söndag 31 mars 2019

E-boksspionen gör entré

En av de saker jag älskar att göra mest i kollektivtrafiken är att spionera på vad folk läser. Jag följer till och med bloggar och Instagramkonton som ägnar sig åt att snoka på vilken lektyr folk har med sig. När jag sätter mig på tunnelbanan blir jag alltid så lycklig om någon annan läser en bok; det känns som att vi har en liten pakt mitt bland alla scrollsurfare och Metroläsare. Lite fördomsfullt har jag hittills oreflekterat föreställt mig att alla som stirrar ner i sina telefoner bara scrollar igenom Instagramflöden eller slösurfar (kanske för att jag själv mest sysslar med det på telefonen, om vi ska vara ärliga), men sedan jag började undersöka e-bokens värld har jag insett att det nuförtiden är lika vanligt att folk faktiskt läser böcker på telefoner. Jag har tidigare omfamnat min inre trångsynta tant som förskräckt skrockat att allt färre läser böcker och spelar mer på sina skärmar, och också faktiskt känt mig lite bättre när jag drar fram en pappersbok och läser, men nu är den tiden förbi. Jag drar fram min läsplatta och märker att jag får en del blickar. Några stirrar intensivt och försöker läsa vad det är för bok jag håller på med, men jag har tagit bort visningen av titeln på min platta så det ska till väldigt mycket stirrande och förkunskaper för att någon ska gissa sig till vad det är jag läser (just nu: Harry Potter and the Order of the Phoenix som det tagit mig år att läsa om för det ju är en hel tegelsten att släpa annars).

Det jag saknar när jag inte läser pappersböcker är den hemliga gemenskapen. Att vi läsare förenas i det tysta bland alla andra resenärer. Jag vet också att många av de bloggar om ägnar sig åt att snoka på vad folk läser i kollektivtrafiken inte gillar e-böcker eftersom man ju faktiskt inte kan veta vad folk läser och därför hamnar inga sådana bilder på bloggarna heller. Härmed kommer mitt bidrag i boksnokarvärlden: e-boksspionen! Jag såg faktiskt för första gången i veckan en annan som också läste på läsplatta på bussen och var tvungen att föreviga detta ögonblick.

En kvinna på fyrans buss i Stockholm läste i måndags morse på vad som verkar vara en Adlibris Letto, om jag inte missminner mig. Så spännande! Texten verkade väldigt liten och radavståndet likaså. Jag vet, det här säger ingenting om boken hon läser, men jag vill bara synliggöra läsplattorna i det kollektiva rummet och heja på alla som vågar gå emot pappersboks-strömmen och välja e-boken.

Heja dig! Du gjorde att jag inte kände mig ensam med min läsplatta där jag satt (nästan) bredvid dig.

onsdag 27 mars 2019

E-böcker vs. pappersböcker

Ända sedan jag började läsa e-böcker mer och mer har jag haft någon slags livskris. Sedan jag varit barn har jag drömt om ett hem fyllt med bokhyllor överallt och nu när jag äntligen har det, så börjar jag tycka att de tar upp mer och mer plats. Det ligger bokhögar överallt och jag har ackumulerat mer böcker än jag får plats med i bokhyllan. I en värld där vi måste tänka mer på vår konsumtion, så mår jag faktiskt lite illa. Alla böcker som jag köpt i förhoppning om en fantastisk läsupplevelse, men sedan bor boken orörd i en hög på golvet eller blir slentrianmässigt inklämt i min bokhylla.

Därför kändes det lite befriande med e-böcker. De tar ingen plats och jag behöver inte flytta på bokhögar till nya provisoriska ställen, men samtidigt känns det svårt att helt övergå till e-böcker för jag gillar ju upplevelsen av pappersböcker. Jag vill dessutom att min dotter ska se läsande förebilder och jag är inte säker på att det går att förmedla om jag läser på en skärm? Hur ska hon kunna se att jag läser böcker på en skärm när jag samtidigt försöker intala mig själv att vi inte ska stirra på skärmar dagarna i ända utan försöka uppfostra henne med tanken att skärmar är ett underhållningsverktyg bland alla andra tillgängliga.

