söndag 25 februari 2018

Att föra ett samtal med texten


Att läsa kan vara så himla ensamt, det är nog därför vi är många som vill samtala om litteratur, både i verkligheten och online (varför kallas det "verkligheten", är det vi gör online inte lika verkligt?). Men även om det känns som en väldigt ensam syssla, så kommunicerar vi faktiskt med det vi läser. Vi faller i dialog med texten, även om vi inte pratar med författaren. Alla tankar vi har, alla textkopplingar vi gör, är ett samtal med texten i fråga. Eftersom jag är svensklärare på högstadiet ägnar jag mycket tid åt att lära ut läsförståelse. Många elever tror att så fort man har läst en text så har man också förstått den, men så är det verkligen inte alls. Flera gånger har vi läst en text tillsammans och jag upptäcker att eleverna inte har tänkt någonting egentligen; de har suttit och tänkt på annat eller sett läsningen i klassrummet som ett tillfälle för avkoppling. Mitt främsta jobb är att se till att de förstår att läsförståelse uppkommer först när de läser texten och tänker om det lästa.* När mina elever säger att de måste tänka så mycket när de läser, så vet jag att vi är på rätt väg.

Hur tänker jag då när jag läser? Genom att anteckna. För några veckor sedan såg jag Jen Campbells video "How I Annotate Books". Hon brukade tycka att det var fel att anteckna i böcker, men nuförtiden när hon är publicerad själv älskar hon när hon får signera böcker som läsaren har antecknat i. Att anteckna i böcker förstör dem inte, tvärt om menar hon att det är att aktivt interagera med verket i fråga. Hon beskriver sedan lite mer exakt hur hon gör och vad hon tittar efter. Bland annat tittar hon ofta på bildspråket, finns det bilder som är återkommande i boken? Hon går också tillbaka i texten och svarar på sina anteckningar eller frågor hon ställt i marginalen, på så sätt läser hon inte kronologiskt. Hon har alltså konversationer med sig själv och verket i marginalen.

I kommentarerna till videon är det många som skriver att de blev tvingade att anteckna i skolan eller på universitetet, men att de inte gör det så ofta i sin egen nöjesläsning. Även mina elever brukar kommentera att de tycker att anteckna i böcker (eller när jag kopierat utdrag från böcker som de får anteckna i) är mer "skoljobb" än något annat. Jag var också av den åsikten förut. Det var inte förrän jag gick på universitetet som jag aktivt började anteckna i böcker och ju mer jag gjorde det, desto bättre blev jag på det. Nu går det inte en dag utan att jag har en penna i närheten så att jag kan anteckna i marginalen. Precis som många andra tyckte jag förut att det var fel att anteckna i böcker. De är ju heliga och man ska behandla dem med respekt. Idag tycker jag å andra sidan att en skamfilad bok med anteckningar och fläckar också berättar en historia.

Till skillnad från Jen har jag inte direkt en utstuderad anteckningsteknik. Jag stryker under och skriver det som faller mig in. Efter ett tag kanske jag börjar notera mönster, men oftast brukar jag stryka under sådant som jag kopplar till andra verk eller passager jag tycker är riktigt vackra. Jag vill däremot börja anteckna mer i min läsning och framför allt mer systematiskt. Att göra som Jen och gå tillbaka till det jag antecknat innan och fylla på. Då växer inte bara bokens historia fram utan också historien om var jag var i livet när jag läste boken.

Hur tänker ni kring att anteckna i böcker? Är det någonting ni gör för jobb och skola eller gör ni också det i er privata läsning? Eller tycker ni kanske det är helgerån att förstöra en bok på det viset?



*En liten svensklektion: Man brukar tala om textkopplingarna text-till-själv, text-till-text och text-till-världen, alltså de kopplingar man gör av det lästa till egna upplevelser eller tankar, kopplingar till andra texter man läst och/eller filmer/serier man sett etc. och också om man kopplar texten till något annat man upplevt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar