Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund

Rebecka Åhlunds Jag som var så rolig att dricka vin med handlar om hennes första år som nykter alkoholist och hon berättar i Lundströms bokradio i P1 att hon läste många alkoholistmemoarer, men att många fokuserade på att romantisera bilden av alkoholen. Jag hade redan fått upp intresset och tyckte den verkade intressant, men det var inte förrän de började prata om att hon också upptäckt sin andlighet längs vägen som jag hajade till. Det här måste jag läsa. Och det nu. När den väl dök upp som e-bok på biblioteket några veckor senare var jag inte sen att ladda ner den till min platta.

Nu kan man tycka att anledningen till att läsa boken är för att hon nämner sin andlighet är ganska liten och obetydlig. Boken handlar ju trots allt om alkoholism och alkoholkulturen. Men det är så jag fungerar, jag hakar ofta upp mig på detaljer i en bok, speciellt om det handlar om något som jag själv brottas med just nu - och jag håller på att brottas med min egen andlighet. När det då kommer en kvinna, som är mamma, som också brottas med sin andlighet, då vill jag läsa. Och tur var väl det, för boken handlade ju naturligtvis inte om hennes andlighet, utan om hennes alkoholism, men jag lärde mig otroligt mycket på vägen.

Det verkar som att Rebecka har allt. Hon har en förstående man, två döttrar, ett (vad det verkar) stabilt frilansliv och bor i London. Alla som varit en sekund i Storbritannien vet dock att alkoholkulturen där har ett starkt fäste. Man går till puben oftare än man går hem. Det är inte ovanligt att ta ett glas vin eller en pint till luchen. När man handlar mat slinker det ner en vinflaska i kundkorgen. Har man ingen alkohol hemma går man till närmaste off license och köper sig några droppar alkohol, oavsett tid på dygnet. Första gången Rebecka börjar dricka på dagen tycker hon att det är lite busigt; hon har ju precis lämnat barnen på skolan. Efter det glaset minns hon bara den pirriga, busiga känslan och det får henne att dricka mitt på dagen igen. Och igen. Snart gömmer hon flaskor i garderoben och dricker i hemlighet innan hon ska möta folk ute för att dricka, så att de inte ska se hur mycket hon dricker. Men det tar stopp. Hon inser att hennes drickande är för mycket och hon ber om hjälp och den kommer i form av en person som hjälper henne till hennes första AA-möte. Eller Fight Club, som hon kallar det.

De flesta mötena är i en kyrka och sedan kommer steget i tolvstegsprogrammet där hon måste hitta en högre makt som hon tror på och hon kommer underfund med att hon nog tror på Gud trots allt och berättar det för sin man. Han blir inte förvånad, utan säger snarare att det har hon väl alltid gjort och så är det inget mer med det. Det var all andlighet. Men andlighet är så mycket mer också. Det är att vara här och nu. Att vara trogen mot sig själv. Att hjälpa andra och det är det som Rebecka brottas med under året som nykter.

Trots att jag drogs in i boken för jag ville läsa om en vanlig människa som också brottas med sin plats i livet, med sin andlighet, så lärde jag mig så mycket mer. När Rebecka beskriver hur våren kommer och alla sitter där med sina glas rosé så tänker jag att alkoholkulturen verkligen är så ingrodd i vårt samhälle, för jag reflekterar inte ens att vi firar solen med att dricka. Vi firar sorgen med att dricka. Alkoholen är konstant närvarande och det är ingen som ifrågasätter den. Inte förrän man slutar dricka och folk plötsligt tror att man är med barn eller helt plötsligt blivit "tråkig" och "bättre" än alla andra. Rebecka förlorar många vänner under tillnyktrandet, men det känns som att jag har fått en ny vän i henne. Det känns som att jag skulle kunna läsa om vad som helst som Rebecka skriver om för hon gör det så underfundigt, rättframt och som om hon berättar något för en vän i förtroende över ett glas vin på en bar. Ett alkoholfritt glas vin.

Jag som var så rolig att dricka vin med

Rebecka Åhlund

Natur & Kultur

2019

Info | Bokus | Adlibris | Akademibokhandeln

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Jag älskar när Jonas Hassen Khemiri skriver om föräldraskap. Om papporna. En av mina favoritböcker är Montecore som ju handlar om en frånvarande pappa och i den senaste romanen återvänder Khemiri till pappaskapet. Speciellt tycker jag om att Khemiri återvänder till föräldraskapsfrågorna under min egen föräldraledighet, som att han tänkte på mig (I wish).

I Pappaklausulen får vi följa en pappa på föräldraledighet och hur han försöker navigera vardagen med en fyraåring och en ettåring. Han har en förstående sambo som suckar menande varenda gång han tycker det är jobbigt att vara hemma och menar att exakt så var det för henne också. Samtidigt som han försöker hitta sin egen roll kommer hans egen pappa tillbaka till landet och pappan som också är en son funderar på om han eventuellt måste bryta mot pappaklausulen. Den klausul i deras familjekontrakt som säger att sonen tar hand om pappans post, sköter hans affärer och låter pappan bo på hans kontor den enda veckan om året som pappan är i landet. Men inte ens när pappan är i landet tycker sonen att han är närvarande och han börjar fundera på pappaklausulens vara eller icke vara. Vilken pappa har han haft under sin uppväxt? Hur har han ställt upp för sin pappa och vice versa? Vilken pappa vill han i sin tur vara för sina egna barn, den frånvarande eller närvarande?

Visst kan man tycka att det inte är särskilt synd om papporna och deras känslor av instängdhet i sitt föräldraskap om man ser till historien, men jag upplevde i alla fall en stor igenkänning i egenskap av förälder och det är klart att jag gärna hade sett en roman om en mamma som tycker det är jobbigt med relationen till sin egen mamma och till sitt barn, men jag tycker inte att Khemiri ska fällas bara för att han skriver om ännu en pappa som tycker det är svårt att vara förälder. Litteraturen, konsten, livet är fullt av pappor som lämnar. De frånvarande papporna och Khemiri ger dem en röst. Han riktar sin strålkastare mot dem och låter dem inte försvinna varken i tystnad eller med självklarhet. Han ifrågasätter varför det är papporna som lämnar. Varför det är papporna som tycker det är jobbigt att vara föräldrar. Men samtidigt som han gör det önskar jag att det även hade varit tydligt att kvinnor också tycker att föräldrarollen är svår. Det hade varit ännu mer tabu om det var en mamma som hade lämnat sitt föräldraskap utan ett ord. Det hade varit ännu mer tabu om det var en mamma som tyckte det var jobbigt att vara mamma - de skildringarna behövs också. Möjligen ännu mer än ytterligare en frånvarande pappa, men kanske att man inte kan förvänta sig att det är just Jonas Hassen Khemiri som måste skriva den skildringen.

Jag kände i alla fall igen mig mycket i instängdheten man kan känna som förälder. Känslan av att man måste rymma för att bli fri. Dock kanske vi borde försöka hitta friheten där vi är istället för att alltid söka den någon annanstans eller hos någon annan?

Pappaklausulen
Jonas Hassen Khemiri
Albert Bonniers förlag
2018
Info | Bokus | Adlibris

E-boksspionen gör entré

En av de saker jag älskar att göra mest i kollektivtrafiken är att spionera på vad folk läser. Jag följer till och med bloggar och Instagramkonton som ägnar sig åt att snoka på vilken lektyr folk har med sig. När jag sätter mig på tunnelbanan blir jag alltid så lycklig om någon annan läser en bok; det känns som att vi har en liten pakt mitt bland alla scrollsurfare och Metroläsare. Lite fördomsfullt har jag hittills oreflekterat föreställt mig att alla som stirrar ner i sina telefoner bara scrollar igenom Instagramflöden eller slösurfar (kanske för att jag själv mest sysslar med det på telefonen, om vi ska vara ärliga), men sedan jag började undersöka e-bokens värld har jag insett att det nuförtiden är lika vanligt att folk faktiskt läser böcker på telefoner. Jag har tidigare omfamnat min inre trångsynta tant som förskräckt skrockat att allt färre läser böcker och spelar mer på sina skärmar, och också faktiskt känt mig lite bättre när jag drar fram en pappersbok och läser, men nu är den tiden förbi. Jag drar fram min läsplatta och märker att jag får en del blickar. Några stirrar intensivt och försöker läsa vad det är för bok jag håller på med, men jag har tagit bort visningen av titeln på min platta så det ska till väldigt mycket stirrande och förkunskaper för att någon ska gissa sig till vad det är jag läser (just nu: Harry Potter and the Order of the Phoenix som det tagit mig år att läsa om för det ju är en hel tegelsten att släpa annars).

Det jag saknar när jag inte läser pappersböcker är den hemliga gemenskapen. Att vi läsare förenas i det tysta bland alla andra resenärer. Jag vet också att många av de bloggar om ägnar sig åt att snoka på vad folk läser i kollektivtrafiken inte gillar e-böcker eftersom man ju faktiskt inte kan veta vad folk läser och därför hamnar inga sådana bilder på bloggarna heller. Härmed kommer mitt bidrag i boksnokarvärlden: e-boksspionen! Jag såg faktiskt för första gången i veckan en annan som också läste på läsplatta på bussen och var tvungen att föreviga detta ögonblick.

En kvinna på fyrans buss i Stockholm läste i måndags morse på vad som verkar vara en Adlibris Letto, om jag inte missminner mig. Så spännande! Texten verkade väldigt liten och radavståndet likaså. Jag vet, det här säger ingenting om boken hon läser, men jag vill bara synliggöra läsplattorna i det kollektiva rummet och heja på alla som vågar gå emot pappersboks-strömmen och välja e-boken.

Heja dig! Du gjorde att jag inte kände mig ensam med min läsplatta där jag satt (nästan) bredvid dig.

E-böcker vs. pappersböcker

Ända sedan jag började läsa e-böcker mer och mer har jag haft någon slags livskris. Sedan jag varit barn har jag drömt om ett hem fyllt med bokhyllor överallt och nu när jag äntligen har det, så börjar jag tycka att de tar upp mer och mer plats. Det ligger bokhögar överallt och jag har ackumulerat mer böcker än jag får plats med i bokhyllan. I en värld där vi måste tänka mer på vår konsumtion, så mår jag faktiskt lite illa. Alla böcker som jag köpt i förhoppning om en fantastisk läsupplevelse, men sedan bor boken orörd i en hög på golvet eller blir slentrianmässigt inklämt i min bokhylla.

Därför kändes det lite befriande med e-böcker. De tar ingen plats och jag behöver inte flytta på bokhögar till nya provisoriska ställen, men samtidigt känns det svårt att helt övergå till e-böcker för jag gillar ju upplevelsen av pappersböcker. Jag vill dessutom att min dotter ska se läsande förebilder och jag är inte säker på att det går att förmedla om jag läser på en skärm? Hur ska hon kunna se att jag läser böcker på en skärm när jag samtidigt försöker intala mig själv att vi inte ska stirra på skärmar dagarna i ända utan försöka uppfostra henne med tanken att skärmar är ett underhållningsverktyg bland alla andra tillgängliga.

Men så tänker jag på upplevelsen att gå in och botanisera bland böckerna på bokhandeln. Att känna dess tyngd i mina händer. Att stänga av allt vad skärmljus heter och bara hänge sig åt boken. Att kunna snegla på mina medpassagerare på tunnelbanan och se vad de läser. Att kunna ge bort en bok jag läst men inte behöver äga längre. Att låna ut en bok. Allt sånt försvinner med e-boken.

Dessutom kan jag inte låta bli att tänka på en framtid med elavbrott eller utan el (jag har konsumerat för många katastrofrapporter om vårt klimat på senare tid) och tänker att då kommer mina e-böcker aldrig överleva, men pappersböckerna kommer att göra det. Pappersböckerna kommer min dotter att kunna ärva. Pappersböckerna kommer att leva längre än jag.

Jag har dock svårt att förlika mig med att alla mina argument för pappersboken enbart är estetiska eller baserat på hur andra ska uppfatta mig. Ett hem fullt med böcker, folk ska kunna se att jag läser på tunnelbanan (att jag på något sätt då är "bättre" än alla som sitter med mobilen, eller vad har jag för undermedvetna elitistiska tankar egentligen? Det är ju faktiskt inte längre självklart att alla som sitter med sina mobiler slösurfar längre, med framfarten av e-böcker på biblioteken och tjänster som Storytel så läser ju folk böcker på mobilen nu för tiden), min dotter ska kunna se att jag är en läsande förebild. Allt det får jag med pappersböcker. Men sanningen att säga är att jag nog egentligen inte behöver pappersböckerna mer än för det. Jag läser sällan om böcker - så varför ska de ta upp plats i mitt hem? Egentligen borde de pappersböcker jag behöver vara de jag läser om för jobbet eller de som har ett sentimentalt värde och som jag vill lämna till min dotter (läs: Harry Potter).

Eller? Varför ser jag allt så svart och vitt? Varför kan jag inte bara förlika mig med att jag kan ha både pappersböcker och e-böcker?

Factfulness av Hans Rosling

"Denna bok är min sista strid i min livslånga kamp mot den förödande globala okunskapen. Den är mitt sista försök att påverka världen /.../" skriver Hans Rosling tidigt i boken och när jag läser efterordet som hans svärdotter och son har skrivit, så gråter jag en skvätt. Jag har blivit så blödig sedan jag fick barn för det hände nästan aldrig innan att jag grät, men nu sitter jag och gråter för att mänskligheten har förlorat en sådan viktig person. Visst, Roslings budskap finns kvar i de TED-tal han hållit och i de böcker han skrivit, men att inte ha kvar personen att slåss för oss får mig att känna som att hoppet är ute för oss trots att han med Factfulness just vill meddela mig raka motsatsen - hoppet är inte alls ute. Det finns massor vi kan göra och han berättar också om vilka hot som vi faktiskt bör ta på allvar.

Under sina år av föreläsningar har Hans Rosling kommit fram till tio principer som vi behöver för att ha en faktabaserad världsbild och en faktabaserad världsbild är välbehövlig i detta tidevarv av fake news och de som skriker högst i sociala medier. När man läser boken känns allt självklart och knepen man får känns enkla att anamma även för någon som inte älskar statistik lika mycket som Rosling gör, men ändå blir det så att när jag slår ihop boken så har jag glömt allt han sa. All lugnande effekt han hade på mig är som bortblåst och jag känner mig som en av hans många åhörare genom åren som lyssnat på hans föreläsningar och som ändå inte ändrat sin världsbild. Kanske måste jag läsa boken igen, kanske är det så att den här boken kräver att bli omläst då och då för att kalibrera ens världsbild? Det finns ändå mycket jag redan har anammat i mitt tänk; att vi t.ex. inte kan tänka i vi och dem eftersom att så stora gap mellan människor inte finns längre. Att det oftast finns många människor mellan två extremer. Mellan de extremt fattiga och de extremt rika bor resten av världen.

Förutom att lägga fram sina tio knep för en faktabaserad världsbild, börjar varje kapitel med en anekdot från hans liv. Rosling öppnar boken genom att beskriva hur han alltid fascinerats av svärdslukare och hur han upptäckte att han själv kunde sluka svärd och sedemera demonstrerade denna förmåga för sina elever - tänk dig att vara student på de föreläsningarna. Inte nog med det, han berättar också om allt från när han var den enda läkaren i ett distrikt i Mozambique till när han föreläst för världens mäktigaste människor i styrelserum och på konferenser världen över. Genom de här små avsnitten ur hans liv målar han upp en ännu mer sympatisk bild (hur nu det ens är möjligt) och visar på hur förödande konsekvenserna kan bli om vi faller offer för de instinkter för klander och drama som vi gärna tar till. En sak är säker, och nu är jag inte överdrivet dramatisk, världen blev helt klart fattigare när Rosling dog. Tur att böckerna kommer överleva oss alla och hans ord lever vidare.

Factfulness
Hans Rosling, Anna Rosling Röstlund och Ola Rosling
Natur & Kultur
2018
365 s.
Info | Bokus | Adlibris

Ett år av magiskt läsande

Vad jag inte berättade i mitt senaste inlägg från september 2017 (!) var att jag var gravid och mådde extremt illa. Det gjorde definitivt att mitt fokus för läsning försvann och jag var mer upptagen med att inte spy överallt. Sedan födde jag barn och då föll nästan all tid för läsning och bloggande bort, men nu, lite mer än ett år efter jag födde barn, känner jag att jag börjar få mer tid igen.

Min läsning har verkligen förändrats under det senaste året med barn. Ja, förutom det uppenbara att jag läser pekböcker dagarna i ända så har min egen läsning förändrats. Innan jag fick barn kunde jag ägna timmar ostört till läsning och jag läste gärna nya böcker på engelska och helst i inbundet då jag föredrar inbundna böcker för att de håller bättre. När jag väl fick kläm på amning med mitt barn insåg jag snabbt att inbundna böcker inte går att läsa och då återupptäckte jag pocketbokens lov (sagt av en person som jobbat på en lila bokhandelskedja som inriktar sig på pocketböcker...) när jag kunde hålla bebis i ena handen och bok i andra. Då tog min läsning fart på riktigt och förra sommaren läste jag en bok i veckan i snitt medan ungen sov eller ammades i min famn. När sommaren tog slut och det blev mörkare på kvällen började jag istället ägna abnormt mycket tid åt att slösurfa på min telefon när jag nattade barnet för att jag inte kunde ha tänt för att läsa. Eftersom alltför många timmar av slösurfande ger mig ångest beslutade jag mig för att testa att läsa e-böcker på telefonen och började låna dem från biblioteket. Det gick över förväntan och jag kunde fortsätta läsa i en relativt hög takt för att vara jag, men istället blev mina ögon irriterade av att jag stirrade så mycket på min skärm som var den enda ljuskällan i ett annars beckmörkt rum.

Enter läsplattan!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en e-boksläsarperson. Jag trodde att jag var en inbiten pappersbokssnobb. En inbundenbokssnobb. Men sedan jag fick barn har jag helt enkelt fått gå på devisen "all läsning som sker är bra läsning" och jag insåg att majoriteten av lästiden var på skärmen. Därför bestämde jag mig för att skaffa en skonsammare skärm och dessutom minska distraktioner i form av notiser. Det är kanske det bästa köpet jag gjorde förra året? Jag älskar min läsplatta.

Med läsplattan har också kommit ändrade läsvanor. Eftersom jag har en inofficiell regel för mig själv att jag inte får köpa böcker till den om de är dyrare än 100kr och jag får dessutom bara köpa böcker till den när jag är på jakt efter nästa bok att läsa så är den inte så full. På den ligger exakt så många böcker som jag har läst och den jag håller på med. Det känns befriande. Inga skamkänslor över alla böcker jag införskaffat för att jag vill läsa dem, men aldrig hinner med. I och för sig lånar jag majoriteten av mina e-böcker från biblioteket, så de försvinner ju från plattan sedan när jag läst klart. Men jag har åtminstone köpt tre stycken som ligger kvar där. Detta har gjort att jag hittills mest läst relativt nyutgivna böcker på svenska. Jag har aldrig varit så uppdaterad med den svenska bokmarknaden som nu. Det känns lite uppfriskande att hänga med i de aktuella litterära svängarna på Instagram, radio, tidningar, tv och poddar istället för att alltid känna att jag redan läste boken för flera år sedan och jag har glömt bort vad den handlar om. Egentligen hade jag tänkt att endast ha läsplattan när jag nattar barnet och vill ligga kvar och läsa i mörkret när hon somnat och sedan läsa i mina pappersböcker alla andra tider, men det är så enkelt och tillgängligt med läsplattan att den nästan helt tagit över min pendlarläsning till och från jobbet också. Och till exempel nu på helger när jag vill kunna äta chips och läsa så är den ju också rätt smidig.

Med återkomsten av läsflyt och läslust kom såklart också min lust att diskutera böcker och eftersom jag har gjort slut med Twitter (tog upp för mycket tid) och skär ner på Instagram (tar också för mycket tid) så återstår min kära blogg. Jag måste ändå säga att jag nog faktiskt gillar bloggmediet bäst för det är det som allra tydligast bygger på ord. Jag är ingen god fotograf och jag har dessutom inte tillräckligt med rekvisita eller tålamod för att ta snygga Instagrambilder.

Jag är och förblir en ordbajsare (även om jag hatar det ordet). Nu i e-boksformat (för det mesta).

Vem är jag om jag inte läser?

Hela året har jag slitit med min läslust. Den har riktigt aldrig tilltagit som den brukar efter ett en lässvacka. Jag trodde att jag till sommaren skulle få många lästa böcker i och med min långa ledighet, men med facit i hand blev det inte mycket läst i somras heller.

Bloggen började kännas som ett ok på mina redan tyngda axlar. Vem läser mina ord? Varför tvingar jag mig själv att skriva ner mina tankar kring min läsning? Jag tänkte att några korta instagramformuleringar kanske skulle fungera bättre för mig och ta bort tvångsstämpeln, men inte heller det kickade igång någon slags läslust eller tankar kring det lästa.

I somras läste jag fyra böcker*.

Vem är jag om jag inte läser?

Vem är jag om jag inte tänker kring det lästa?

Hela min identitet känns uppbyggd kring mitt läsande och mitt tänkande om det lästa. Min terapeut är övertygad om att jag borde skriva och publiceras för att få ut all min uppdämda kreativa energi. Varenda session säger hon att att jag verkligen borde skriva något, för min förmåga att leva mig in i andras situationer, att måla upp bilder för andra, är tydligen något jag bör dela med mig.

När folk tänker på mig tror jag de tänker på böcker. "Frida? Det är hon som läser mycket." Sanningen att säga så läser jag inte ens så mycket. Jag har till och med svårt att komma upp i 50 böcker per år, som alltid är mitt magiska mål. Jag köper väldigt mycket mer böcker än jag läser. Jag läser om böcker betydligt oftare än jag de facto läser böckerna i fråga. Hela sommaren har känts som en dvala. Jag har inte tänkt särskilt mycket. Jag har varken läst eller sett på serier. Jag har bara stängt av. Detoxat allt (förutom möjligtvis mitt slösurfande, som jag verkligen borde detoxa).

Men nu, när höstvindarna börjar leta sig in under min tunna bomullströja och jag känner hur jag helst av allt bara vill sitta inne med en bok kommer alla känslorna tillbaka. Sakta men säkert läser jag fler sidor än jag orkat tidigare. Sakta men säkert återvänder min läslust och jag öppnar faktiskt bokpärmarna oftare än innan. Tankarna sätts igång i maskineriet och jag känner att det kliar i mina fingrar. Orden börjar virvla upp till storm i mitt huvud och jag vill skriva, skriva, skriva.

Jag vill framför allt skriva längre, mer än ett instagraminlägg eller en tweet. Nu kanske jag kan blogga lite längre igen. Jag har saknat det.

*För den som är nyfiken på min sommarläsning så blev det denna lilla nätta hög:

The Hatred of Poetry av Ben Lerner

The Slow Regard of Silent Things av Patrick Rothfuss

Hunger av Roxane Gay

The Idiot av Elif Batuman

Det finns råttor överallt utom på Antarktis - Sara Beischer

Ni vet när man börjar bli en van läsare och nästan alltid prickar rätt på läsupplevelser som man kommer att gilla? Man har liksom mejslat ut sin egen smak och läser sällan utanför sin egen bubbla (lite som filterbubblan). Eller är det bara jag? Att vara med i en bokcirkel gör hur som helst att jag får lite annan input av litteratur än vad jag normalt brukar läsa. Förra månaden läste vi i min bokcirkel Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer och det är ingen bok jag hade valt själv, eller ens plockat upp, så det kändes skönt att få läsa utanför min comfort zone.

I Det finns råttor överallt utom på Antarktis får vi följa Clara som återvänder till Sandsgård där hon växte upp och när hon är på väg att åka hem igen efter besöket ser hon Christian Breken på perrongen, något som gör att hon börjar minnas högstadietiden när han först kom till Sandsgård och hur det vände upp och ner på hela hennes tillvaro.

Sara Beischer har skrivit en bok som jag tror alla som växte upp på 90-talet kan känna igen sig i. Hon beskriver perfekt kläderna, stilen, språket och stämningen och det gör att jag direkt transporteras till min egen ungdom. Minnesfragment som jag trodde var försvunna gör sig påminda igen, men inte på det roliga och nostalgiska sättet, utan på det lite mer obekväma sättet. För det är så Beischer skildrar Claras minnen. Det ligger inte något nostalgiskt, rosaskimrande töcken över Claras resa tillbaka till Sandsgård. Det är obekvämt för henne att resa tillbaka till hemmet där hon växte upp, och jag tror att alla som flyttat till en annan stad och skapat sig ett nytt liv där kan känna igen sig. Under min läsning konfronterades jag själv med de känslor jag har när jag åker tillbaka till min hemstad. Man är fast i känslan att ingenting har förändrats, tiden har stått stilla och man är tacksam över att man flydde fältet, men samtidigt har saker förändrats. Det är samma gator, torg och hus, men invånarna har åldrats eller är nya. Affärerna är också nya. Eller stängda. Det är som att man är på två plan samtidigt; ett i sina minnen och ett i det nya, främmande, men ändå så välbekanta. Beischer skildrar skickligt dessa känslor, men tack och lov känner jag aldrig riktigt samma obehag som Clara när jag åker hem till min egen hemstad.

Utöver skildringen av hemkomsten, återkomsten, fångar inte Beischer mig. Nu när jag en månad efter avslutad läsning ska skriva om boken (note to self: vänta inte en månad med att skriva om utlästa), så minns jag inte ens vad huvudpersonen hette. Eller Christian Breken, som ändå var den stora poängen med boken egentligen. Det enda som intresserar mig är början och slutet, inte de övriga delarna där högstadielivet och Christian Brekens ankomst i Sandsgård skildras. Det är visserligen nästan hela boken som skildrar detta, men det känns som att Beischer aldrig kommer till skott. Hon beskriver Claras känslor inför Christian och hur han tänjer alla gränser, inte bara i skolan utan även i hans beteende gentemot henne, men det händer egentligen aldrig något. Det är som att Beischer bygger upp en historia och stämning, men själva finalen uteblir. Den stora frågan är egentligen om början och slutet hade behövts? Vad är poängen med att försätta Clara i nutid och sedan berätta hela boken genom flashbacks? Till just denna historia tillför det inget. Däremot är det just de bitarna jag tycker är intressanta, men som självstående delar. Jag är mer intresserad av Beischers undersökande av de motsägelsefulla känslorna som uppkommer när man åker hem till sin hemstad ett decennium senare, än vad jag är av högstadieperioden med Christian Breken.

Även om jag inte gillade Det finns råttor överallt utom på Antarktis nämnvärt, så tycker jag ändå om att jag har läst den. Eftersom detta är ett val i min bokcirkel utmanas jag i min egen litteraturläsning och till exempel Pamela Paul skrev nyligen i The New York Times att man bör läsa böcker man hatar (lite starkt ord i detta sammanhang, jag hatade inte boken, utan jag tyckte att den var helt okej) för att det hjälper till att utmejsla sin egen smak ytterligare.

Det finns råttor överallt utom på Antarktis

Sara Beischer

Pocketförlaget (ursprungligen Ordfront)

2014 (ursprungligen 2013)

205 s.

Mars 2017

Som lärare tycker jag generellt att vårterminen är skönare än höstterminen. Det finns fler lov och lediga dagar som gör att man får små andhål, för annars är terminen i sig rätt tung. Det ligger ett stort fokus på nationella prov och som lärare i svenska och engelska roddar jag alltså två av dessa prov som tar upp mycket tid i anspråk. Detta har gjort att jag inte hunnit läsa eller blogga lika mycket som jag har kunnat och velat, men jag har förlikat mig med att min blogg inte kommer att vara en sådan med ett regelbundet publiceringsschema för att maximera besökare och besökarantal. Min blogg är min läsdagbok och mina reflektioner kring det lästa. Det är - och måste vara - fullkomligt lustbetonat, annars kommer bloggen att kännas som ännu en tyngd och ett måste på min redan tunga att göra-lista. Samma sak måste läsningen få vara. Ja, jag vill läsa mer och måste skynda på om jag ska nå mitt mål med 50 lästa böcker detta år, men det är enbart en strävan och får aldrig bli ett måste. Jag läser nästan alltid för att bli underhållen och/eller för att utveckla mig själv och lära mig något nytt, men det får aldrig bli ett tvång.

Detta var en väldigt lång reflektion för att egentligen säga: jag har mycket att göra på vårterminen och då hinner jag varken läsa eller blogga särskilt mycket. Men det som blev läst under mars månad är följande:

Etik i professionellt lärarskap av Sara Irisdotter Aldenmyr, Ann Paulin och Kirsten Grønlien Zetterqvist 

The Power av Naomi Alderman

Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer

Etik i professionellt lärarskap är en bok jag läste för kursen som jag går för jobbet. Eftersom min skola ska bli övningsskola måste alla lärare som ska ha lärarstudenter gå en kurs om hur man är handledare och även om seminarierna är lite väl långa och upprepande gillar jag ändå att jag får chans att reflektera över mitt lärarskap.

Som nöjesläsning läste jag The Power av Naomi Alderman, en bok som jag lånade från biblioteket efter att jag hört mycket gott om den och efter att jag läst den avslöjades det dessutom att den är nominerad till Baileys Women's Prize for Fiction. Tyvärr tror jag att jag, som vanligt, gick in med för höga förväntningar och även om jag gillade historien och karaktärerna tyckte jag att den var lite väl lång och utdragen. I mina ögon hade den tjänat på att följa ett färre antal karaktärer. Jag tror att The Power faller fans av Margaret Atwood i smaken. Atwood är Aldermans lärare och har dessutom blurbat boken och det märks att Alderman själv är väldigt inspirerad av Atwood. Dessvärre är inte Atwood en av mina favoriter. Jag vill väldigt gärna att hon ska vara det, men jag tycker ofta hennes historier blir lite för mörka för min smak. Efter att jag läste Oryx and Crake blev jag sjukt triggad och min ångest och depression blev inte direkt bättre, så jag tänker gärna några varv innan jag läser hennes dystopier även om jag tycker att de är mycket välskrivna.

Mars månads bokcirkelbok var Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer och ännu en gång missade jag träffen, denna gång på grund av sjukdom. Jag hade gärna diskuterat Beischers bok som är fylld av 90-talsnostalgi, både av den bra och den dåliga sorten, och igenkänningsfaktorn i denna. Däremot tyckte jag inte att den var så bra eftersom jag aldrig tyckte att historien hade en egentlig konflikt. Förhoppningsvis kanske jag kan utröna vad mina andra bokcirkelkamrater tyckte nästa gång vi ses.

Återstoden av månaden läste jag The Underground Railroad av Colson Whitehead och jag läste ut den en dag efter att mars månad tog slut. Jag hade först en tanke att det vore bra om jag läste ut boken innan mars, så att den kunde vara med i denna sammanställning, men jag hade verkligen ingen lust att tvinga mig själv att hetsläsa ut boken och därför blev det så att jag läste ut den dagen efter. The Underground Railroad var verkligen stor läsning för mig. Inte så att jag blir helt fanatisk och besatt av historien och inte kan sluta läsa och bara måste läsa allt av Whitehead (som är den bästa formen av läsning för mig och det stadiet jag vill uppnå), men den är en riktigt välskriven roman som dessutom har en otroligt viktig historia att berätta för oss. Jag förstår verkligen varför den fick årets Pulitzerpris i skönlitteratur (side note: vilket flyt har jag inte med att läsa prisade böcker just nu?).

The Power - Naomi Alderman

Passande nog läste jag Naomi Aldermans The Power under internationella kvinnodagen och det är en roman som dök upp på en del bloggares årsbästalistor förra året, därför bad jag biblioteket att köpa in den.

The Power tar avstamp 5000 år i framtiden, författaren Neil skickar sitt bokmanus till Naomi och undrar om hon kan läsa igenom det eftersom det är ganska vågat. 5000 år i framtiden är det kvinnorna som har makten i samhället och männen är de underställda. Män har inte tid eller råd (eller egna rum) att skriva böcker, men Neil har fått stöd från The Men Writers Association för att kunna skriva sin bok. Hans ämne är tämligen kontroversiellt; han föreslår nämligen att för 5000 år sedan (vår nutid) var det  männen som hade makt och kvinnor de underställda i samhället. Neil är historiker och menar att det finns bevis för att det var männen som hade makten (och var poliser, militärer och hade "killgäng" etc.), men eftersom han inte vill skriva "another dry history book", så har han valt att skriva en roman istället.

I Neils roman har kvinnorna precis börjat upptäcka att de har en kraft, the power. De kan alstra elektricitet och i varierande styrka kan först flickorna, och sedan alla kvinnor i samhället, skicka elstötar från sina händer. Vi får följa några karaktärer som detta drabbar och genom dem får vi olika perspektiv på hur kraften väcks och sedermera hur kvinnorna får alltmer makt i samhället. Roxy är en ung tjej i England som är dotter till en far som leder ett kriminellt gäng, Margot är borgmästare i en stad i USA vars dotter Jocelyn upptäcker kraften och väcker den hos sin mor, Allie befinner sig också i USA och är ett föräldralöst barn som skickas från familj till familj och Tunde, som är den enda mannen, kommer från Nigeria där han börjar upptäcka tjejer som har kraften och av en slump blir journalist och ser det som sitt uppdrag att skildra kraftens spridning och påverkan av samhället.

Främst gillar jag titeln och ordleken som blir med begreppet "the power" i boken. På svenska kommer det aldrig att kunna bli samma djup eftersom det handlar om både makt och kraft, medan det i boken bara handlar om the power. Först och främst att kvinnorna har en fysisk kraft, med vilken de kan kasta omkull världen som de känner till den. I vårt samhälle är det männen som ofta anses vara starkare och kraftfullare, och i många fall är det fysiskt, men i detta samhälle är det kvinnorna som blir starka fysiskt. Männen är rädda för att gå ut på gatorna när mörkret har lagt sig; de är rädda för att bli överfallna av kvinnorna. Med hjälp av den fysiska kraften börjar kvinnorna också få mer makt i samhället. De börjar med att ta över kyrkor och militären. De gör det både legitimt genom de kvinnor som redan var folkvalda, men det finns också de kvinnor som inte kan kontrollera sin kraft och som bildar rebellgrupper som gör övergrepp mot resten av folket för att ta till sig makt.

Att Alderman inte faller i facket att göra kvinnorna enbart goda gillar jag. Hon skildrar skickligt vad som händer när man helt plötsligt får makten - vissa använder den vist, medan andra missbrukar den och begår övergrepp och överfall, inte bara mot personer utan även mot hela statsskick. Det är farligt med makt, och kraft för den delen, och det är få som vet hur man kan hantera den skickligt. Många blir berusade av kraften och tycker sig finna rättvisa att begå övergrepp för att man själv varit utsatt innan. Alderman problematiserar skickligt vad som händer oavsett vem som har makt och det är tacksamt att hon inte faller i facket att göra kvinnorna enbart goda, utan snarare skildrar maktmissbruk oavsett vem som råkar ha makten.

Däremot tycker jag att boken blir lite lång till och från. De fyra perspektiven som tillsammans bildar Neils berättelse är inte lika intressanta. Som vanligt när man har flera narrativ är det några som man tycker är intressantare än de övriga. Några som är svagare än de övriga, och det gör att när man väl är uppslukad av en persons berättelse, måste man avbryta för att läsa någon annan berättelse som man inte är intresserad av. Åtminstone ett av narrativen hade för min del kunnat tagits bort. Boken hade varit mer uppstramad och fokuserad om vi till exempel bara hade följt Allie, Roxy och Tunde som båda bidrog med tillräckligt olika, men ändå kompletterande berättelser för att ge historien tyngd.

Jag kan ännu inte finna någon information om att The Power kommer att ges ut på svenska.

The Power
Naomi Alderman
Viking
2016
352 s.

The Princess Diarist - Carrie Fisher

Eftersom jag älskar att läsa personers dagböcker, bland annat för att jag vill utveckla mitt eget dagboksskrivande, blev jag genast sugen på att läsa Carrie Fishers dagbok som hon skrev under inspelningen av Star Wars IV: A New Hope 1976. Inte för att läsa om de snaskiga detaljerna i hennes affär med Harrison Ford, vilket marknadsföringen verkar tycka är den främsta anledningen till varför man vill läsa boken, utan för att dagböcker är så utelämnade och råa (och själva motsättningen som finns i att göra dagböcker officiella kan man ju diskutera i ett helt eget inlägg).

The Princess Diarist börjar med en lista vad som hände i världen 1976, för det var också det året som Fisher började spela in Star Wars i London, och ingen visste vilken succé den skulle bli i framtiden. Alla skådespelarna var relativt okända och Fishers största claim to fame var att hennes mamma var Debbie Reynolds. När Fisher nyligen gick igenom lådor med skrivet material hittade hon de anteckningsböcker som hon skrev i under inspelningen av filmen och hon kände att tiden var mogen för att gå ut med vad som egentligen hände mellan henne och Harrison Ford. Dels för att det var över 40 år sedan och affären inte skulle göra någon skada idag och dels för att hon ville vara den som gick ut med detaljerna, så att någon annan inte skulle hinna före och dessutom berätta historien felaktigt. Nu kan man ju visserligen diskutera hur mycket hon egentligen tänkt "hinna före", då det inte verkar som att Carrie Fishers och Harrison Fords affär har varit på tapeten under det senaste decenniet.

Själva utdragen från dagböckerna utgör cirka 60 sidor i den slutgiltiga boken. De övriga sidorna börjar med Fishers audition för filmen och slutar strax efter att filmen hade premiär och de började upptäcka just vilken kultklassiker den skulle komma att bli. Ibland beskriver Fisher nutiden, till exempel när hon beskriver hur det kändes när imperiet (haha) skulle tas upp igen med den nya filmen Star Wars: The Force Awakens som hade premiär 2015. Sammanlagt är boken cirka 250 sidor text och förutom de 60 sidorna utdragen från dagboken, känns de andra 190 sidorna som utfyllnad.

Den stora behållningen i The Princess Diarist är just Fishers dagboksanteckningar. De är charmigt tonårstypiska med dikter om olycklig kärlek och längre texter som beskriver vad dagen har gått ut på, men många av texterna behandlar också den förvirring som hon känner och hur hon alltid fokuserar på det negativa trots att så mycket positivt händer henne. Många av texterna beskriver hennes behov av att skriva. Skrivandet som flykt. Skrivandet som ett sätt för henne att inte känna så mycket hela tiden. Jag tror att alla som är och har varit tonåringar kan känna igen sig i dessa känslor oavsett om man är filmstjärna eller inte. Just att texterna (Troligen? Förhoppningsvis?) är minimalt redigerade gör de ännu starkare, ännu råare. Detta är inte redigerat material i syfte att sälja eller att berätta skvaller, som de resterande sidorna ibland kan kännas som, utan detta är Fishers känslor. Opolerade, rakt från hjärtat. Det är därför kontrasten mellan dessa utdrag och den övriga texten i boken gör mig sorgsen. Visst, hon skriver roligt och har många skarpa observationer, men kontrasten mellan anteckningsböckernas sidor och den övriga texten gör att de delar som skrivits i nutid känns som att de har syftet att tjäna pengar, för att mjölka ett nyuppväckt filmimperium. Det gör att The Princess Diarist inte känns representativ för Fishers skrivande; jag ser ju att hon kan skriva bättre. Eller kunde när hon var 19 år, i alla fall.

I mitten av boken, innan Fisher presenterar sidorna från sina anteckningsböcker skriver hon: "I was going through the many boxes that were stored romantically beneath the floorboards and came across three written notebooks that I had kept during that epic time – and then promptly forgot I'd kept. Or that they kept me, in some ways, sane. When I read them, I was struck by how unusual they were, which is when I first considered publishing them. (I still might. What do you think?)"

Jag tycker att det är en ypperlig idé.

Det verkar inte finnas några planer på att ge ut boken på svenska ännu, men jag antar att det bara är en tidsfråga.

The Princess Diarist

Carrie Fisher

Bantam Press

2017

272 s.

Februari 2017

Mitt läsflyt fortsätter att vara ganska bra och jag snittar ungefär 3-4 lästa böcker per månad, vilket jag är riktigt nöjd med. Min drömtakt vore att jag läste en bok i veckan, men det är lite svårt att hålla i. I februari läste jag följande böcker:

Om hösten av Karl Ove Knausgård

Jag är en tjuv av Jonas Karlsson (omläsning)

En av oss sover av Josefine Klougart

The Princess Diarist av Carrie Fisher

Om hösten var min första Knausgård, men absolut inte min sista. Jag känner på mig att hans författarskap kommer att bli ett av mina favoriter och jag är glad att jag hoppat på Knausgårdtåget, trots att det är långt efter alla andra. Jag hoppas bara att jag kan läsa fortsättningen Om vintern ganska snart, men jag tror att jag har en del andra böcker jag måste läsa innan jag kan återvända till honom.

Jag är en tjuv är en omläsning för jobbet. Första gången jag läste den var för ett år sedan och då tyckte jag att Karlsson gör sig bättre i novellformatet och det håller jag fortfarande med om. Däremot ska jag nu jobba med den tillsammans med mina elever och jag tror att det kommer att bli riktigt bra.

Februaris bok i min bokcirkel var En av oss sover och som jag skrev i mitt inlägg kunde jag tyvärr inte gå på själva träffen på grund av jobb. Det är verkligen något jag är ledsen över då jag gärna hade velat bena ut denna bok tillsammans med andra eftersom jag inte förstod ens hälften av vad som pågick. Förhoppningsvis kan jag få vädra mina åsikter lite grand under träffen denna månad då vi ska ha läst Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer.

Den sista boken jag hann läsa ut i februari var The Princess Diarist av Carrie Fisher och jag ville verkligen gilla den. Jag har hört så mycket gott om Fishers skrivande, men jag tror inte denna bok är representativ för hennes författarskap. Den bygger på cirka 60 sidor från hennes dagbok som hon skrev under inspelningen av Star Wars och det blir lite urvattnat när man ska göra en 250 sidor lång bok av det.

Just nu håller jag på att läsa The Power av Naomi Alderman och det är en intressant roman som handlar om att kvinnor är fysiskt starkare än män genom att de har en faktisk kraft (de kan alstra elektricitet). Tematiken blir intressantare på engelska eftersom power både kan betyda den strukturella maktordningen, men även en riktig, fysisk kraft och Aldermans subversiva roman handlar om hur det vore om vårt samhälle helt plötsligt gick från att vara patriarkalt till matriarkalt. Dessutom har jag nu fått hem The Underground Railroad av Colson Whitehead som jag aldrig hann läsa klart på grund av att den skulle tillbaka till biblioteket, så jag ska förhoppningsvis börja läsa den snart.

Hur såg februari ut för er?

En av oss sover - Josefine Klougart

Jag är brukar alltid säga att jag inte har något problem att läsa böcker utan handling, så länge språket är bra. Ibland till och med föredrar jag att läsa böcker med fantastisk språk utan egentlig handling. Så är inte fallet med En av oss sover av Josefine Klougart.

Enligt baksidestexten handlar En av oss sover om en ung tjej som flyttar hem till sina föräldrar på landsbygden i Danmark, till sitt barndomshem efter uppbrottet från sin senaste kille, men det finns också ett tidigare uppbrott som hon fortfarande ältar. Det från mannen som hon säger är död.

Hade jag inte läst baksidestexten hade jag faktiskt inte vetat att det handlade om två män som huvudpersonen brutit upp med. Jag behöver inte få reda på handlingen exakt i bokens inledande sidor, tvärtom, jag gillar gärna gåtan i att gissa vad som har hänt, men i En av oss sover, får jag gissa lite för mycket. Ett tag vet jag inte ens att det är nutid. Observationerna som huvudpersonen gör och det faktum att hennes föräldrars hus ligger ute på landet gör att det tar ett tag innan jag fattar att det är nutid - för mig hade det lika gärna kunna handla om 1800-talet. Läsaren lämnas lite för mycket på egen hand för min smak. Jag vet faktiskt ett tag inte vad det är jag läser, även om språket är väldigt vackert (dock förstod jag aldrig överanvändningen av kolon) och det får mig att tänka att jag vill lägga ner boken, för jag blir inte tillräckligt engagerad eller bryr mig ens nämnvärt om huvudpersonen för att fortsätta läsa. Den enda anledningen till att jag fortsatte var att det var valet i min bokcirkel och man vill ju inte komma dit utan att ha läst boken (nu visade det sig att jag var tvungen att jobba över dagen bokcirkeln inföll, men jag hoppas att jag kan få prata några minuter om den nästa gång vi ses).

Jag förstår att språket är en Big Deal för många. Det är det även stundtals för mig, men resten av gångerna är det som att jag som läsare är den av oss två som sover. Jag vaknar stundtals till när Klougart har fina formuleringar, främst de som handlar om skrivande och de berättelser vi människor väljer att berätta. Ett tag är jag sjukligt besatt av att ta reda på varför hon brukar pronomenbyte; ibland refereras huvudpersonen till som "jag" och ibland som "hon". Alltså, att hon gör ett perspektivskifte från första till tredje person. Jag funderar om det har att göra med att med i första person är hon i nutid och i tredje person är hon i dåtid. Så visar det sig inte vara. Sedan funderar jag på om hon skiljer på sina två förhållanden så; att den som är "jag" var med den första kärleken och den som är "hon" var med den andra kärleken. Inte heller så visar det sig vara. Som lingvist är jag klart intresserad av de ordval och vilket språk författare använder sig av för att förmedla en historia, men jag erkänner mig själv bortkollrad. Jag hittar inga mönster, ingen logik i varför hon väljer att byta perspektiv. Jag vet faktiskt inte vilket förhållande som hon beskriver när hon pratar om sina förhållanden och kanske är det poängen, att båda har flutit ihop för henne. Samtidigt finns det ändå ett som hon verkar älta mer, som hon har svårare att släppa; det med mannen som hon anser vara död.

Hade det inte varit så att jag hade varit tvungen att läsa boken till bokcirkeln, så hade jag faktiskt slutat läsa eftersom jag tycker att för mycket lämnas osagt. Det fanns en historia, en handling att förmedla, men jag lyckades inte hänga med i den och linjen är tunn mellan nyfikenheten som gör att jag vill veta mer och uppgivenheten när jag känner mig utelämnad från historien som författaren försöker förmedla.

En av oss sover (Én af os sover)
Josefine Klougart (övers. Johanne Lykke Holm)
Månpocket (ursprungligen Albert Bonniers förlag)
2014

Bokrea 2017

Som jag skrev tidigare, så valde jag i år att beställa de allra flesta av mina reaböcker från internetbokhandlarna i år. Sedan ville jag komplettera med några böcker från Akademibokhandeln, men i slutändan blev det ändå bara en av böckerna därifrån. Väl där kände jag inte något intresse för Montaignes essäer eller boken med Tranströmers alster. Kanske ändrar jag mig och köper dem ändå, speciellt om de kommer på rean på rean sedan.

Det här blev årets skörd från bokrean i alla fall:

Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren

Uppgång och fall av Liv Strömquist

De sista vittnena av Svetlana Aleksijevitj

Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Tiden Second Hand av Svetlana Aleksijevitj

Crème Fraîche av Suzanne Brøgger

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Ut ur världen av Karl Ove Knausgård

Vad fick ni med er hem från rean? Hittade ni några fynd?

Om hösten - Karl Ove Knausgård

Knausgård har länge varit på min att läsa-lista och en författare jag länge antagit och gissat att jag kommer att gilla, men jag har aldrig kommit till skott att läsa honom förrän nu, trots att jag kompletterade hela Min Kamp-serien på bokrean förra året. Nu med hans nya årstidsencyklopedi kändes det äntligen dags att läsa honom. Jag önskade mig Om hösten och Om vintern i julklapp och födelsedagspresent förra året och fick båda av min mormor och morfar.

Om hösten är en bok till ett ofött barn. Knausgård inleder varje månad med ett brev till det ofödda barnet och sedan följer kapitel med funderingar över allt mellan himmel och jord. Författaren har en fru som heter Linda och jag tror även att de äldre syskonen till det ofödda barnet har samma namn som Knausgårds barn, men jag undrar verkligen om vi rätt och slätt kan anta att detta handlar om Knausgård själv? Jag är faktiskt inte tillräckligt insatt i hans privatliv för att veta det och jag vill inte veta heller. Jag antar hellre att detta är autofiktion där alla personer har samma namn som de i Knausgårds familj. På baksidan av boken står det till exempel bara "Om hösten är första delen av fyra i en personlig och slumpmässig encyklopedi, skriven av en far till sitt ofödda barn". Ingenstans står det att detta är en memoar; det står endast att den är "personlig" och att den är skriven av "en far". Jag tycker mycket om böcker där författaren använder sitt eget namn och namn på de runt omkring författaren, men man kan inte anta att allt är självupplevt eller sant. Detta påminner mig om Montecore av Jonas Hassen Khemiri, där huvudpersonen också är en författare som heter Khemiri och alla andra namn är samma som de i Khemiris närhet, men det är ändå inte en memoar. Funderingar kring hur mycket av författaren som finns i verk, speciellt när de också med flit använder autentiska namn, intresserar mig mycket. Skärningspunkten mellan fakta och fiktion.

Tematiken i Om hösten är tiden och dess bestående och förgänglighet. Hela årstidsencyklopedin handlar om tid såsom vi uppfattar den: i årstider. Att vi delar in vår tid i årstider har vi gjort sedan urminnes tider; världen har alltid upplevt sommar, vår, höst och vinter på ett eller annat sätt. Det som är intressant är hur vi själva sedan valt att dela in vår tidsuppfattning i till exempel månader, som vi ju inte markerar på något annat sätt än genom kalendrar (obs, detta är en lekmans uppfattning, det kanske finns meterologiska mått av månader). Många av kapitlena i boken handlar just om det som vi människor har gjort i urminnes tider; det som består trots att tiden runt oss förändras. Om bakning och att knåda deg skriver Knausgård följande:

Handfastheten, och åldern: detta har människor gjort i tusentals år. Egentligen är den främmande för mig, hela den där verkligheten, men jag har alltid tyckt om den när jag har haft kontakt med den. Känslan av att vara i världen, och vara en del av den.

Det känns som att författaren vill berätta för sitt ofödda barn, dottern som väntar på att komma, om vår tids oförgänglighet. Att vissa saker har funnits sedan urminnes tider, t.ex. träd, men även handlingar har varit med länge. Handlingar som att baka, skriva, reflektera.

En encyklopedi samlar som bekant information. Information för oss att slå upp vid behov för att vi behöver lära oss något. I och med internets intåg har encyklopedier flyttats ut på nätet där de också kan hållas uppdaterade när ny information tillkommer och vi behöver inte lägga pengar på att köpa böcker som ganska snart kan anses vara gamla. Det finns något vackert i tanken att Knausgård återvänder till tryckta, nedskrivna encyklopedier för att ge sitt ofödda barn information om världen. Om världen så som han ser den, för han skriver också att "världen ändrar sig inte, bara våra föreställningar om den" och så är det ju. Världen är oföränderlig och även encyklopedier är ett utsnitt, en tolkning av den, för vid ett urval är det alltid någon information som väljs bort. Efter att ha läst Om hösten har jag verkligen blivit intresserad av Knausgårds föreställning om vår värld. Det känns som att jag skulle kunna läsa exakt vad som helst som han har skrivit och finna det intressant.

Om hösten (Om høsten)
Karl Ove Knausgård (övers. Staffan Söderblom)
Norstedts
2016
235 s.

Bokreabeställning 2017

Nästa vecka är bekant bokrea och när internetbokhandlarna lade upp sitt sortiment, så var jag rätt snabb på beställaknappen. Ovanför ser ni mina beställningar, vilka mest består av en komplettering av min Aleksijevitjsamling och andra böcker jag är intresserad att läsa och som jag har velat läsa ett tag.

Från Akademibokhandelns katalog har jag dessutom spanat in dessa böcker som jag hoppas kunna köpa i butik denna vecka:

Vad har ni tänkt att köpa på årets bokrea?

Morgon i Jenin - Susan Abulhawa

Morgon i Jenin är en sådan bok som jag såg överallt ett tag. Jag jobbade på Pocket Shop när den släpptes i pocket och ibland kändes det som att det var den enda boken jag sålde under ett helt arbetspass. Sedan kom kunderna tillbaka och ville ha böcker i samma stil att läsa vidare i. Den lockade aldrig mig särskilt, även om jag gärna vill läsa romaner som utspelar sig i Israel och Palestina, men nu blev jag tvungen att läsa den till min bokcirkel.

Morgon i Jenin börjar i nutid med Amal som rest till Palestina med sin dotter. Därifrån får vi resa tillbaka i tiden till hennes gammelfarmor och farfar och sedan får vi följa hela hennes familjs historia fram tills nutid. Det är dock inte bara hennes familjs historia, utan det är också historien om den såriga Israel-Palestina-konflikten.

Jag anade att den här boken inte skulle falla mig i smaken, men jag försökte ändå läsa den med ett öppet sinne och gjorde understrykningar och anteckningar som jag ville ha med mig till bokcirkeln. Trots detta föll inte hantverket mig alls i smaken. Språket var för klychigt och utbroderat, ibland kändes det som Paulo Coelhos språk och det klarar jag bara inte av, men det största problemet jag hade var med själva uppbyggnaden av boken. Ibland skriver Abulhawa i första person och ibland i tredje person, men bytet är inte motiverat av historien på något sätt. I första person är det oftast Amal läsaren får följa, men ibland hennes bröder eller föräldrar. När sedan Abulhawa byter till tredje person är det fortfarande ett perspektiv som följer Amal och hennes begränsade uppfattning, men ibland är berättaren allvetande (t.ex. när konflikten skildras). Jag förstår att tanken är att i första person ska vi få ta del av personen vi läser om. Vi ska få komma närmare, in på skinnet, få höra tankar och känna känslor. Men samma tankar och känslor skildras även i tredje person, så jag förstår inte alls motivet till bytet. Detsamma gäller hoppen i kronologin. Det är tydligt att Abulhawa är en palestinsk författare med en palestinsk agenda och hon hoppar i kronologin, vilket gör att man som läsare ibland blir manipulerad av detta och inte får den objektivitet som man kanske eftersöker. Det som är sympatiskt och som Abulhawa gör bra är dock att de israeliska personerna hon har med skildras mänskligt; hon låter sig inte falla ner till att skildra schablonkaraktärer trots att hon skulle kunna göra det.

Däremot gillar jag att Abulhawa är palestinsk och berättar en palestinsk historia. Jag tycker att det saknas palestinska berättelser i vår litteratur och jag välkomnar gärna fler. Jag är helt klart inte tillräckligt insatt i konflikten och tidigare har jag mest hört de israeliska perspektiven och Morgon i Jenin gav mig verkligen en bredare bakgrund till konflikten, även om själva historien till mångt och mycket också är fiktiv (dock har hon en lista på referenslitteratur längst bak om man vill bredda sin läsning). Det var också denna tematik vi diskuterade mest i bokcirkeln. Det är väldigt tacksamt att diskutera sådana stora ämnen som krig och fred, kärlek och hat, vilket gör Morgon i Jenin till en tacksam bok att diskutera tillsammans med andra.

Morgon i Jenin (Mornings in Jenin)
Susan Abulhawa (övers. Niclas Nilsson)
Norstedts
2011 (ursprungligen på svenska 2010)
383 s.

Januari 2017

I år hoppas jag att jag ska kunna läsa 50 böcker. Jag brukar stadigt ligga mellan 40-45 böcker per år, men 50 skulle kännas som ett magiskt nummer att uppnå. Jag tänker att om jag mot slutet av året inte har uppnått 50 kanske jag kan läsa lite tunnare böcker och seriealbum för att dryga ut.

Hur såg januari ut då? Mitt läsflyt har börjat komma tillbaka, men som vanligt lyckas jag alltid läsa ut böcker över månadsgränserna, så mina månadssummeringar känns alltid lite fattiga. I januari läste jag i alla fall ut följande böcker:

The Vegetarian av Han Kang

Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

Spår av teorier i praktiken: några skolexempel av Silwa Claesson

The Vegetarian påbörjade jag i slutet av förra året, men den lästes inte ut förrän i januaris inledande dagar och vilken läsning det var! Hade jag inte läst ut den i januari i år hade den lätt varit en av mina favoritböcker 2016, men nu är den redan det för 2017. Det känns bra att börja året så starkt. Jag fick såklart mersmak av Han Kang och fick Levande och döda av Natur och Kultur som snällt gav den till mig, men jag har den också på engelska eftersom att jag klickade hem den snabbare än du kan säga "favoritförfattare". I januari såg jag dessutom Han Kang på Internationell författarscen där hon intervjuades av Yukiko Duke och det var ett magiskt samtal. Hon tänkte alltid på vad hon skulle säga innan hon svarade och det märktes hur mycket omsorg hon lägger vid sina ordval, speciellt när hon pratar på ett annat språk.

I januari läste jag också ut Morgon i Jenin av Susan Abulhawa inför första mötet med bokcirkeln som min kompis Karin dragit igång. Man kan väl säga att jag inte gillade den jättemycket, förutom tematiken, men den var en förträfflig bokcirkelbok för det fanns väldigt mycket att behandla. Till nästa gång ska vi läsa En av oss sover av Josefine Klougart som jag precis påbörjat, och tur är väl det för man ska inte luras av att den kommer gå snabbt att läsa bara för att den är relativt tunn. Jag har harvat med den i tre dagar nu och bara kommit 30 sidor.

Slutligen hann jag läsa ut Spår av teorier i praktiken av Silwa Claesson, en bok som jag läser eftersom jag går en handledarkurs via Stockholms universitet eftersom mitt jobb vill att jag ska bli handledare för nya lärare. Boken i sig var intressant; jag tycker alltid om att höra om andras klassrumspraktiker och tankar kring undervisning, men det kändes som att den hade lite för många år på nacken i vissa avseenden.

Just nu håller jag som sagt på att läsa En av oss sover samt även Etik i professionellt lärarskap av Sara Irisdotter Aldenmyr, Ann Paulún & Kristin Grønlien Zetterqvist för min handledarkurs. Dessutom började jag läsa i The Underground Railroad av Colson Whitehead, vars hajp jag inte kan ignorera längre, men den ska lämnas tillbaka på biblioteket i veckan och då blev jag för stressad, så jag ska köpa den istället eftersom jag inte orkar ställa om mig i kön.

Vad läser ni? Har ni några läsmål för året?

Vända hem - Yaa Gyasi

Idag är det recensionsdag för Vända hem av Yaa Gyasi. Jag har tidigare skrivit om boken här.

Where'd You Go, Bernadette - Maria Semple

Ni vet sådana böcker ni har tänkt att läsa hur länge som helst och som ni har blivit rekommenderade fler gånger än ni kan räkna? Where'd You Go, Bernadette var en sådan bok och när jag blev nyfiken på Maria Semples nya bok Today Will Be Different, så fick jag för mig att jag ville läsa debuten först (mer om varför jag inte läste Today Will Be Different här).

Where'd You Go, Bernadette handlar om femtonåriga Bee vars mamma Bernadette plötsligt försvinner. Bernadette passar inte in i området där hon bor, medan mammorna i Bees skola desperat försöker få skolan att ta in fler välbärgade barn, försöker Bernadette planera en resa till Antarktis för familjen eftersom det är Bees största önskemål. Mitt i reseplanerandet försvinner Bernadette och ingen av de andra mammorna i samhället tycker att det är konstigt - hon var ju redan en kuf. Men Bee vägrar tro att hennes mamma lämnat spårlöst och börjar leta efter henne.

Where'd You Go, Bernadette är en superhyllad debut och i den pocketupplagan jag lånade från biblioteket fanns det åtminstone 10 sidor med positiva omdömen, vilket spädde på min uppfattning om att jag verkligen inte förstod hajpen. Visst, jag tycker också att det är tråkigt att många romaner där historien berättas genom dagboksinlägg, brev, mejl, kvitton, rapporter etc. ofta blir nedvärderade,  kanske för att sättet är vanligast inom chicklit (Meg Cabots Boy-serie byggs upp så, till exempel) och därför kan ju naturligtvis inte "finlitteratur" bestå av det (men epistolära romaner verkar helt okej i finrummen?), men det räcker inte för mig att många recensenter ser detta som romanens starka sida. Att Semple genom Where'd You Go, Bernadette gör denna form av uppbyggnad mer accepterad. Jag älskar romaner som byggs upp genom brev och dagboksinlägg och jag tycker absolut att formen fungerar i denna roman. Genom sättet romanen är uppbyggd förstår man att Bee försöker att leta efter sin mamma genom texter som på något sätt berör henne. Det som inte håller för mig är hur lång den är och hur lång tid det tar innan Bernadette försvinner. För att vara en roman som är uppbyggd på premissen att huvudpersonens mamma är borta, så handlar inte romanen alls om det och i det här fallet tycker jag inte att det går ihop.

Humorn är heller inte min kopp te och det förvånar mig för Semple har skrivit för tv-serien Arrested Development, som är en av mina favoritserier. Dessutom har hon hyllats för humorn i Where'd You Go, Bernadette och recensionerna säger att den är "laugh-out-loud funny", men inte en enda gång skrattade jag rakt ut. Eller ens drog på smilbanden. I mina ögon är det humor som försöker för mycket, som försöker att vara så konstig som möjligt och det fungerar inte för mig. Jag hade samma känsla när jag läste The First Bad Man av Miranda July, att jag liksom inte förstår det roliga (och då undrar jag kanske om det är mig något är fel på?).

På svenska heter boken Var blev du av Bernadette och gavs ut på Wahlström & Widstrand 2013.

Where'd You Go, Bernadette

Maria Semple

Little, Brown

2014 (ursprungligen 2012)

368 s.