torsdag 15 oktober 2015

No och jag - Delphine de Vigan

Den senaste tiden har jag läst böcker som känns väldigt aktuella för samhället just nu (t.ex. Between the World and Me och När hundarna kommer) och även No och jag känns otroligt aktuell. Jag minns att det blev en hajp när den släpptes i Sverige och sedan dess har Sekwa även gått tillbaka i de Vigans produktion och släppt några av hennes tidigare böcker. Jag hoppade tyvärr aldrig på tåget när det gällde, antagligen för att jag ibland inte orkar med hajpade böcker. Nu blev jag dock tvungen att läsa No och jag för jobbet och i och med den ökade synligheten av hemlösa på våra gator känns det som att det var en bra tid för mig att läsa den.

13-åriga Lou är en brådmogen, överintelligent tjej som går första året på gymnasiet eftersom hon har hoppat över två årskurser. När det är dags för muntliga föredrag i skolan och hennes lärare frågar vad hon ska tala om hasplar hon ur sig att hon ska tala om hemlösa kvinnor. Hon lyckas till och med säga att hon ska intervjua en trots att hon inte känner någon som är hemlös. På eftermiddagen samma dag, med bara den planerade "slumpen" som en författare kan orkestrera, träffar hon en hemlös, ung kvinna på tågstationen Gare d'Austerlitz och det blir Lous första inblick i den osynliga, parallella värld som finns i Paris om man bara öppnar ögonen.

Även om jag gillar språket i boken överlag stör jag mig något enormt på satsradningarna som genomsyrar den. Jag gillar inte riktigt fullständiga meningar som endast markeras med kommatecken. Visst finns det tillfällen då det passar och det tillför något till rytmen till exempel, men i det här fallet tycker jag inte att det funkar.

Trots mina åsikter om språket gillar jag boken. Jag är ju svag för böcker som utspelar sig i skolmiljö och dessutom gillar jag huvudpersoner som är intelligenta och som står lite vid sidan om den övriga världen. Lous intelligens och sätt tilltalar mig, men hon beskrivs inte heller på ett sådant sätt att hon är en 13-årig övermänniska på grund av hennes höga IQ, utan tvärt om ifrågasätts hon av familj och vänner för att hon aldrig kan sluta tänka. Sedan har vi No, den hemlösa unga kvinnan som Lou lär känna och jag gillar även henne. Främst gillar jag att läsaren lär känna henne på samma sätt som Lou; först är hon något abstrakt som symboliserar något större, men när man sedan lär känna just personen No blir hon en egen människa med en egen historia utan att för den skull vara en representant för alla hemlösa kvinnor i Frankrike.

Ett litet PS: Varför kategoriseras den här boken som skönlitteratur och som en vuxenbok i bokhandlar och på bibliotek?

No och jag (No et moi)
Delphine de Vigan (översättning: Helén Enqvist)
Sekwa
2009 (ursprungligen 2008)
224 s.

2 kommentarer:

  1. Jag är också svag för ovanligt intelligenta huvudpersoner! Och verkligen konstigt att den kategoriseras som vuxenbok. Omslaget ser ju också väldigt vuxet och *litterärt* ut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis. Blir lite trött på när ungdomsböcker ska kategoriseras som vuxenböcker för att det är "bättre". Det hjälper ju inte direkt stigmat mot ungdomsböckerna...

      Radera