Men så tänker jag på upplevelsen att gå in och botanisera bland böckerna på bokhandeln. Att känna dess tyngd i mina händer. Att stänga av allt vad skärmljus heter och bara hänge sig åt boken. Att kunna snegla på mina medpassagerare på tunnelbanan och se vad de läser. Att kunna ge bort en bok jag läst men inte behöver äga längre. Att låna ut en bok. Allt sånt försvinner med e-boken.

Dessutom kan jag inte låta bli att tänka på en framtid med elavbrott eller utan el (jag har konsumerat för många katastrofrapporter om vårt klimat på senare tid) och tänker att då kommer mina e-böcker aldrig överleva, men pappersböckerna kommer att göra det. Pappersböckerna kommer min dotter att kunna ärva. Pappersböckerna kommer att leva längre än jag.

Jag har dock svårt att förlika mig med att alla mina argument för pappersboken enbart är estetiska eller baserat på hur andra ska uppfatta mig. Ett hem fullt med böcker, folk ska kunna se att jag läser på tunnelbanan (att jag på något sätt då är "bättre" än alla som sitter med mobilen, eller vad har jag för undermedvetna elitistiska tankar egentligen? Det är ju faktiskt inte längre självklart att alla som sitter med sina mobiler slösurfar längre, med framfarten av e-böcker på biblioteken och tjänster som Storytel så läser ju folk böcker på mobilen nu för tiden), min dotter ska kunna se att jag är en läsande förebild. Allt det får jag med pappersböcker. Men sanningen att säga är att jag nog egentligen inte behöver pappersböckerna mer än för det. Jag läser sällan om böcker - så varför ska de ta upp plats i mitt hem? Egentligen borde de pappersböcker jag behöver vara de jag läser om för jobbet eller de som har ett sentimentalt värde och som jag vill lämna till min dotter (läs: Harry Potter).

Eller? Varför ser jag allt så svart och vitt? Varför kan jag inte bara förlika mig med att jag kan ha både pappersböcker och e-böcker?

söndag 27 januari 2019

Factfulness av Hans Rosling

"Denna bok är min sista strid i min livslånga kamp mot den förödande globala okunskapen. Den är mitt sista försök att påverka världen /.../" skriver Hans Rosling tidigt i boken och när jag läser efterordet som hans svärdotter och son har skrivit, så gråter jag en skvätt. Jag har blivit så blödig sedan jag fick barn för det hände nästan aldrig innan att jag grät, men nu sitter jag och gråter för att mänskligheten har förlorat en sådan viktig person. Visst, Roslings budskap finns kvar i de TED-tal han hållit och i de böcker han skrivit, men att inte ha kvar personen att slåss för oss får mig att känna som att hoppet är ute för oss trots att han med Factfulness just vill meddela mig raka motsatsen - hoppet är inte alls ute. Det finns massor vi kan göra och han berättar också om vilka hot som vi faktiskt bör ta på allvar.

Under sina år av föreläsningar har Hans Rosling kommit fram till tio principer som vi behöver för att ha en faktabaserad världsbild och en faktabaserad världsbild är välbehövlig i detta tidevarv av fake news och de som skriker högst i sociala medier. När man läser boken känns allt självklart och knepen man får känns enkla att anamma även för någon som inte älskar statistik lika mycket som Rosling gör, men ändå blir det så att när jag slår ihop boken så har jag glömt allt han sa. All lugnande effekt han hade på mig är som bortblåst och jag känner mig som en av hans många åhörare genom åren som lyssnat på hans föreläsningar och som ändå inte ändrat sin världsbild. Kanske måste jag läsa boken igen, kanske är det så att den här boken kräver att bli omläst då och då för att kalibrera ens världsbild? Det finns ändå mycket jag redan har anammat i mitt tänk; att vi t.ex. inte kan tänka i vi och dem eftersom att så stora gap mellan människor inte finns längre. Att det oftast finns många människor mellan två extremer. Mellan de extremt fattiga och de extremt rika bor resten av världen.

Förutom att lägga fram sina tio knep för en faktabaserad världsbild, börjar varje kapitel med en anekdot från hans liv. Rosling öppnar boken genom att beskriva hur han alltid fascinerats av svärdslukare och hur han upptäckte att han själv kunde sluka svärd och sedemera demonstrerade denna förmåga för sina elever - tänk dig att vara student på de föreläsningarna. Inte nog med det, han berättar också om allt från när han var den enda läkaren i ett distrikt i Mozambique till när han föreläst för världens mäktigaste människor i styrelserum och på konferenser världen över. Genom de här små avsnitten ur hans liv målar han upp en ännu mer sympatisk bild (hur nu det ens är möjligt) och visar på hur förödande konsekvenserna kan bli om vi faller offer för de instinkter för klander och drama som vi gärna tar till. En sak är säker, och nu är jag inte överdrivet dramatisk, världen blev helt klart fattigare när Rosling dog. Tur att böckerna kommer överleva oss alla och hans ord lever vidare.

Factfulness
Hans Rosling, Anna Rosling Röstlund och Ola Rosling
Natur & Kultur
2018
365 s.
Info | Bokus | Adlibris

söndag 20 januari 2019

Ett år av magiskt läsande

Vad jag inte berättade i mitt senaste inlägg från september 2017 (!) var att jag var gravid och mådde extremt illa. Det gjorde definitivt att mitt fokus för läsning försvann och jag var mer upptagen med att inte spy överallt. Sedan födde jag barn och då föll nästan all tid för läsning och bloggande bort, men nu, lite mer än ett år efter jag födde barn, känner jag att jag börjar få mer tid igen.

Min läsning har verkligen förändrats under det senaste året med barn. Ja, förutom det uppenbara att jag läser pekböcker dagarna i ända så har min egen läsning förändrats. Innan jag fick barn kunde jag ägna timmar ostört till läsning och jag läste gärna nya böcker på engelska och helst i inbundet då jag föredrar inbundna böcker för att de håller bättre. När jag väl fick kläm på amning med mitt barn insåg jag snabbt att inbundna böcker inte går att läsa och då återupptäckte jag pocketbokens lov (sagt av en person som jobbat på en lila bokhandelskedja som inriktar sig på pocketböcker...) när jag kunde hålla bebis i ena handen och bok i andra. Då tog min läsning fart på riktigt och förra sommaren läste jag en bok i veckan i snitt medan ungen sov eller ammades i min famn. När sommaren tog slut och det blev mörkare på kvällen började jag istället ägna abnormt mycket tid åt att slösurfa på min telefon när jag nattade barnet för att jag inte kunde ha tänt för att läsa. Eftersom alltför många timmar av slösurfande ger mig ångest beslutade jag mig för att testa att läsa e-böcker på telefonen och började låna dem från biblioteket. Det gick över förväntan och jag kunde fortsätta läsa i en relativt hög takt för att vara jag, men istället blev mina ögon irriterade av att jag stirrade så mycket på min skärm som var den enda ljuskällan i ett annars beckmörkt rum.

Enter läsplattan!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en e-boksläsarperson. Jag trodde att jag var en inbiten pappersbokssnobb. En inbundenbokssnobb. Men sedan jag fick barn har jag helt enkelt fått gå på devisen "all läsning som sker är bra läsning" och jag insåg att majoriteten av lästiden var på skärmen. Därför bestämde jag mig för att skaffa en skonsammare skärm och dessutom minska distraktioner i form av notiser. Det är kanske det bästa köpet jag gjorde förra året? Jag älskar min läsplatta.

Med läsplattan har också kommit ändrade läsvanor. Eftersom jag har en inofficiell regel för mig själv att jag inte får köpa böcker till den om de är dyrare än 100kr och jag får dessutom bara köpa böcker till den när jag är på jakt efter nästa bok att läsa så är den inte så full. På den ligger exakt så många böcker som jag har läst och den jag håller på med. Det känns befriande. Inga skamkänslor över alla böcker jag införskaffat för att jag vill läsa dem, men aldrig hinner med. I och för sig lånar jag majoriteten av mina e-böcker från biblioteket, så de försvinner ju från plattan sedan när jag läst klart. Men jag har åtminstone köpt tre stycken som ligger kvar där. Detta har gjort att jag hittills mest läst relativt nyutgivna böcker på svenska. Jag har aldrig varit så uppdaterad med den svenska bokmarknaden som nu. Det känns lite uppfriskande att hänga med i de aktuella litterära svängarna på Instagram, radio, tidningar, tv och poddar istället för att alltid känna att jag redan läste boken för flera år sedan och jag har glömt bort vad den handlar om. Egentligen hade jag tänkt att endast ha läsplattan när jag nattar barnet och vill ligga kvar och läsa i mörkret när hon somnat och sedan läsa i mina pappersböcker alla andra tider, men det är så enkelt och tillgängligt med läsplattan att den nästan helt tagit över min pendlarläsning till och från jobbet också. Och till exempel nu på helger när jag vill kunna äta chips och läsa så är den ju också rätt smidig.

Med återkomsten av läsflyt och läslust kom såklart också min lust att diskutera böcker och eftersom jag har gjort slut med Twitter (tog upp för mycket tid) och skär ner på Instagram (tar också för mycket tid) så återstår min kära blogg. Jag måste ändå säga att jag nog faktiskt gillar bloggmediet bäst för det är det som allra tydligast bygger på ord. Jag är ingen god fotograf och jag har dessutom inte tillräckligt med rekvisita eller tålamod för att ta snygga Instagrambilder.

Jag är och förblir en ordbajsare (även om jag hatar det ordet). Nu i e-boksformat (för det mesta).

söndag 10 september 2017

Vem är jag om jag inte läser?

Hela året har jag slitit med min läslust. Den har riktigt aldrig tilltagit som den brukar efter ett en lässvacka. Jag trodde att jag till sommaren skulle få många lästa böcker i och med min långa ledighet, men med facit i hand blev det inte mycket läst i somras heller.

Bloggen började kännas som ett ok på mina redan tyngda axlar. Vem läser mina ord? Varför tvingar jag mig själv att skriva ner mina tankar kring min läsning? Jag tänkte att några korta instagramformuleringar kanske skulle fungera bättre för mig och ta bort tvångsstämpeln, men inte heller det kickade igång någon slags läslust eller tankar kring det lästa.

I somras läste jag fyra böcker*.

Vem är jag om jag inte läser?

Vem är jag om jag inte tänker kring det lästa?

Hela min identitet känns uppbyggd kring mitt läsande och mitt tänkande om det lästa. Min terapeut är övertygad om att jag borde skriva och publiceras för att få ut all min uppdämda kreativa energi. Varenda session säger hon att att jag verkligen borde skriva något, för min förmåga att leva mig in i andras situationer, att måla upp bilder för andra, är tydligen något jag bör dela med mig.

När folk tänker på mig tror jag de tänker på böcker. "Frida? Det är hon som läser mycket." Sanningen att säga så läser jag inte ens så mycket. Jag har till och med svårt att komma upp i 50 böcker per år, som alltid är mitt magiska mål. Jag köper väldigt mycket mer böcker än jag läser. Jag läser om böcker betydligt oftare än jag de facto läser böckerna i fråga. Hela sommaren har känts som en dvala. Jag har inte tänkt särskilt mycket. Jag har varken läst eller sett på serier. Jag har bara stängt av. Detoxat allt (förutom möjligtvis mitt slösurfande, som jag verkligen borde detoxa).

Men nu, när höstvindarna börjar leta sig in under min tunna bomullströja och jag känner hur jag helst av allt bara vill sitta inne med en bok kommer alla känslorna tillbaka. Sakta men säkert läser jag fler sidor än jag orkat tidigare. Sakta men säkert återvänder min läslust och jag öppnar faktiskt bokpärmarna oftare än innan. Tankarna sätts igång i maskineriet och jag känner att det kliar i mina fingrar. Orden börjar virvla upp till storm i mitt huvud och jag vill skriva, skriva, skriva.

Jag vill framför allt skriva längre, mer än ett instagraminlägg eller en tweet. Nu kanske jag kan blogga lite längre igen. Jag har saknat det.


*För den som är nyfiken på min sommarläsning så blev det denna lilla nätta hög:

The Hatred of Poetry av Ben Lerner
The Slow Regard of Silent Things av Patrick Rothfuss
Hunger av Roxane Gay
The Idiot av Elif Batuman

söndag 23 april 2017

Det finns råttor överallt utom på Antarktis - Sara Beischer

Ni vet när man börjar bli en van läsare och nästan alltid prickar rätt på läsupplevelser som man kommer att gilla? Man har liksom mejslat ut sin egen smak och läser sällan utanför sin egen bubbla (lite som filterbubblan). Eller är det bara jag? Att vara med i en bokcirkel gör hur som helst att jag får lite annan input av litteratur än vad jag normalt brukar läsa. Förra månaden läste vi i min bokcirkel Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer och det är ingen bok jag hade valt själv, eller ens plockat upp, så det kändes skönt att få läsa utanför min comfort zone.

I Det finns råttor överallt utom på Antarktis får vi följa Clara som återvänder till Sandsgård där hon växte upp och när hon är på väg att åka hem igen efter besöket ser hon Christian Breken på perrongen, något som gör att hon börjar minnas högstadietiden när han först kom till Sandsgård och hur det vände upp och ner på hela hennes tillvaro.

Sara Beischer har skrivit en bok som jag tror alla som växte upp på 90-talet kan känna igen sig i. Hon beskriver perfekt kläderna, stilen, språket och stämningen och det gör att jag direkt transporteras till min egen ungdom. Minnesfragment som jag trodde var försvunna gör sig påminda igen, men inte på det roliga och nostalgiska sättet, utan på det lite mer obekväma sättet. För det är så Beischer skildrar Claras minnen. Det ligger inte något nostalgiskt, rosaskimrande töcken över Claras resa tillbaka till Sandsgård. Det är obekvämt för henne att resa tillbaka till hemmet där hon växte upp, och jag tror att alla som flyttat till en annan stad och skapat sig ett nytt liv där kan känna igen sig. Under min läsning konfronterades jag själv med de känslor jag har när jag åker tillbaka till min hemstad. Man är fast i känslan att ingenting har förändrats, tiden har stått stilla och man är tacksam över att man flydde fältet, men samtidigt har saker förändrats. Det är samma gator, torg och hus, men invånarna har åldrats eller är nya. Affärerna är också nya. Eller stängda. Det är som att man är på två plan samtidigt; ett i sina minnen och ett i det nya, främmande, men ändå så välbekanta. Beischer skildrar skickligt dessa känslor, men tack och lov känner jag aldrig riktigt samma obehag som Clara när jag åker hem till min egen hemstad.

Utöver skildringen av hemkomsten, återkomsten, fångar inte Beischer mig. Nu när jag en månad efter avslutad läsning ska skriva om boken (note to self: vänta inte en månad med att skriva om utlästa), så minns jag inte ens vad huvudpersonen hette. Eller Christian Breken, som ändå var den stora poängen med boken egentligen. Det enda som intresserar mig är början och slutet, inte de övriga delarna där högstadielivet och Christian Brekens ankomst i Sandsgård skildras. Det är visserligen nästan hela boken som skildrar detta, men det känns som att Beischer aldrig kommer till skott. Hon beskriver Claras känslor inför Christian och hur han tänjer alla gränser, inte bara i skolan utan även i hans beteende gentemot henne, men det händer egentligen aldrig något. Det är som att Beischer bygger upp en historia och stämning, men själva finalen uteblir. Den stora frågan är egentligen om början och slutet hade behövts? Vad är poängen med att försätta Clara i nutid och sedan berätta hela boken genom flashbacks? Till just denna historia tillför det inget. Däremot är det just de bitarna jag tycker är intressanta, men som självstående delar. Jag är mer intresserad av Beischers undersökande av de motsägelsefulla känslorna som uppkommer när man åker hem till sin hemstad ett decennium senare, än vad jag är av högstadieperioden med Christian Breken.

Även om jag inte gillade Det finns råttor överallt utom på Antarktis nämnvärt, så tycker jag ändå om att jag har läst den. Eftersom detta är ett val i min bokcirkel utmanas jag i min egen litteraturläsning och till exempel Pamela Paul skrev nyligen i The New York Times att man bör läsa böcker man hatar (lite starkt ord i detta sammanhang, jag hatade inte boken, utan jag tyckte att den var helt okej) för att det hjälper till att utmejsla sin egen smak ytterligare.

Det finns råttor överallt utom på Antarktis
Sara Beischer
Pocketförlaget (ursprungligen Ordfront)
2014 (ursprungligen 2013)
205 s.

fredag 14 april 2017

Mars 2017

Som lärare tycker jag generellt att vårterminen är skönare än höstterminen. Det finns fler lov och lediga dagar som gör att man får små andhål, för annars är terminen i sig rätt tung. Det ligger ett stort fokus på nationella prov och som lärare i svenska och engelska roddar jag alltså två av dessa prov som tar upp mycket tid i anspråk. Detta har gjort att jag inte hunnit läsa eller blogga lika mycket som jag har kunnat och velat, men jag har förlikat mig med att min blogg inte kommer att vara en sådan med ett regelbundet publiceringsschema för att maximera besökare och besökarantal. Min blogg är min läsdagbok och mina reflektioner kring det lästa. Det är - och måste vara - fullkomligt lustbetonat, annars kommer bloggen att kännas som ännu en tyngd och ett måste på min redan tunga att göra-lista. Samma sak måste läsningen få vara. Ja, jag vill läsa mer och måste skynda på om jag ska nå mitt mål med 50 lästa böcker detta år, men det är enbart en strävan och får aldrig bli ett måste. Jag läser nästan alltid för att bli underhållen och/eller för att utveckla mig själv och lära mig något nytt, men det får aldrig bli ett tvång.

Detta var en väldigt lång reflektion för att egentligen säga: jag har mycket att göra på vårterminen och då hinner jag varken läsa eller blogga särskilt mycket. Men det som blev läst under mars månad är följande:

Etik i professionellt lärarskap av Sara Irisdotter Aldenmyr, Ann Paulin och Kirsten Grønlien Zetterqvist 
The Power av Naomi Alderman
Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer

Etik i professionellt lärarskap är en bok jag läste för kursen som jag går för jobbet. Eftersom min skola ska bli övningsskola måste alla lärare som ska ha lärarstudenter gå en kurs om hur man är handledare och även om seminarierna är lite väl långa och upprepande gillar jag ändå att jag får chans att reflektera över mitt lärarskap.

Som nöjesläsning läste jag The Power av Naomi Alderman, en bok som jag lånade från biblioteket efter att jag hört mycket gott om den och efter att jag läst den avslöjades det dessutom att den är nominerad till Baileys Women's Prize for Fiction. Tyvärr tror jag att jag, som vanligt, gick in med för höga förväntningar och även om jag gillade historien och karaktärerna tyckte jag att den var lite väl lång och utdragen. I mina ögon hade den tjänat på att följa ett färre antal karaktärer. Jag tror att The Power faller fans av Margaret Atwood i smaken. Atwood är Aldermans lärare och har dessutom blurbat boken och det märks att Alderman själv är väldigt inspirerad av Atwood. Dessvärre är inte Atwood en av mina favoriter. Jag vill väldigt gärna att hon ska vara det, men jag tycker ofta hennes historier blir lite för mörka för min smak. Efter att jag läste Oryx and Crake blev jag sjukt triggad och min ångest och depression blev inte direkt bättre, så jag tänker gärna några varv innan jag läser hennes dystopier även om jag tycker att de är mycket välskrivna.

Mars månads bokcirkelbok var Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer och ännu en gång missade jag träffen, denna gång på grund av sjukdom. Jag hade gärna diskuterat Beischers bok som är fylld av 90-talsnostalgi, både av den bra och den dåliga sorten, och igenkänningsfaktorn i denna. Däremot tyckte jag inte att den var så bra eftersom jag aldrig tyckte att historien hade en egentlig konflikt. Förhoppningsvis kanske jag kan utröna vad mina andra bokcirkelkamrater tyckte nästa gång vi ses.

Återstoden av månaden läste jag The Underground Railroad av Colson Whitehead och jag läste ut den en dag efter att mars månad tog slut. Jag hade först en tanke att det vore bra om jag läste ut boken innan mars, så att den kunde vara med i denna sammanställning, men jag hade verkligen ingen lust att tvinga mig själv att hetsläsa ut boken och därför blev det så att jag läste ut den dagen efter. The Underground Railroad var verkligen stor läsning för mig. Inte så att jag blir helt fanatisk och besatt av historien och inte kan sluta läsa och bara måste läsa allt av Whitehead (som är den bästa formen av läsning för mig och det stadiet jag vill uppnå), men den är en riktigt välskriven roman som dessutom har en otroligt viktig historia att berätta för oss. Jag förstår verkligen varför den fick årets Pulitzerpris i skönlitteratur (side note: vilket flyt har jag inte med att läsa prisade böcker just nu?).