Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund

Rebecka Åhlunds Jag som var så rolig att dricka vin med handlar om hennes första år som nykter alkoholist och hon berättar i Lundströms bokradio i P1 att hon läste många alkoholistmemoarer, men att många fokuserade på att romantisera bilden av alkoholen. Jag hade redan fått upp intresset och tyckte den verkade intressant, men det var inte förrän de började prata om att hon också upptäckt sin andlighet längs vägen som jag hajade till. Det här måste jag läsa. Och det nu. När den väl dök upp som e-bok på biblioteket några veckor senare var jag inte sen att ladda ner den till min platta.

Nu kan man tycka att anledningen till att läsa boken är för att hon nämner sin andlighet är ganska liten och obetydlig. Boken handlar ju trots allt om alkoholism och alkoholkulturen. Men det är så jag fungerar, jag hakar ofta upp mig på detaljer i en bok, speciellt om det handlar om något som jag själv brottas med just nu - och jag håller på att brottas med min egen andlighet. När det då kommer en kvinna, som är mamma, som också brottas med sin andlighet, då vill jag läsa. Och tur var väl det, för boken handlade ju naturligtvis inte om hennes andlighet, utan om hennes alkoholism, men jag lärde mig otroligt mycket på vägen.

Det verkar som att Rebecka har allt. Hon har en förstående man, två döttrar, ett (vad det verkar) stabilt frilansliv och bor i London. Alla som varit en sekund i Storbritannien vet dock att alkoholkulturen där har ett starkt fäste. Man går till puben oftare än man går hem. Det är inte ovanligt att ta ett glas vin eller en pint till luchen. När man handlar mat slinker det ner en vinflaska i kundkorgen. Har man ingen alkohol hemma går man till närmaste off license och köper sig några droppar alkohol, oavsett tid på dygnet. Första gången Rebecka börjar dricka på dagen tycker hon att det är lite busigt; hon har ju precis lämnat barnen på skolan. Efter det glaset minns hon bara den pirriga, busiga känslan och det får henne att dricka mitt på dagen igen. Och igen. Snart gömmer hon flaskor i garderoben och dricker i hemlighet innan hon ska möta folk ute för att dricka, så att de inte ska se hur mycket hon dricker. Men det tar stopp. Hon inser att hennes drickande är för mycket och hon ber om hjälp och den kommer i form av en person som hjälper henne till hennes första AA-möte. Eller Fight Club, som hon kallar det.

De flesta mötena är i en kyrka och sedan kommer steget i tolvstegsprogrammet där hon måste hitta en högre makt som hon tror på och hon kommer underfund med att hon nog tror på Gud trots allt och berättar det för sin man. Han blir inte förvånad, utan säger snarare att det har hon väl alltid gjort och så är det inget mer med det. Det var all andlighet. Men andlighet är så mycket mer också. Det är att vara här och nu. Att vara trogen mot sig själv. Att hjälpa andra och det är det som Rebecka brottas med under året som nykter.

Trots att jag drogs in i boken för jag ville läsa om en vanlig människa som också brottas med sin plats i livet, med sin andlighet, så lärde jag mig så mycket mer. När Rebecka beskriver hur våren kommer och alla sitter där med sina glas rosé så tänker jag att alkoholkulturen verkligen är så ingrodd i vårt samhälle, för jag reflekterar inte ens att vi firar solen med att dricka. Vi firar sorgen med att dricka. Alkoholen är konstant närvarande och det är ingen som ifrågasätter den. Inte förrän man slutar dricka och folk plötsligt tror att man är med barn eller helt plötsligt blivit "tråkig" och "bättre" än alla andra. Rebecka förlorar många vänner under tillnyktrandet, men det känns som att jag har fått en ny vän i henne. Det känns som att jag skulle kunna läsa om vad som helst som Rebecka skriver om för hon gör det så underfundigt, rättframt och som om hon berättar något för en vän i förtroende över ett glas vin på en bar. Ett alkoholfritt glas vin.

Jag som var så rolig att dricka vin med

Rebecka Åhlund

Natur & Kultur

2019

Info | Bokus | Adlibris | Akademibokhandeln

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Jag älskar när Jonas Hassen Khemiri skriver om föräldraskap. Om papporna. En av mina favoritböcker är Montecore som ju handlar om en frånvarande pappa och i den senaste romanen återvänder Khemiri till pappaskapet. Speciellt tycker jag om att Khemiri återvänder till föräldraskapsfrågorna under min egen föräldraledighet, som att han tänkte på mig (I wish).

I Pappaklausulen får vi följa en pappa på föräldraledighet och hur han försöker navigera vardagen med en fyraåring och en ettåring. Han har en förstående sambo som suckar menande varenda gång han tycker det är jobbigt att vara hemma och menar att exakt så var det för henne också. Samtidigt som han försöker hitta sin egen roll kommer hans egen pappa tillbaka till landet och pappan som också är en son funderar på om han eventuellt måste bryta mot pappaklausulen. Den klausul i deras familjekontrakt som säger att sonen tar hand om pappans post, sköter hans affärer och låter pappan bo på hans kontor den enda veckan om året som pappan är i landet. Men inte ens när pappan är i landet tycker sonen att han är närvarande och han börjar fundera på pappaklausulens vara eller icke vara. Vilken pappa har han haft under sin uppväxt? Hur har han ställt upp för sin pappa och vice versa? Vilken pappa vill han i sin tur vara för sina egna barn, den frånvarande eller närvarande?

Visst kan man tycka att det inte är särskilt synd om papporna och deras känslor av instängdhet i sitt föräldraskap om man ser till historien, men jag upplevde i alla fall en stor igenkänning i egenskap av förälder och det är klart att jag gärna hade sett en roman om en mamma som tycker det är jobbigt med relationen till sin egen mamma och till sitt barn, men jag tycker inte att Khemiri ska fällas bara för att han skriver om ännu en pappa som tycker det är svårt att vara förälder. Litteraturen, konsten, livet är fullt av pappor som lämnar. De frånvarande papporna och Khemiri ger dem en röst. Han riktar sin strålkastare mot dem och låter dem inte försvinna varken i tystnad eller med självklarhet. Han ifrågasätter varför det är papporna som lämnar. Varför det är papporna som tycker det är jobbigt att vara föräldrar. Men samtidigt som han gör det önskar jag att det även hade varit tydligt att kvinnor också tycker att föräldrarollen är svår. Det hade varit ännu mer tabu om det var en mamma som hade lämnat sitt föräldraskap utan ett ord. Det hade varit ännu mer tabu om det var en mamma som tyckte det var jobbigt att vara mamma - de skildringarna behövs också. Möjligen ännu mer än ytterligare en frånvarande pappa, men kanske att man inte kan förvänta sig att det är just Jonas Hassen Khemiri som måste skriva den skildringen.

Jag kände i alla fall igen mig mycket i instängdheten man kan känna som förälder. Känslan av att man måste rymma för att bli fri. Dock kanske vi borde försöka hitta friheten där vi är istället för att alltid söka den någon annanstans eller hos någon annan?

Pappaklausulen
Jonas Hassen Khemiri
Albert Bonniers förlag
2018
Info | Bokus | Adlibris

E-boksspionen gör entré

En av de saker jag älskar att göra mest i kollektivtrafiken är att spionera på vad folk läser. Jag följer till och med bloggar och Instagramkonton som ägnar sig åt att snoka på vilken lektyr folk har med sig. När jag sätter mig på tunnelbanan blir jag alltid så lycklig om någon annan läser en bok; det känns som att vi har en liten pakt mitt bland alla scrollsurfare och Metroläsare. Lite fördomsfullt har jag hittills oreflekterat föreställt mig att alla som stirrar ner i sina telefoner bara scrollar igenom Instagramflöden eller slösurfar (kanske för att jag själv mest sysslar med det på telefonen, om vi ska vara ärliga), men sedan jag började undersöka e-bokens värld har jag insett att det nuförtiden är lika vanligt att folk faktiskt läser böcker på telefoner. Jag har tidigare omfamnat min inre trångsynta tant som förskräckt skrockat att allt färre läser böcker och spelar mer på sina skärmar, och också faktiskt känt mig lite bättre när jag drar fram en pappersbok och läser, men nu är den tiden förbi. Jag drar fram min läsplatta och märker att jag får en del blickar. Några stirrar intensivt och försöker läsa vad det är för bok jag håller på med, men jag har tagit bort visningen av titeln på min platta så det ska till väldigt mycket stirrande och förkunskaper för att någon ska gissa sig till vad det är jag läser (just nu: Harry Potter and the Order of the Phoenix som det tagit mig år att läsa om för det ju är en hel tegelsten att släpa annars).

Det jag saknar när jag inte läser pappersböcker är den hemliga gemenskapen. Att vi läsare förenas i det tysta bland alla andra resenärer. Jag vet också att många av de bloggar om ägnar sig åt att snoka på vad folk läser i kollektivtrafiken inte gillar e-böcker eftersom man ju faktiskt inte kan veta vad folk läser och därför hamnar inga sådana bilder på bloggarna heller. Härmed kommer mitt bidrag i boksnokarvärlden: e-boksspionen! Jag såg faktiskt för första gången i veckan en annan som också läste på läsplatta på bussen och var tvungen att föreviga detta ögonblick.

En kvinna på fyrans buss i Stockholm läste i måndags morse på vad som verkar vara en Adlibris Letto, om jag inte missminner mig. Så spännande! Texten verkade väldigt liten och radavståndet likaså. Jag vet, det här säger ingenting om boken hon läser, men jag vill bara synliggöra läsplattorna i det kollektiva rummet och heja på alla som vågar gå emot pappersboks-strömmen och välja e-boken.

Heja dig! Du gjorde att jag inte kände mig ensam med min läsplatta där jag satt (nästan) bredvid dig.

E-böcker vs. pappersböcker

Ända sedan jag började läsa e-böcker mer och mer har jag haft någon slags livskris. Sedan jag varit barn har jag drömt om ett hem fyllt med bokhyllor överallt och nu när jag äntligen har det, så börjar jag tycka att de tar upp mer och mer plats. Det ligger bokhögar överallt och jag har ackumulerat mer böcker än jag får plats med i bokhyllan. I en värld där vi måste tänka mer på vår konsumtion, så mår jag faktiskt lite illa. Alla böcker som jag köpt i förhoppning om en fantastisk läsupplevelse, men sedan bor boken orörd i en hög på golvet eller blir slentrianmässigt inklämt i min bokhylla.

Därför kändes det lite befriande med e-böcker. De tar ingen plats och jag behöver inte flytta på bokhögar till nya provisoriska ställen, men samtidigt känns det svårt att helt övergå till e-böcker för jag gillar ju upplevelsen av pappersböcker. Jag vill dessutom att min dotter ska se läsande förebilder och jag är inte säker på att det går att förmedla om jag läser på en skärm? Hur ska hon kunna se att jag läser böcker på en skärm när jag samtidigt försöker intala mig själv att vi inte ska stirra på skärmar dagarna i ända utan försöka uppfostra henne med tanken att skärmar är ett underhållningsverktyg bland alla andra tillgängliga.

Men så tänker jag på upplevelsen att gå in och botanisera bland böckerna på bokhandeln. Att känna dess tyngd i mina händer. Att stänga av allt vad skärmljus heter och bara hänge sig åt boken. Att kunna snegla på mina medpassagerare på tunnelbanan och se vad de läser. Att kunna ge bort en bok jag läst men inte behöver äga längre. Att låna ut en bok. Allt sånt försvinner med e-boken.

Dessutom kan jag inte låta bli att tänka på en framtid med elavbrott eller utan el (jag har konsumerat för många katastrofrapporter om vårt klimat på senare tid) och tänker att då kommer mina e-böcker aldrig överleva, men pappersböckerna kommer att göra det. Pappersböckerna kommer min dotter att kunna ärva. Pappersböckerna kommer att leva längre än jag.

Jag har dock svårt att förlika mig med att alla mina argument för pappersboken enbart är estetiska eller baserat på hur andra ska uppfatta mig. Ett hem fullt med böcker, folk ska kunna se att jag läser på tunnelbanan (att jag på något sätt då är "bättre" än alla som sitter med mobilen, eller vad har jag för undermedvetna elitistiska tankar egentligen? Det är ju faktiskt inte längre självklart att alla som sitter med sina mobiler slösurfar längre, med framfarten av e-böcker på biblioteken och tjänster som Storytel så läser ju folk böcker på mobilen nu för tiden), min dotter ska kunna se att jag är en läsande förebild. Allt det får jag med pappersböcker. Men sanningen att säga är att jag nog egentligen inte behöver pappersböckerna mer än för det. Jag läser sällan om böcker - så varför ska de ta upp plats i mitt hem? Egentligen borde de pappersböcker jag behöver vara de jag läser om för jobbet eller de som har ett sentimentalt värde och som jag vill lämna till min dotter (läs: Harry Potter).

Eller? Varför ser jag allt så svart och vitt? Varför kan jag inte bara förlika mig med att jag kan ha både pappersböcker och e-böcker?

Factfulness av Hans Rosling

"Denna bok är min sista strid i min livslånga kamp mot den förödande globala okunskapen. Den är mitt sista försök att påverka världen /.../" skriver Hans Rosling tidigt i boken och när jag läser efterordet som hans svärdotter och son har skrivit, så gråter jag en skvätt. Jag har blivit så blödig sedan jag fick barn för det hände nästan aldrig innan att jag grät, men nu sitter jag och gråter för att mänskligheten har förlorat en sådan viktig person. Visst, Roslings budskap finns kvar i de TED-tal han hållit och i de böcker han skrivit, men att inte ha kvar personen att slåss för oss får mig att känna som att hoppet är ute för oss trots att han med Factfulness just vill meddela mig raka motsatsen - hoppet är inte alls ute. Det finns massor vi kan göra och han berättar också om vilka hot som vi faktiskt bör ta på allvar.

Under sina år av föreläsningar har Hans Rosling kommit fram till tio principer som vi behöver för att ha en faktabaserad världsbild och en faktabaserad världsbild är välbehövlig i detta tidevarv av fake news och de som skriker högst i sociala medier. När man läser boken känns allt självklart och knepen man får känns enkla att anamma även för någon som inte älskar statistik lika mycket som Rosling gör, men ändå blir det så att när jag slår ihop boken så har jag glömt allt han sa. All lugnande effekt han hade på mig är som bortblåst och jag känner mig som en av hans många åhörare genom åren som lyssnat på hans föreläsningar och som ändå inte ändrat sin världsbild. Kanske måste jag läsa boken igen, kanske är det så att den här boken kräver att bli omläst då och då för att kalibrera ens världsbild? Det finns ändå mycket jag redan har anammat i mitt tänk; att vi t.ex. inte kan tänka i vi och dem eftersom att så stora gap mellan människor inte finns längre. Att det oftast finns många människor mellan två extremer. Mellan de extremt fattiga och de extremt rika bor resten av världen.

Förutom att lägga fram sina tio knep för en faktabaserad världsbild, börjar varje kapitel med en anekdot från hans liv. Rosling öppnar boken genom att beskriva hur han alltid fascinerats av svärdslukare och hur han upptäckte att han själv kunde sluka svärd och sedemera demonstrerade denna förmåga för sina elever - tänk dig att vara student på de föreläsningarna. Inte nog med det, han berättar också om allt från när han var den enda läkaren i ett distrikt i Mozambique till när han föreläst för världens mäktigaste människor i styrelserum och på konferenser världen över. Genom de här små avsnitten ur hans liv målar han upp en ännu mer sympatisk bild (hur nu det ens är möjligt) och visar på hur förödande konsekvenserna kan bli om vi faller offer för de instinkter för klander och drama som vi gärna tar till. En sak är säker, och nu är jag inte överdrivet dramatisk, världen blev helt klart fattigare när Rosling dog. Tur att böckerna kommer överleva oss alla och hans ord lever vidare.

Factfulness
Hans Rosling, Anna Rosling Röstlund och Ola Rosling
Natur & Kultur
2018
365 s.
Info | Bokus | Adlibris

Ett år av magiskt läsande

Vad jag inte berättade i mitt senaste inlägg från september 2017 (!) var att jag var gravid och mådde extremt illa. Det gjorde definitivt att mitt fokus för läsning försvann och jag var mer upptagen med att inte spy överallt. Sedan födde jag barn och då föll nästan all tid för läsning och bloggande bort, men nu, lite mer än ett år efter jag födde barn, känner jag att jag börjar få mer tid igen.

Min läsning har verkligen förändrats under det senaste året med barn. Ja, förutom det uppenbara att jag läser pekböcker dagarna i ända så har min egen läsning förändrats. Innan jag fick barn kunde jag ägna timmar ostört till läsning och jag läste gärna nya böcker på engelska och helst i inbundet då jag föredrar inbundna böcker för att de håller bättre. När jag väl fick kläm på amning med mitt barn insåg jag snabbt att inbundna böcker inte går att läsa och då återupptäckte jag pocketbokens lov (sagt av en person som jobbat på en lila bokhandelskedja som inriktar sig på pocketböcker...) när jag kunde hålla bebis i ena handen och bok i andra. Då tog min läsning fart på riktigt och förra sommaren läste jag en bok i veckan i snitt medan ungen sov eller ammades i min famn. När sommaren tog slut och det blev mörkare på kvällen började jag istället ägna abnormt mycket tid åt att slösurfa på min telefon när jag nattade barnet för att jag inte kunde ha tänt för att läsa. Eftersom alltför många timmar av slösurfande ger mig ångest beslutade jag mig för att testa att läsa e-böcker på telefonen och började låna dem från biblioteket. Det gick över förväntan och jag kunde fortsätta läsa i en relativt hög takt för att vara jag, men istället blev mina ögon irriterade av att jag stirrade så mycket på min skärm som var den enda ljuskällan i ett annars beckmörkt rum.

Enter läsplattan!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en e-boksläsarperson. Jag trodde att jag var en inbiten pappersbokssnobb. En inbundenbokssnobb. Men sedan jag fick barn har jag helt enkelt fått gå på devisen "all läsning som sker är bra läsning" och jag insåg att majoriteten av lästiden var på skärmen. Därför bestämde jag mig för att skaffa en skonsammare skärm och dessutom minska distraktioner i form av notiser. Det är kanske det bästa köpet jag gjorde förra året? Jag älskar min läsplatta.

Med läsplattan har också kommit ändrade läsvanor. Eftersom jag har en inofficiell regel för mig själv att jag inte får köpa böcker till den om de är dyrare än 100kr och jag får dessutom bara köpa böcker till den när jag är på jakt efter nästa bok att läsa så är den inte så full. På den ligger exakt så många böcker som jag har läst och den jag håller på med. Det känns befriande. Inga skamkänslor över alla böcker jag införskaffat för att jag vill läsa dem, men aldrig hinner med. I och för sig lånar jag majoriteten av mina e-böcker från biblioteket, så de försvinner ju från plattan sedan när jag läst klart. Men jag har åtminstone köpt tre stycken som ligger kvar där. Detta har gjort att jag hittills mest läst relativt nyutgivna böcker på svenska. Jag har aldrig varit så uppdaterad med den svenska bokmarknaden som nu. Det känns lite uppfriskande att hänga med i de aktuella litterära svängarna på Instagram, radio, tidningar, tv och poddar istället för att alltid känna att jag redan läste boken för flera år sedan och jag har glömt bort vad den handlar om. Egentligen hade jag tänkt att endast ha läsplattan när jag nattar barnet och vill ligga kvar och läsa i mörkret när hon somnat och sedan läsa i mina pappersböcker alla andra tider, men det är så enkelt och tillgängligt med läsplattan att den nästan helt tagit över min pendlarläsning till och från jobbet också. Och till exempel nu på helger när jag vill kunna äta chips och läsa så är den ju också rätt smidig.

Med återkomsten av läsflyt och läslust kom såklart också min lust att diskutera böcker och eftersom jag har gjort slut med Twitter (tog upp för mycket tid) och skär ner på Instagram (tar också för mycket tid) så återstår min kära blogg. Jag måste ändå säga att jag nog faktiskt gillar bloggmediet bäst för det är det som allra tydligast bygger på ord. Jag är ingen god fotograf och jag har dessutom inte tillräckligt med rekvisita eller tålamod för att ta snygga Instagrambilder.

Jag är och förblir en ordbajsare (även om jag hatar det ordet). Nu i e-boksformat (för det mesta).

Vem är jag om jag inte läser?

Hela året har jag slitit med min läslust. Den har riktigt aldrig tilltagit som den brukar efter ett en lässvacka. Jag trodde att jag till sommaren skulle få många lästa böcker i och med min långa ledighet, men med facit i hand blev det inte mycket läst i somras heller.

Bloggen började kännas som ett ok på mina redan tyngda axlar. Vem läser mina ord? Varför tvingar jag mig själv att skriva ner mina tankar kring min läsning? Jag tänkte att några korta instagramformuleringar kanske skulle fungera bättre för mig och ta bort tvångsstämpeln, men inte heller det kickade igång någon slags läslust eller tankar kring det lästa.

I somras läste jag fyra böcker*.

Vem är jag om jag inte läser?

Vem är jag om jag inte tänker kring det lästa?

Hela min identitet känns uppbyggd kring mitt läsande och mitt tänkande om det lästa. Min terapeut är övertygad om att jag borde skriva och publiceras för att få ut all min uppdämda kreativa energi. Varenda session säger hon att att jag verkligen borde skriva något, för min förmåga att leva mig in i andras situationer, att måla upp bilder för andra, är tydligen något jag bör dela med mig.

När folk tänker på mig tror jag de tänker på böcker. "Frida? Det är hon som läser mycket." Sanningen att säga så läser jag inte ens så mycket. Jag har till och med svårt att komma upp i 50 böcker per år, som alltid är mitt magiska mål. Jag köper väldigt mycket mer böcker än jag läser. Jag läser om böcker betydligt oftare än jag de facto läser böckerna i fråga. Hela sommaren har känts som en dvala. Jag har inte tänkt särskilt mycket. Jag har varken läst eller sett på serier. Jag har bara stängt av. Detoxat allt (förutom möjligtvis mitt slösurfande, som jag verkligen borde detoxa).

Men nu, när höstvindarna börjar leta sig in under min tunna bomullströja och jag känner hur jag helst av allt bara vill sitta inne med en bok kommer alla känslorna tillbaka. Sakta men säkert läser jag fler sidor än jag orkat tidigare. Sakta men säkert återvänder min läslust och jag öppnar faktiskt bokpärmarna oftare än innan. Tankarna sätts igång i maskineriet och jag känner att det kliar i mina fingrar. Orden börjar virvla upp till storm i mitt huvud och jag vill skriva, skriva, skriva.

Jag vill framför allt skriva längre, mer än ett instagraminlägg eller en tweet. Nu kanske jag kan blogga lite längre igen. Jag har saknat det.

*För den som är nyfiken på min sommarläsning så blev det denna lilla nätta hög:

The Hatred of Poetry av Ben Lerner

The Slow Regard of Silent Things av Patrick Rothfuss

Hunger av Roxane Gay

The Idiot av Elif Batuman