Timme noll - Lotta Lundberg

Min utforskning av Lotta Lundbergs författarskap fortsätter och denna gång har jag läst hennes senaste roman Timme noll.

Timme noll handlar om tre olika kvinnor, författaren Hedwig som bor i Berlin vid krigets slut 1945, Isa som bor i Uppsala 1983 och Ingrid på Blidholmen 2004. Tiden vid krigets slut 1945 brukar beskrivas som timme noll, men det kan också vara en metafor för uppbrott och att man står vid förnyelsens rand, vilket man kan säga att alla kvinnorna gör. Hedwig lever i förvirringen i slutet av kriget och undrar var hennes dotter har tagit vägen. Samtidigt som hon vill leta efter henne finns det något som tar emot och det känns som att hon lever i förnekelse. I Uppsala drygt 40 år senare får vi följa med Isa till psykologen, eller Psykot, som hon kallar henne. Isa har klippt sönder en docka och hennes mamma har åkt till Afrika för att forska och läsaren får följa hennes sätt att hantera omvärlden. På Blidholmen år 2004 bor prästfrun Ingrid som har blivit tvungen att ge upp sin karriär för att ta hand om sin man som har diagnosticerats med Parkinson.

På baksidan finns jämförelser med Michael Cunninghams Timmarna, "[s]kickligt flätar Lotta Lundberg samman tre röster på ett sätt som för tankarna till Timmarna", och jag vet inte om jag håller med. Alla böcker med parallellhistorier om kvinnor är inte en ny version av Timmarna, på gott och ont. Personligen gillade jag Timmarna bättre och tyckte att tematiken och karaktärerna hängde samman bättre än vad de gör i Timme noll. Det finns en ganska tydlig länk mellan Isa och Ingrid, men kopplingen mellan Hedwig och Isa känns både långsökt och krystad. Och ska man då se till tematiken som hör ihop med titeln, så tycker jag inte heller den är tillräckligt stark. Jag hade faktiskt hellre sett en hel roman om antingen Hedwig eller Isa då jag tyckte Ingrid var jobbig och tråkig.

Det jag gillar med Lundberg är att hon i de två böcker som jag har läst hittills, Ön och Timme noll, gör nyanserade och starka kvinnoporträtt. De skaver och är inte perfekta, de är feminister, eller uttrycker feministiska tankar. Däremot tycker jag ibland att hon balanserar på gränsen för för osympatiska karaktärer och finns det något som gör mig nära att sluta läsa en bok så är det karaktärer som jag inte kan sympatisera med (missförstå mig rätt, jag behöver inte gilla dem, men jag måste förstå varför de handlar som de gör) och jag tyckte att Ingrid i Timme noll var riktigt jobbig att läsa om. Hon var missunnsam och sur och jag tycker inte om hur hon pratar om sina barn. Jag tycker absolut om att Lundberg nyanserar sina kvinnoporträtt genom att beskriva kvinnor som inte alltid älskar sina barn och det är inte det jag har problem med. Jag tycker helt enkelt bara att hon är jobbig och talar illa om folk och sedan råkar det i många fall vara hennes egna barn. Jag skulle i alla fall inte vilja umgås eller leva med henne och därför var jag nära att lägga ner boken.

Betydligt intressantare är porträtten av Hedwig och Isa. Även de är ganska osympatiska, men jag är mer intresserad av att läsa om dem och se vart deras historia kommer att ta mig. I fallet med Isa byter också Lundberg berättarteknik och istället för att skriva i tredje person preteritum (dåtid) skriver hon Isas porträtt med första person presens (nutid) och den som kan sin grammatik och/eller lingvistik vet att när man skriver i presens kommer man alltid närmare och engagerar mer än om man skriver i preteritum. Detta berättartekniska knep gör att jag nog är mest intresserad av Isa som person genom hela läsningen och jag hade allra helst sett att hon fick en egen bok, även om jag också gillade tematiken som behandlades i Hedwigs kapitel.

Timme noll
Lotta Lundberg
Natur & Kultur
2014
372 s.