienser för att kunna bli en slukarfest för Frida, men mot slutet tyckte jag att den tappade lite och det blev aldrig den där fullpotten som jag var ute efter. Däremot tycker jag fortfarande att det är en bra och läsvärd roman.

I oktober fick jag besked om lönehöjning och på vilket sätt firas det bättre än med att köpa böcker? Därför gick jag all in på böcker som har att göra med skrivande på något sätt (essäer om skrivande och/eller konst, memoarer, föreläsningar etc.) eftersom jag kommit igång med mitt eget skrivande igen efter att min terapeut inspirerat mig till det. Följande böcker beställde jag hem:

A Room of One's Own av Virginia Woolf

Why I Write av George Orwell

On Writing av Jorge Luis Borges (det är ju ändå hans bok Fiktioner som gett upphov till mitt internetalias)

The Dyer's Hand av W.H. Auden (som rekommenderas i Bodil Malmstens Så gör jag)

Reborn: Journals and Notebooks, 1947–1963 av Susan Sontag

A Moveable Feast av Ernest Hemingway

Known and Strange Things av Teju Cole

Loggböckerna 2005–2013 av Bodil Malmsten

Förutom dessa böcker som berör skrivande på olika sätt, så har jag i oktober dessutom börjat läsa Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Jag gillar den verkligen hittills och läser några kapitel då och då när jag känner för det. Utöver den började jag också läsa The Tidal Zone av Sarah Moss och jag tror faktiskt att det kan bli årets bok för mig. Jag återkommer när jag läst ut och hoppas att den håller hela vägen.

Har ni några bra bokrekommendationer för en skrivande person? Vad läser ni just nu?

*Det här är your friendly neighbourhood Station Eleven watch: Det verkar ännu inte finnas planer på att ge ut denna pärla till bok på svenska.

Hot Milk - Deborah Levy

Ni vet när man läser första sidan i en bok och tänker att det här kommer bli bra, riktigt bra? Ni pratar med allt och alla om hur bra den boken ni har börjat läsa just nu är. Ni kanske twittrar entusiastiskt om "magin" som uppstår. Sedan sitter man där med sina skyhöga förhoppningar och resten av läsningen känns som en uppförsbacke därifrån. Vad hände? Ungefär så kände jag när jag läste Hot Milk av Deborah Levy som var nominerad till årets Man Booker-pris.

Hot Milk handlar om 25-åriga Sofia och hennes mamma Rose som åker till en klinik i Spanien för att försöka bota Roses sjukdom. Rose kan inte gå längre, men inga läkare har riktigt förstått varför. Sofia slits mellan sina avbrutna atropologistudier, hennes mamma och hennes grekiska pappa som hon inte har träffat sedan hon var barn. Hon har lämnat sitt baristajobb i London, och det råkade också vara så att hon sov i ett förrådsrum där, till förmån för att vara hennes mammas skötare. I Spanien träffar de doktor Goméz, en något okonventionell doktor som är lika enigmatisk som Roses åkommor. På stranden träffar Sofia dessutom tyskan Ingrid Bauer och vi får även följa relationen som uppstår mellan dem.

Det är ingen tvekan om att Levy kan skriva. Hon skriver underbart vackert och jag tycker verkligen om hennes prosa. Inledningen var som sagt bland det bättre jag har läst och det gav mig verkligen mersmak. Däremot räcker tyvärr inte ett fantastiskt språk för att få mig att fångas. Även om jag tyckte att boken var bra, så blev den aldrig så bra som jag i de inledande kapitlen trodde att den skulle bli.

I recensionen av The Sunlight Pilgrims skrev jag att jag inte är ett fan av magisk realism längre och det får jag väl lov att säga även gäller vid läsningen av Hot Milk. Nu är varken The Sunlight Pilgrims eller Hot Milk böcker som kan sägas tillhöra genren, men båda har inslag av magisk realism. I Hot Milk är det främst läkaren Goméz och Ingrid Bauer som kan sägas stå för de inslagen och jag tycker inte riktigt om det. Dialogerna och interaktionerna med både doktor Goméz och Ingrid känns inte trovärdiga och faktiskt ganska konstiga. Nu är jag absolut inte ute efter att de böcker jag läser ska spegla någon absolut verklighet, men även i konstruerade verkligheter föredrar jag också om karaktärer och skeenden skildras trovärdigt inom ramen för romanen. I Levys roman ska visserligen allt vara lite suggestivt; vi vet ju faktiskt inte om Rose är sjuk eller om det är hypokondri och samtidigt vet vi egentligen inte vem som utnyttjar vem. Är det Rose som utnyttjar sin dotter Sofia genom att fejka sina åkommor för att få ha henne nära eller är det Sofia som utnyttjar Rose som en sköld mot livet som hon gömmer sig bakom? Men även i den värld som Levy målar upp för oss tycker jag att vissa konversationer eller händelser bara känns rent av konstiga. Det är liksom inte så konversationer går till alla gånger. Det är en bra roman, men jag önskade att den hade varit lite mindre konstig och lite mer trovärdig inom ramen för vad Levy bygger upp.

Av vad jag kan se finns det inga planer på att ge ut Hot Milk på svenska ännu.

Hot Milk

Deborah Levy

Hamish Hamilton

2016

224 s.