söndag 4 februari 2018

Tankar och anteckningar

Jag ska erkänna en sak. Jag hatar recensioner.

Okej. Hatar är ett starkt ord. Och jag HATAR väl egentligen inte recensioner. Jag tycker till exempel det är väldigt intressant att läsa recensioner i t.ex. dagstidningarna och på så sätt få ta del av någon annans tankar om verket jag är intresserad av.

Det är väl mer att jag hatar att skriva recensioner. Jag har haft den här bloggen ett tag nu och förutom att jag var väldigt trött och utmattad under större delen av 2017 p.g.a. graviditet, så tyckte jag också att bloggen blev ännu ett stort måste. Även om jag inte tar emot många recensionsexemplar eller känner mig tvingad att på något sätt läsa en bok, så kände jag ändå att jag var tvungen att skriva om dem. Jag har alltid många tankar när jag läser och delar mer än gärna dem; det är därför jag är aktiv i sociala medier och pratar om böcker. Men att göra det i en recensionsform är inte min grej. Så fort jag läst en bok blir högen av obloggade böcker högre och högre.

Det som en gång började som en önskan att skriva om böcker med fler än 140 tecken (alltså att skriva lite längre om böcker än vad Twitter tillåter) blev snarare ett nytt måste med regler därtill. Reglerna jag hade för mig själv var att jag var tvungen att skriva om varje bok jag läste, att jag skulle läsa i sådant tempo att jag skulle kunna uppdatera en blogg någorlunda regelbundet och att skriva om böckerna så att en oinsatt skulle kunna läsa. Alltså blev mina recensioner först en sammanfattning och sedan något jag tagit till fasta på som jag gillat och/eller ogillat.

Jag tyckte det var svintråkigt att skriva så. Jag är betydligt mer fragmentarisk i mina tankar. Jag tänker djupt om en liten detalj. Jag tänker oftast inte brett om hela verket i sig och framför allt älskar jag hur verken jag läser ibland är portar till något annat. Till andra tankar om olika teman eller verk jag har läst. Litteraturen hjälper mig att synliggöra och fördjupa mina egna tankar. Litteraturen är de glasögon genom vilken jag förstår och konstruerar min omvärld.

När jag inte uppdaterade min blogg började jag istället föra anteckningar kring mitt läsande i en anteckningsbok. Det fungerade mycket bättre och blev betydligt mer lustfyllt - det var ju ett läsande utan krav på en färdig produkt, en recension. Det var endast mina tankar om vad som än föll mig i tankarna under läsningen, oavsett hur stark kopplingen till verket var.

Nu har jag ett anteckningsblock fullt med tankar, men ingen att dela tankarna med. Då är vi tillbaka på ruta ett och frågan varför jag skapade den här bloggen: jag saknar att dela mina tankar om läsning. Att höra era. Att samtala om läsning.

Därför kommer jag nu försöka skriva den här bloggen på mitt sätt. Mer som i mina anteckningar. Det blir tankar om litteraturen jag läser. Det blir kanske inga regelrätta recensioner som hjälper er att avgöra om boken i fråga är något för er, men då finns det en uppsjö av andra kompetenta litteraturskribenter att vända sig till. Jag har alltid gillat de mer personliga texterna om läsning. De texter som i sina utläggningar av ett verk snarare blottlägger läsaren av texten och hur denne konstruerar sin läsning. Det är där jag tycker samtalet om litteratur börjar och därför kommer det bli mer av den varan i min blogg istället. Nu ska jag helt enkelt följa världens vanligaste författarråd: skriv om det du gillar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar