The Name of the Wind är första delen i en trilogi där vi får följa den mystiske och mytomspunne Kvothe medan han berättar om sitt händelserika liv. Boken är upplagd som en ramberättelse där Kvothe i nutiden har dragit sig undan från sitt hektiska liv för ett mer lugnare liv som pubägare, men han blir uppsökt av Chronicler, vars uppgift det är att skriva ner folks berättelser, och han övertalar Kvothe till att berätta sanningen om sitt liv, som i folkmun nu mest består av vandringssägner med olika grad av sanningshalt.
Det finns flera saker som jag tycker är fantastiskt med denna bok, t.ex. att Kvothe växer upp i ett kringresande teatersällskap och är son till en av de största skådespelarna, att den är full av magi, att den utspelar sig på ett magiskt universitet, att den innehåller så mycket konst och kultur och att den påminner om min barndoms intensiva Harry Potter-läsning...
The Name of the Wind har beskrivits som en Harry Potter för vuxna, därför tänkte jag bjuda på en högst ovetenskaplig sammanställning av mina iakttagelser under läsningen.
En liten lista över likheter mellan Harry Potter och The Name of the Wind
- Utspelar sig delvis på magiskt universitet.
- Föräldralösa pojkar som huvudkaraktärer.
- Både Harry och Kvothe är våghalsiga. Agerar gärna först och tänker sedan. Båda får ofta höra av de äldre och visare att de måste visa större tålamod.
- Magi. Såklart.
- Både Harry och Kvothe är legender i sina respektive världar.
- Både Harry och Kvothe har ett utseende som skiljer sig från mängden (Harry med gröna ögon och ärret, Kvothe med sitt eldröda hår).
Som ni ser finns det en del beröringspunkter, varav några rör handlingen i stort, men den största likheten tycker jag finns i huvudkaraktärernas likhet. Många gånger under läsningen upplevde jag Kvothe som våghalsig och skrytig, men jag kunde inte låta bli att gilla honom. Precis som jag inte kunde låta bli att läsa Harry Potter trots att han också stundtals kunde vara väldigt arrogant och självgod.
Nåväl, det var egentligen inte meningen att denna recension skulle ägna så stort utrymme åt att jämföra två verk med varandra, för trots sina beröringspunkter är de väldigt olika och jag uppskattar dem båda som egna, individuella verk.
The Name of the Wind är en episk fantasy som för den skull inte känns som så överdrivet magisk och plojig. Precis som den bästa fantasyn där ute känns det magiska sekundärt och får står tillbaka för spänningen, relationerna och, i detta fall, vad kulturen gör med oss människor.
Detta kan vara den mest spretiga recension jag skrivit, men det beror också på att det var länge sedan jag var så lyrisk (och som bekant är det svårt att vara saklig och resonerande kring saker man älskar), så jag vill bara säga: LÄS DEN NU.
På svenska heter den Vindens namn och är indelad i två delar som båda gavs ut på Massolit 2009 och som nu finns tillgängliga i pocket från Ponto pocket.
The Name of the Wind
Patrick Rothfuss
DAW Books
2007
672 s.
Alltså. Det här låter ju verkligen lockande. Jag har nog aldrig riktigt kollat upp vad den handlar om. En sådan där bok som när jag kollar upp den på Goodreads så har den fått enbart femmor av ungefär alla jag följer.
SvaraRaderaPrecis! Jag började också se att den smög sig på med sina 5-stjärniga recensioner och lyriska utlåtanden (när sambon läste kunde jag inte kontakta honom på flera dagar).
RaderaDu måste verkligen läsa! Och när vi har läst allt får vi peppa/sörja den ännu obefintliga sista delen och dubbelblogga den tillsammans när den släpps.
Ååh, skulle ju vara lite spännande att ha en sista del att peppa inför igen - it's been a while ;) Heh, förutsatt då att jag hinner läsa de två ganska så tjocka före det...
RaderaEller hur, så känner jag med! Hoppa på! Alltså, de går ganska snabbt att läsa pga man kan inte släppa dem och dessutom har inget officiellt datum för trean satts ännu eftersom han fortfarande skriver på den, så det finns tid... ;)
Radera