torsdag 23 juli 2015

Paper Towns - John Green

Jag har följt John Green och hans bror Hank Green sedan de började sitt vlogprojekt Brotherhood 2.0 år 2007. I samma veva fick jag Looking for Alaska från en vän i USA. Jag gillade Looking for Alaska och tänkte att jag ville läsa mer av Green, men att det inte var bråttom. Därför var det inte förrän The Fault in Our Stars publicerades som jag faktiskt läste Green igen. Efter The Fault in Our Stars kände jag att jag måste läsa allt han har skrivit och därför har det nu blivit en bok av honom varje sommar (förra sommaren läste jag An Abundance of Katherines) och denna sommar blev det Paper Towns eftersom jag ville läsa den innan filmen har premiär.

Paper Towns är Greens andra bok och den handlar om Quentin, eller Q som han kallas, och hans besatthet av granntjejen Margo. Margo och Q var vänner som barn och har sedan dess vuxit isär, men Q har alltid varit kär i Margo på avstånd. Margo är den vilda tjejen som är skolans nav medan Q är nörden som hänger med sina orkestervänner. En natt knackar Margo på Q:s fönster och vill att han ska följa med henne ut på äventyr mitt i natten. Dagen efter Q och Margos äventyr är hon spårlöst försvunnen och Q blir tids nog övertygad om att han är den enda som kan hitta henne.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men: jag tror att Paper Towns passar bättre som film (får jag fortfarande vara bokbloggare efter denna blasfemi?). Förutom det initiala äventyret mellan Margo och Q och sedan upplösningen mot slutet händer inte mycket. Det är en lång transportsträcka i mitten där Q funderar över Margo; lever hon eller är hon död? Varför försvann hon? Vem är hon egentligen? Q är så besatt av Margo att allt annat förefaller sig vara sekundärt för honom och jag tycker att han är väldigt arrogant. Flera gånger när hans vänner pratar med honom vill han inte lyssna ordentligt för att det inte handlar om Margo och han förväntar sig också att de ska vilja göra det han vill (d.v.s. hitta Margo), men han vill aldrig frivilligt ställa upp för dem på samma sätt. Jag vet att tonåren ofta är så, att man fokuserar så mycket på sig själv att man kan förefalla ignorant för andra. Tonåren är trots allt en tid, mer än andra i livet, som upptas av sökandet av ens person. Men jag gillar inte Q mer för det.

Dessutom tycker jag att Green, som i så många av sina videos på Brotherhood 2.0 och vanliga vloggar uttrycker en förståelse för ett intersektionellt perspektiv, har flera uttalanden och beskrivningar som är sexistiska. Q säger till sin vän Ben att han inte bryr sig om den kommande skolbalen på grund av att han har en penis (really, du kunde inte ha sagt att du helt enkelt inte är intresserad bara?) och Lacey säger att eftersom Q är av manligt kön så kan han inte planera. Okej, jag vet att jag måste skilja på karaktärer och författare, men jag tycker bara det är synd att Green återskapar dessa genusroller när han har makten att inte befästa dem.

Näväl, det jag faktiskt gillade med boken är att den verkligen behandlar frågor om uppträdande och insida, det vill säga att ens uppträdande kanske inte alls speglar den man är inombords. Q funderar mycket över Margo och tillsammans med sina vänners uppfattningar om henne och det han hittar i hennes ledtrådar upptäcker han att han kanske inte kände henne så bra som han trodde. Det faktum att vi som läsare också får en uppfattning om henne på avstånd för att sedan lära känna henne på riktigt understryker ännu mer hur vanskligt det kan vara att tro att man känner någon. Jag gillar dessutom de övriga karaktärerna i boken, framför allt Q:s kompisar Radar och Lacey. Green är mycket bra på att skriva trovärdiga tonårskaraktärer och det är de som gör att jag ändå tycker om att läsa boken. Det och hela mysteriet med Margo och det faktum att alla tror sig känna henne men ingen egentligen vet vem hon är på riktigt.

På svenska heter boken Pappersstäder och gavs ut på Bonnier Carlsen 2014.

Paper Towns
John Green
Dutton
2008
305 s.

4 kommentarer:

  1. Kul att du tycker den passar som film. Jag tänkte också så men helt tvärtom - att den passar bra för att det händer så mycket hela tiden! Och sånadär sexistiska uttalanden stör mig också alltid. Men jag gillade verkligen att vi fick lära känna Lacey också och att hon är typiskt feminin på många sätt och att hon får vara en komplex och viktig person i boken ändå. Jag minns förresten att John Green svarade på frågan varför Hazel pratar om "killfilmer" och "tjejfilmer" i TFiOS med att han personligen inte alls håller med henne. Så ja, karaktärer och författare... men också - varför har han valt just så?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Efter att jag såg filmen tyckte jag inte den blev bättre på film heller, för jag tyckte fortfarande att Q var jobbig. Jag älskar John Green, men detta är nog hans svagaste för mig. Jag håller helt med om Lacey, jag tyckte att hon var en bra karaktär förutom de stereotypa/sexistiska uttalanden som hon (och Q) har.

      Det är en svår balansgång det där med att skilja på karaktär och författare för på ett sätt är det ju SJÄLVKLART att man ska få skriva karaktärer som man inte håller med om. Såklart. Men tycker väl bara att det blev lite jobbigt i detta fall för just ungdomar utsätts redan för så mycket press kring könsroller att det hade varit trevligt om Green hade skildrat ett annat alternativ.

      Radera
    2. Ja precis, och så är det också en balansgång mellan att inte skriva sunkiga könsroller och att porträttera verkligheten. Jag menar man får gärna visa tjejer som gör typiskt tjejiga saker bara det finns djup och komplexitet där.

      Ska bli spännande att se vad jag tycker om film-Q. Han är visserligen inte så fantastisk som Hazel (som är en av mina favorithuvudpersoner) men jag kunde rätt bra leva mig in i hans situation. Och en viktig aspekt är ju att han lär sig en ordentlig läxa om faran med att göra tjejer till "paper girls" eller manic pixie dream girls. (Älskar förresten att han får upptäcka att tjejer också kan göra killar till "paper boys".)

      Radera
    3. Ja, precis :) Jag önskar väl helt enkelt att Green hade varit lite mer nyanserad på den punkten.

      Jag störde mig mest på Q för att han är så egoistisk. Det är bara han, han, han hela tiden och han lyssnar inte på sina vänner. Men det blir ju bra i slutet när han lär sig läxan om att döma andra, precis som du säger. På så sätt gillar jag temat i boken, kanske inte tycker att iscensättningen av det är 100%. Men Hazel... gud vad bra att han skrev henne så jag vet att han blev bättre efter denna bok :)

      Radera