På Foyles i London plockade jag upp den här boken och läste majoriteten av den i foajén, helt förflyttad i tid och rum. Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa den igen, i sin helhet och mer ingående än vad man kan när man står och smygläser i en bokhandel.
Grief is the Thing with Feathers är Max Porters debutbok och handlar om en pappa och hans två söner medan de försöker hantera förlusten av mamman i familjen. Pappan forskar om Ted Hughes, boken är inspirerad av Hughes verk Crow (och titeln är inspirerad av Emily Dickinsons "Hope is the thing with feathers") och därför genomsyras mycket av boken av Hughes och just Crow. Crow är en karaktär som en dag dyker upp på farstutrappen och tar sig in i familjen. Och han tänker inte lämna förrän han inte behövs längre.
Innan jag läste Grief is the Thing with Feathers igen, så tog jag mig an Crow av Ted Hughes och det är en av de mest morbida karaktärerna jag har läst om. Hughes Crow är rent av grotesk många gånger och får förkroppsliga både synden och ibland hoppet. I Porters bok tonas Crows mest groteska sidor ned, men han är fortfarande en burdus karaktär som domderar in när familjen är som mest skör. Han kommer in och förkroppsligar hela familjens sorg, lämnar fjädrar på kuddarna och både förstör såväl som bygger upp. Han är både den som läker familjen och den som river isär. Han är barnvakt såväl som djävulen. Han är oberäknelig såväl som totalt förutsägbar (speciellt om man har läst Hughes Crow).
Man behöver inte ha läst Hughes innan för att förstå boken. Trots att Porter väver in mycket intertextualitet genom referenserna till t.ex. Hughes och Dickinson, så är det ett fristående verk om sorg. Precis som Hughes Crow är sorgen ibland burdus. Sorgen är ibland oförsonlig och på samma sätt som Crow i Grief is the Thing with Feathers läker den och river isär, förstör såväl som bygger upp och det kan vem som helst relatera till utan att ha läst Hughes innan. Själva livet är förenligt med döden och det är oundvikligt att komma undan sorgen som hör till.
Trots att man inte behöver ha läst Hughes eller Dickinson, eller andra poeter som Porter alluderar till, för att förstå boken, så kan det fördjupa upplevelsen om man gör det. Boken är som en julkalender, om du läser Crow av Ted Hughes så öppnar du helt plötsligt fler luckor i boken och läser du Emily Dickinsons dikt "Hope is the thing with feathers" förstår du plötsligt ännu mer. Men så är det alltid med intertextualitet, att klangbottnen blir djupare än om verket stod på egna ben.
Nu har jag läst den här boken två gånger och jag vet ändå inte om jag har förstått hela. Den går inte att kategorisera som roman eller lyrik. Är den kanske en essä om sorg? Precis som Crow vägrar den att låta sig kategoriseras och det är det som gör att man för varje omläsning får en djupare förståelse.
På svenska heter boken Sorgen bär fjäderdräkt och ges ut på Etta förlag hösten 2016.
Max Porter besökte English Bookshop i Stockholm i vintras och jag var där och lyssnade. Det var ett otroligt bra samtal och om det kan ni läsa mer här. I samband med att boken släpps på svenska kommer han tillbaka för ett samtal på Kulturhuset och det vill ni inte missa!
Grief is the Thing with Feathers
Max Porter
Faber & Faber
2015
128 s.
Crow: From the Life and Songs of the Crow
Ted Hughes
Faber & Faber
2001 (ursprungligen 1970)
112 s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar