onsdag 23 november 2016

Allt som blir kvar - Sandra Beijer

Jag har följt Sandra Beijers blogg Niotillfem i flera år nu (sedan 2005 kanske? Är det ens möjligt?) och läste hennes debutroman Det handlar om dig när den kom ut. Jag var inte begeistrad då, tyckte att den var helt okej, men tänkte att det finns bra grogrund för att bli en riktigt bra författare där (det visste jag ju i och för sig då jag tycker att hon skriver mycket bra krönikor och på sin blogg). När Allt som blir kvar kom ut var jag alltså mycket pepp och kanske gick jag in med för höga förhoppningar, som jag alltid verkar göra.

Nu känns det som att hela bloggosfären har läst Allt som blir kvar, men jag ger en snabb sammanfattning. Allt som blir kvar handlar om Matilda som i bokens inledande kapitel precis får reda på att hennes kille vill göra slut. Hon får ett samtal från honom över telefon - han vill inte ens berätta detta för henne personligen (att göra slut med post it-lappp à la Sex and the City, anyone?). Där och då ramlar Matilda ihop, mitt i gatan där hon tagit samtalet, men efteråt går hon ändå på fest tillsammans med kompisen Miron som börjar formulera en plan. Han klargör att Matilda får 30 dagar på sig att sörja förhållandet som gick i bitar, att sörja allt som blev kvar, sedan måste hon gå vidare och han ska hjälpa henne.

Inledningsvis märker jag direkt att Beijers språk har utvecklats avsevärt sedan debuten. Det är stramare, hon får fram vad hon vill med färre ord och det känns inte lika pratigt. Hon har mer koll på sitt register och vad hon behöver för att förmedla känslor. Jag kan tänka mig att om jag skulle ha läst detta i tonåren när mina känslor var all over the place, för att citera prins Daniel, så skulle hennes ord verkligen ha gått in under huden.

Jag gillar också ämnesvalet. Att det handlar om kärlek som tar slut. Det handlar om vad som händer när någon bestämmer sig för att hen inte gillar sin partner längre, och vad som händer med partnern som blir kvar. Hur handskas man med det? Det är ofta ett tema i vuxenlitteraturen, men jag har inte läst många ungdomsböcker som handlar om förhållanden som tar slut, som har det som sitt grundläggande tema för boken. Visst att jag har läst om uppbrott innan, men nästan alla ungdomsböcker jag har läst fokuserar ändå alltid på nya förhållanden som skapas, nya parrelationer som till slut uppstår. Nu vill jag inte spoila boken för de som har den framför sig, men jag gillar att Beijer inte faller i facket att ge oss ett klart slut som följer konventionen.

Däremot tycker jag att Matildas känslor kring detta uppbrott är lite väl melodramatiska. Nu kanske jag aldrig har upplevt sådan himlastormande kärlek som Matilda (fast, jag tycker ändå att jag har gjort det) för annars lägger man väl sig inte mitt på trottoaren och gråter och har svårt att andas? Eller? Är jag en för cynisk vuxen nu? För mig var det i alla fall lite väl melodramatiskt, lite för mycket emo. Jag relaterar absolut till att uppbrott kan kännas så svårt och ta så hårt, men Matilda är Så Mycket Feels. Ligger på trottoarer, golv, trösklar, i väggrenen och gråter gråter gråter och har panik och spyr. Jag försöker inte förminska känslor överhuvudtaget, alla får sörja på sitt vis, men jag kan inte relatera till det. Det är synd, för jag gillar Beijers språk och tematik, men kanske är hennes författarskap inte något för mig.

PS. Det är synd att jag glömde att fota boken innan jag lämnade tillbaka den, så ni får nöja er med den enda bilden jag hade på den. Dock är omslaget supersnyggt designat, så ta er en kik på det när ni kan.

Sandra Beijer
Natur och Kultur
2016
206 s.

2 kommentarer:

  1. Jag tyckte också omslaget var himla snyggt först men nu har jag börjat störa mig på att det ser så uuuutstuderat indiesnyggt ut. Som att det ska se ut som att det är skrivet i farten (pratar om typografin alltså) men att någon ändå har suttit och sakta, sakta skrivit bokstav efter bokstav för att det ska se så spontant och snyggt och indiecute ut som möjligt. Huvva!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har jag inte ens tänkt på, men jag håller med att det känns för utstuderat för att vara en skrynklig lapp som bara skrevs i all hast. Däremot gillar jag den övergripande tanken att den texten som är kvar är "allt som blev kvar" och att resten är utsuddat och ihopskrynklat, som Matildas liv.

      Radera